En pelargon för själen

Det sista jag ser varje kväll när jag släcker lampan för att sova, är denna fina Mårbacka som står på fönsterbrädan i sovrummet. Med sin blekrosa färg och än så länge ganska blygsamma närvaro påminner den mig alltid om familjen långt bort. Det har blivit något av en ritual att titta bort mot blomman och skänka familjen på andra sidan Kattegatt en tanke innan jag sluter ögonen för nattens vila.

Ett tag hade jag orkidéer i hela huset, i var eviga fönster och i alla former och färger. Det blev nästan för mycket och något av en samlarmani, men jag har nu bantat ner innehållet till två och fyller nu istället mina fönsterbrädor med pelargoner.

Jag har alltid tyckt att det är en pensionärsväxt som passar bäst bakom spetsgardiner i ett falurött gammalt torp med vita knutar. Där de små blommorna kan inandas doften av nybakade kakor och kokkaffe och där en gammal väggklockas tickande är det enda som visar tidens gång.

Jag kanske har fått en mer mogen smak, för nu vet jag inget finare än pelargoner som sträcker sig mot solljuset.