Att sitta som på nålar ...

Idag har maken och jag varit på lille Hs första utvecklingssamtal på förskolan. Jag var så himla nervös innan, tänk om det inte går så bra som jag antar att det har gått. Tänk om han inte äter det där förbaskade rågbrödet danskarna envisas med att äta varje dag, eller han kanske kastar med maten eller vägrar sova ...

Men de hade ju bara positiva saker att säga, som tur var. Som mamma blir man glad när man får höra att man har en så snäll och duktig kille som är så mogen för sin ålder och så duktig motoriskt att de nästan glömmer bort hur liten han är. Att han sedan visar en otrolig envishet och jag-kan-själv-jävlar-anamma visste vi ju redan. Inget överraskande med andra ord och vem älskar inte att få beröm om att man alltid är duktig på att lämna och hämta barnet. Beröm är det bästa jag vet. :-)

Maken däremot utstrålade att han var dittvingad mot sin vilja, och det var han ju också - av mig. Han höll på att klättra på väggarna under det femton minuter långa samtalet. Jag fick flera gånger skicka blickar som kunde döda, ni vet sådana blickar föräldrar ger sina barn när de gör rackartyg ute i offentligheten, för att han inte skulle springa ut genom dörren med ursäkten att han hade ett viktigt möte. Jag vet att hans temperament är inte till sådana här aktiviteter och när han efter varje konstpaus pedagogen gjorde frågade "om det var det" och tog sats att resa sig upp, höll jag på att sjunka genom jorden.
På vissa punkter är jag så otroligt svensk, man sitter tyst tills folk har talat färdigt eller reser sig först om personen i fråga gett tecken åt dörren.

Men jag tror nog att pedagogerna är vana vid danska pappor som min make. Jag tror inte han är den första som suttit och skruvat sig på stolen och frånvarande räknat lamporna i taket, medan pedagogen steg för steg betade av listan med dagens ämnen och sedan kastat sig mot dörren så snart mötet var över. :-)

Och när han sedan högt och tydligt på parkeringsplatsen utanför förskolan proklamerade att det ger mer att se en halvtimmes Tour de France än att sitta på utvecklingssamtal med en pedagog, insåg jag att det nog blir jag som får bli familjens officiella ambassadör vid kommande förskoleaktivteter. Men det är kanske bäst så, ha ha!

Ps ... Men lite rätt har han ju allt, min kära make, för visst kan det kännas lite onödigt med ett möte när allt är superduperbra ...