Elsa Beskow-tavlor

Jag har ingen lust att jobba idag och efter att ha ägnat morgonen åt bokföring och att skicka iväg månadens fakturor, har jag nu spänningshuvudvärk som heter duga. Jag är dessutom genomförkyld, även om jag gjort mina tappra försök att bromsa eländet med ingefära, te och röd solhattselixir á la Echinagaard (sic!).

Man måste inte alltid jobba, framförallt inte när man är sin egen chef. Jag har heller inga uppgifter som brådskar särskilt mycket att det inte kan vänta till på måndag.

Istället har jag googlat Beskow-bilder till lille H:s sagovägg. För nej, jag slutar inte förrän väggen är full av sagofigurer och -hjältar och ja, de ska sitta lite förskjutet och på måfå, det främjar kreativiteten. :-)

Och tänk det enda som krävs är en billig ram från IKEA, en bra skrivare och en sax. Och så kan man ju bara byta motiv sedan, när liten är för stor för Putte i Blåbärsskogen och Ocke, Nutta och Pillerill, utan att jag ska gråta över att lägga upp barnrumstavlor som kostat en förmögenhet på vinden.


Trevlig helg!

Att komma i tid är en dygd

Jag och maken är väldigt olika på många sätt och vis. Men där vi är mest olika är nog uppfattningen om tid. Maken är en obotlig tidsoptimist som helst ska testa gränserna och se hur sent han kan åka och ändå hinna i tid. Förargligt nog kommer han också i tid, nästan varenda gång. Suck! Det är därför svårt att lyfta pekfingret och säga vad var det jag sa. Åh, vad jag önskar att det händer en dag - att jag kan säga: Vad var det jag sa, att vara i god tid lönar sig. I fortsättningen gör vi på mitt sätt, basta!

Själv tycker jag inte om att chansa när det gäller tid, vare sig det gäller att vara i tid till flyget eller till ett kundmöte. Nej, då är det bättre att sitta och vänta i bilen en stund, för att vara helt säker på att inte komma försent. Osäkerheten om att inte hinna fram i tid stressar mig så kolossalt mycket och just därför  skulle jag säkert komma försent om jag nu skulle vara lite "wild and crazy" och åka iväg senare än vad mina nerver klarar av.

Men i dag kunde jag vara glad för att jag till envishet är en tidspessimist. Efter tövädret igår och nattens minusgrader var bilrutorna totalt igenisade och det tog minst 10 minuter att skrapa dem. Äntligen inne i bilen och på väg mot stan, hamnade jag såklart mitt i de värsta morgonköerna och vid min kunds besöksadress upptäckte jag att det inte fanns fler parkeringsplatser och jag var därför tvungen att parkera bilen ett helt kontorskvarter bort.

Trots morgonens förhinder och den oplanerade raska promenaden från bilen var klockan 8:50 när jag stod utanför kundens port. Jag hade tio minuter innan mötet med en av mina gamla goda kunder och jag log nöjt för mig själv. Där fick du, kära make som sa att jag åkte iväg alldeles för tidigt i morse.

Det ska kanske nämnas att det mesta av kommunikationen med kunden sker via nätet och att jag bara träffar dem ca vartannat år och därför nästan aldrig är på deras adress. Därför fick jag lättare panik när jag insåg att det stod ett annat företagsnamn på dörren. Det visade sig att min kund hade bytt lokaler för mer än ett år sedan. Jag trodde jag skulle svimma och tog upp telefonen för att snabbt som attan googla firmanamnet, var de nu kunde tänkas ha sitt kontor och uppdrag "damage control" påbörjades.

Mobilen började såklart pipa och "anslut laddare" stod skrivet över hela skärmen. Jag lyckades dock hitta adressen innan telefonen dog. Hjärtat galopperade, jag kunde inte ens ringa och säga att jag eventuellt blev försenad. Något som är katastrofalt för en typisk svensk som inte vill att andra ska bli irriterade. Lyckligtvis såg jag på kartan, innan telefonen dog, att det nya kontoret bara låg tre gator bort och jag sprang så fort man nu kan i pennkjol och högklackade stövlar på isiga trottoarer.

Med andan i halsen och inte vidare graciöst, kom jag  inspringande på kundens kontor kl 09:01. Jag hann, JAG HANN!
Även om det säkert tog fem minuter innan jag kunde föra ett normalt samtal mellan flåsningarna, så hann jag fram i tid.

Att komma i tid är en dygd, och det gjorde jag i dag tack vare att jag är en obotlig svensk tidspessimist. Så det så!

Att bejaka sitt barnajag

En solig vinterdag med massor av snö är inte bara magisk, den påverkar också människors inre barnajag. Även vuxna kan inte låta bli att krama snöbollar och bygga snöborgar under djup koncentration och glada skratt.

Alice i underlandet möter motorsågsmassakern

Igår var det första dagen sedan vi kom hem från semestern som jag inte hade en massa deadlines och ett fullbokat schema. Jag tog därför tillfället i akt och lunchade med en vän och sedan strosade vi på Aros i flera timmar. Vi återsåg Kviums utställning med "dårarna" och vi blev inspirerade att själva spöka ut oss till dårar och gjorde en foolie med mobilen.

Och såg sedan den nya utställningen av installationskonstnärerna Miller och Cardiff, en blandning av Alice i Underlandet möter tivoli möter rysare som både gav kalla kårar och ömsinta "nåh".

Har man vägarna förbi Århus pågår utställningen "Something Strang This Way" till 19 april. Läs mer här: www.aros.dk.

Svenska barnboksklassiker

Bland alla danska barnboksfigurer och teve-program med "Bamse & Kylling" och "Kaj & Andrea" i spetsen (som förövrigt antagligen är jordens värsta barnprogram och trots det ska de älskas till evinnerlighet) försöker jag att uppmärksamma de svenska film- och barnboksfigurerna, så att sonen får någon form av svensk bildning på det området. :-)

Därför kan jag inte låta bli att fylla både bokhyllan och barnrummets väggar med klassiska figurer från den svenska litteraturen. Någon kanske tycker att det är orättvist mot Bamse & Kylling och Otto och de andra, men med en daglig dos av detta nere på förskolan anser jag att det räcker och blir över. Därför står det i bokhyllan nu nästan bara svenska författare, om än några översatta till danska


... och Petter, Lotta, farbror Blå och de färgglada tanterna går i parad över lille H:s säng.

Små tavlor med "Sagan om det röda äpplet" ...

Och Pettson och Findus pryder nästan en hel vägg ...

... och i bokhyllan trängs Alfons Åberg med svenska Bamse (ingen kyckling här inte) och Astrid Lindgren.

Jag anser mig inte vara svensk patriot, men just när det gäller barnbokskultur kan jag inte låta bli att på barnsligt manér skrika "svenskt är bäst, ingen protest".

"Livet är som en chokladask ...

... man vet aldrig vad man får." Det är den klassiska filmrepliken från Forrest Gump. Ni kanske minns den?

 I helgen firade vi makens 35-årsdag med dunder och brak på en liten fransk restaurang inne i stan. Dock ett par veckor försent eftersom den riktiga födelsedagen egentligen var på nyårsafton.

Det var ett 70-tal gäster, sublim mat och vin och ett svajande dansgolv där folk trängdes, snurrade runt, sjöng med i refrängerna och nästan bokstavligen slog klackarna i taket till tonerna av gamla utländska och danska klassiker. Och när restaurangen skulle lämnas kl ett, var folks humör så mycket i topp att jag trodde taket skulle lyfta av glädjeropen och skratten och mer än hälften drog utan att blinka glatt vidare ut i den kyliga Århus-natten.

När man är på en fest med folk från ett halvt liv, det är då man inser att ens liv består av bara de finaste chokladbitarna, åtminstone är det bara de bästa som finns kvar. Att den där chokladasken vi kallar livet, varken innehåller syntetsmakande likör eller rom&russin. Den är bara fylld av syndigt goda praliner, människor som gör oss glada, människor som känner mig och/eller maken utan och innan och ofta sedan decennier tillbaka. Det är fint på något vis att få en sådan tydlig överblick över ens liv och hur lyckligt lottad man är. Maken hade inte kunnat få en finare present - livets chokladask med de finaste av praliner.

Och när man ett par dagar senare öppnar dörren för ett blombud med ett tack-kort instucket i buketten, ja då vet man att man har ställt till med en hejdundrande fest folk sent kommer att glömma.

Danskt 20-tal när det är som bäst

Jag blev eld och lågor när jag läste att "Badehotellet" skulle ha nypremiär igår kväll. Jag är barnsligt förtjust i danska TV-serier. Till skillnad från de svenska är de inte alltid lika politiska korrekta, strävar inte alltid efter att vara nytänkande i allt, har mer nostalgi och lite mer härlig go gammaldags humor. Och i detta fall är serien filmad i fantastiska omgivningar i Nordjylland.

Så klockan åtta, när liten hade lagts i säng, bänkade jag mig i soffan under filten med ett par praliner och portvin i det lilla likörglaset med blommor jag köpte på loppis för ett tag sedan. Allt annat tilltugg kändes fel, när man ser de vackra damerna skåla i sherry och spela kort, medan männen röker sina cigarrer och talar om världssituationen iklädda västar med fickur.

Det hade nu blivit år 1929 och sommargästerna intog återigen badhotellet ett stenkast från Skagen och intrigerna tog fart.

Ögongodis, kallar jag det, och en timmes resa tillbaka i tiden, till en annan tid och en annan plats. Det var ganska befriande efter nyhetstimman där de pratade om krig, terrorattacken i Paris och bortskämda danska prinsar som under stormen Egon åkte över den annars avstängda Stora Bält-bron. Han är tydligtvis så arrogant att han anser sig viktigare än andra människor.

Då är det ganska befriande med 20-tals-nostalgi med överdrivet aristokratspråk och hövlighetsfraser. Folk verkade mer artiga förr, i alla fall om man ska tro detta TV-porträtt.

Bildkälla: Foto: Mike Kollöffel/TV2.

Tänkvärt

Vår pratglade och livsglade guide som körde oss från sevärdhet till sevärdhet under semestern, gjorde mig alldeles mållös och rörd en morgon när vi kom ut till bilen för att påbörja dagens sightseeing.

Dagen innan hade vi inte ägnat lika mycket tid som en genomsnittlig turist vid de olika sevärdheterna. Både maken och lille H har myror i brallan och det ska hela tiden hända något nytt. Därför betade vi av sevärdheterna i rekordfart. Det i sin tur betydde att vår guide hade möjlighet att få ledigt flera timmar tidigare än beräknat. Han sa att han var så glad att vi redan ville tillbaka till hotellet, för då kunde ha få tid till att besöka sin lille son som låg på sjukhus i väntan på en stor operation. En operation som kostade allt vad vår guide tjänade och ännu mer. Därför jobbade han nästan i dygnsdrift när jobben fanns för att spara ihop pengar.

I lille H:s bilbarnstol låg det den morgonen ett paket med ett par leksaksmotorcyklar och varma tröjor, för guiden hade ju hört hur kallt det var där vi bodde. 

Han var så glad så han ville ge en present som tack för att vi hade gett honom en av de största gåvor han kunde få - tid med sin sjuke son. Dricks i all ära, men det som betydde mest var tiden han fick.

Jag stod mållös och rörd, och det kändes så fel att någon som har så mycket mindre än en själv ger gåvor för något vi inte ens gjort medvetet. 

Det är tänkvärt. 

Där man minst anar det ...

En dag på vår solsemester på Mauritius var vi på utflykt till norra delen av ön. Vid ett-tiden började våra magar knorra och det i sig var ju ett ganska säkert tecken på att det var dags för lunch. Vi svängde in på en grusväg som ledde upp till ett gammalt fallfärdigt kolonialhus. Både jag och maken tittade på varandra med skeptiska miner. "Är det verkligen här vi ska äta?"

I samma stund svängde guiden av till vänster vid huset och körde fram till något som liknande ett garage med stolar och bord och fläktar i taket. Överallt på gräsmattan framför stod vintage-bilar parkerade och inne i det lilla skjulet klirrade det med glas och ett sorl av röster spred sig ut i trädgården.

När vi kom närmare "garaget" kände vi doften av banan, fisk och curry och ägaren välkomnade oss bredvid sitt praktexemplar till bil.

Inne i restaurangen/garaget fanns registreringsskyltar, rattar, gamla leksaksbilar och en och annan motorgrill.

Vi slog oss ned i ena änden av restaurangen med varsitt glas nypressad juice och intog sedan en fantastisk fisklunch med influenser från både Afrika och Asien.

Lille H som var ganska nyvaken när vi kom, upptäckte snart att hela trädgården var full av bilar och hade ingen lust att sitta kvar i barnstolen och äta sin lunch.

Han sprang från bil till bil och försökte öppna dörrarna och krypa in i förarsätet.

Och när han fick syn på flygplanet, även om han säger "kopter" till alla fordon som flyger, var rösten uppe i falsett av begeistring. "Kopter, kopter, kopter"

Tänk att mitt ut i ingenstans, bakom ett fallfärdigt kolonialhus och ett stenkast från bananplantagen, gömmer det sig en liten bit av amerikanska södern, som möter Europa, som möter Asien, som möter Afrika - på en och samma gång.

Restaurang "Chez tante Athalie" är en gömd liten pärla, som vi antagligen inte hade fått uppleva utan vår guide. Vi fick en väldigt speciell matupplevelse. Inte hade man kunnat ana att diesel, hästkrafter och underbar mat skulle vara en så bra cocktail.

Paradiset på jorden

Vi kom hem igår kväll, efter en 30h lång resa, varav flygbyten och väntetid utgjorde hälften av de timmarna. Vi är ganska trötta idag, kanske inte så konstigt.

Sitter just nu och tittar på alla semesterbilder och drömmer mig tillbaka medan jag tittar på regnet som slår hårt mot rutan och en plasthink som rullar fram och tillbaka på terassplattorna.


Vi njöt solnedgångar ...



sprang så fort benen bar på sandstranden nedanför hotellet ...



hittade nya vänner ...



Såg delfiner som var så nära båten att man nästan kunde klappa dem ...




Åt mango och andra exotiska frukter tills vi nästan sprack ...



beskådade vattenfall ...



... vulkaniska formationer



... och tittade på blommor.



och så firade vi att det blev ett nytt år och att världens bästa pappa/make fyllde 35 år



Nu ska jag hänga tredje maskinen tvätt för i dag ... Ha en skön lördag!

god fortsättning

Vi önskar god fortsättning från värmen till alla er läsare!

Det är 34 ggrader varmt, därav tomatansiktet.  :-)