God jul och gott nytt år

Ju fler kockar desto sämre soppa, säger ett svenskt gammalt ordspråk. Men trots olika åsikter om hur det skulle göras, blev Lille H:s julklapp från farmor och farfar, efter en halvtimmes trixande, vändande, hamrande och lusläsande av manualer, färdigbyggd med hjulen och ratten på rätt ställen.

En liten trädgårdstraktor med vagn att köra ogräset i, i trädgården. 

Och visst var det, det första lille H ropade i morse när han glatt hoppade ur sängen kl 6.

"Traktor, traktor, traktor" och sprang genom hela huset för att leta reda på den, med mamma hack i häl som sömndrucket försökte vakna.

Nu tar vi semester ett par veckor, vi hörs igen på andra sidan nyår!

God fortsättning på helgerna!

Glöggmys

Idag bjöd vi våra kära grannar på äkta hederligt svenskt glögg-fika. Vi åt pepparkakor med ädelost, nykokt knäck, Cloettas sötsliskiga skumtomtar och drack emellan varven glögg ett glas julmust eller två.

Och de små lekte nonstop och jagade varandra genom vardagsrum och kök med svärden i högsta hugg och kiknande skratt och stannade bara för att ta en apelsinklyfta eller en pepparkaka och sedan springa vidare igen. 

Granen svajade farligt mycket så att kulorna dansade av luftdraget. Men än står hon upp, vår vackra Norrmansgran, hon verkar seg det gamla trädet och har hon överlevt stormen M och H, ska hon nog överleva julen också.

Kulor högt och lågt

Varje år när det börjar närma sig advent börjar jag planera. Vilken färg ska kulorna ha i år och vilken sorts julgran ska det vara? Jag får verkligen hålla mig i skinnet för att inte pynta julgranen till första advent. Därför kunde jag knappt hejda min begeistring när jag såg att maken hade burit in granen och lagt den på vardagsrumsgolvet i morse, redo att bara ställas på plats och pyntas.

 

Så snart lille H sov middagslur satte vi, alltså jag och katten, på julmusik på DAB-radion och började pynta. Nu känns det verkligen som jul på riktigt.

Ha en skön adventshelg, var du nu än är i världen!

Ett väldigt "skumt" brev

Jag fick ett skum-paket på posten i helgen, en julhälsning från Svea rike.
Påsen var skickad som den var med frimärken och innan jag fattade att det kom från Sverige, tyckte jag det var mycket besynnerligt att det låg en påse i brevlådan, med frostnupna pepparkakstomtar i.

Och visst var det en trevlig överraskning efter helgens sjukstuga. När både lille H och jag själv har legat däckade med över 39 graders feber, känns det extra juligt med lite julskum, nu när vi varken hade ork att baka pepparkakor, koka knäck eller pynta huset med tomtar.

En tankeställare

Jag satt och pratade med en utpräglad akademiker, en lingvist, i fredags. En sådan där som kan lära sig ett språk bara genom att titta i en ordbok, lägga ihop ett och ett och sedan tala flytande och grammatiskt korrekt. Hon talade mer än fem språk flytande och kunde ströfraser på desto fler språk. Jag kan inte låta bli att fascineras. Tänk om man hade den förmågan. Hur är det ens möjligt att lära och hålla isär så många språk?

Under samtalets gång kom vi in på varför jag själv inte kan svälja de danska ändelserna och uttala orden på riktig "grötig"danska och varför det bara blir till "bornholmska" när jag väl försöker mig på uttalet. För visst borde mitt danska uttal vara bättre efter så här många år i landet. Varför envisas jag till leda med min svenska accent?

Hennes teori var att det handlade om rädslan över att förlora identiteten som svensk och att det egentligen inte handlade om om jag kan uttala danskan eller inte. Det borde inte vara några problem att lära sig det danska uttalet, och framförallt inte efter så många år i landet.

Först blev jag lite förnärmad, som alltid när jag får den kommentaren kastad i ansiktet, men ju mer jag tänker över det så har hon ju fullkomligt rätt. Jag är rädd för att jag ska bli mer dansk än svensk och innerst inne vill jag inte låta dansk. Det är nog egentligen min största skräck, att någon skulle tro att jag var dansk istället för svensk.

Även om det är svårt att vara objektiv när det gäller sig själv, kan jag redan se kulturella företeelser som berättar att min tankegång och inställning till livet är mer dansk än svensk efter tio år i det här landet. Vad blir det då inte om jag talar flytande "jyska"?

Därför håller jag krampaktig tag i de delar av mig som fortfarande är svenska och envisas med min svenska accent, min löksås till fläsket, smörkniven i smörbyttan och äta sirapslimpa med dansk leverpastej (såklart i en barnslig protest mot rågbrödet) och att sucka högljutt och himla med ögonen när danskarna alltid förespråkar rätten att säga precis vad de tycker och tänker, utan finkänslighet eller att tänka på andra.

Den där lilla delen av mig som aldrig blir fullt integrerad i Danmark, som berättar något om mitt förflutna och vem jag är, den får danskarna aldrig! Den är inte till salu, inte för allt smör i Småland.

I väntan på jul ...

Jag hade egentligen en deadline i morse, men jag kunde inte låta bli att gå en liten promenad i området efter att jag lämnat sonen på dagis och njuta. Åkrarna låg frostnupna och himlen var lila-röd.

Kändes nästan som Vintersverige och ett hopp om en vit jul började spira. Tänk om ....

Men minus två grader är kallar i Danmark än uppe i Sverige och därför var det skönt att komma in i värmen och dricka en kopp kaffe i julklappen från en av mina kunder. Termosmugg passar bra till mig som alltid pratar för mycket så att kaffet i koppen kallnar.

Att öppna en dörr ...

Jag var på julfest igår, som en av mina uppdragsgivare årligen arrangerar. Det är alltid trevliga tillställningar med god mat och rysk champagne och vi pratar alltid om högt och lågt, drar rövarhistorier och diskuterar språk och kultur. Det sistnämnda mycket på grund av att det både är fransmän, tyskar, norrmän och italienare tillika språklärare bland gästerna.

Igår kom vi, efter några glas vin ska nog tilläggas, in på den stora frågan: Varför öppnas alltid svenska ytterdörrar utåt medan danska dörrar öppnas inåt? Dels på grund av att jag själv stått och dragit i ytterdörren in till min uppdragsgivare med famnen full av papper och först ett tag efter kommit på att dörren går ju inåt. Hur kommer det sig egentligen att vi inte öppnar åt samma håll?

Den mest logiska förklaringen på den svenska dörren är ju att man skjuter undan snön och att man därför i Sverige öppnar dörren utåt. Men som det ofta är efter ett par glas vin, skenar filosofiska tankar och teser förbi och diskussionen urartade i en diskussion om kultur och öppenhet och om man tycker om att få gäster eller helst vill knocka dem med dörren.

 Är danskarna mer välkomnande och öppna än svenskarna? Eller är det tvärtom, att svenskar är mer välkomnande eftersom de öppnar upp till sitt hem och bjuder välkommen. Troligen ligger det inte så mycket psykologi bakom dörrproblematiken, som vi igår försökte få det till.

Nästan en timme senare hade vi ännu inte fått ett svar på frågan. Men så är det ju ofta med humaniora och filosofiska funderingar. För inget är ju vad det synes vara ...

Bildkälla: http://www.pinterest.com/pin/264093965624802533/

En doft av svensk jul ...

Det där med att bara få fira gammal hederlig svensk jul vartannat år, det fungerar inte för mig. När november går mot sitt slut och kylan kryper in i huset och mörkret sänker sig, då vill jag - precis som Adolphson och Falk - ha mer jul. Jag kan inte få nog av knäck, julmust och hyacinter. Jag vill ha mer jul.

I år ska vi fira dansk jul här hemma och det är väl okej, men inget slår den svenska julen. Hur länge jag än bor i detta land, kommer det aldrig kännas lika genuint, nostalgiskt och äkta som den svenska julen. Men det kanske kommer, med tiden ... i takt med att lille H blir större och större ... men jag tvivlar. :-)


Därför såg jag till att bege mig till Sverige innan jul för att få känna doften av saffransbröd och pepparkakor i sin rätta miljö. Där adventsljusstakar lyser i vareviga fönster och där glöggen är så där äckligt söt och egentligen inte lika god som den danska, men för att den ska smaka på ett visst sötsliskigt sätt och där julmaten inte består av fåglar som säger "kvack".

Julen känns bara lite bättre i Sverige och därför begav vi oss till mina gamla hemtrakter första helgen i advent för att få lite svensk jul mitt i alla dansk-jul-förberedelser.

Vi matade mormors fåglar, för de ska ju också känna att det snart är jul ...

Vi hade kvalitetstid med morbröder och mormor och morfar ...

Vi åt god mat, bytte julklappar och för en stund så kändes det så där juligt, svenskt härligt juligt. 

Hade man tittat in i det lilla fönstret i huset vid skogskanten, där kaffekopparna var framdukade på spetsduken, knäcken och pepparkakorna låg på ett glasfat, ljusen var tända vid julgruppen på bordet och presentpapper låg huller om buller, så hade man nog inte kunnat gissa att det bara var första advent.

Men å andra sidan, så länge man får umgås med sin familj så spelar det ju egentligen ingen roll när på året man firar jul, det är ju det att få vara tillsammans som är det viktiga och den dagen är julafton för mig.