God jul och gott nytt år

Ju fler kockar desto sämre soppa, säger ett svenskt gammalt ordspråk. Men trots olika åsikter om hur det skulle göras, blev Lille H:s julklapp från farmor och farfar, efter en halvtimmes trixande, vändande, hamrande och lusläsande av manualer, färdigbyggd med hjulen och ratten på rätt ställen.

En liten trädgårdstraktor med vagn att köra ogräset i, i trädgården. 

Och visst var det, det första lille H ropade i morse när han glatt hoppade ur sängen kl 6.

"Traktor, traktor, traktor" och sprang genom hela huset för att leta reda på den, med mamma hack i häl som sömndrucket försökte vakna.

Nu tar vi semester ett par veckor, vi hörs igen på andra sidan nyår!

God fortsättning på helgerna!

Glöggmys

Idag bjöd vi våra kära grannar på äkta hederligt svenskt glögg-fika. Vi åt pepparkakor med ädelost, nykokt knäck, Cloettas sötsliskiga skumtomtar och drack emellan varven glögg ett glas julmust eller två.

Och de små lekte nonstop och jagade varandra genom vardagsrum och kök med svärden i högsta hugg och kiknande skratt och stannade bara för att ta en apelsinklyfta eller en pepparkaka och sedan springa vidare igen. 

Granen svajade farligt mycket så att kulorna dansade av luftdraget. Men än står hon upp, vår vackra Norrmansgran, hon verkar seg det gamla trädet och har hon överlevt stormen M och H, ska hon nog överleva julen också.

Kulor högt och lågt

Varje år när det börjar närma sig advent börjar jag planera. Vilken färg ska kulorna ha i år och vilken sorts julgran ska det vara? Jag får verkligen hålla mig i skinnet för att inte pynta julgranen till första advent. Därför kunde jag knappt hejda min begeistring när jag såg att maken hade burit in granen och lagt den på vardagsrumsgolvet i morse, redo att bara ställas på plats och pyntas.

 

Så snart lille H sov middagslur satte vi, alltså jag och katten, på julmusik på DAB-radion och började pynta. Nu känns det verkligen som jul på riktigt.

Ha en skön adventshelg, var du nu än är i världen!

Ett väldigt "skumt" brev

Jag fick ett skum-paket på posten i helgen, en julhälsning från Svea rike.
Påsen var skickad som den var med frimärken och innan jag fattade att det kom från Sverige, tyckte jag det var mycket besynnerligt att det låg en påse i brevlådan, med frostnupna pepparkakstomtar i.

Och visst var det en trevlig överraskning efter helgens sjukstuga. När både lille H och jag själv har legat däckade med över 39 graders feber, känns det extra juligt med lite julskum, nu när vi varken hade ork att baka pepparkakor, koka knäck eller pynta huset med tomtar.

En tankeställare

Jag satt och pratade med en utpräglad akademiker, en lingvist, i fredags. En sådan där som kan lära sig ett språk bara genom att titta i en ordbok, lägga ihop ett och ett och sedan tala flytande och grammatiskt korrekt. Hon talade mer än fem språk flytande och kunde ströfraser på desto fler språk. Jag kan inte låta bli att fascineras. Tänk om man hade den förmågan. Hur är det ens möjligt att lära och hålla isär så många språk?

Under samtalets gång kom vi in på varför jag själv inte kan svälja de danska ändelserna och uttala orden på riktig "grötig"danska och varför det bara blir till "bornholmska" när jag väl försöker mig på uttalet. För visst borde mitt danska uttal vara bättre efter så här många år i landet. Varför envisas jag till leda med min svenska accent?

Hennes teori var att det handlade om rädslan över att förlora identiteten som svensk och att det egentligen inte handlade om om jag kan uttala danskan eller inte. Det borde inte vara några problem att lära sig det danska uttalet, och framförallt inte efter så många år i landet.

Först blev jag lite förnärmad, som alltid när jag får den kommentaren kastad i ansiktet, men ju mer jag tänker över det så har hon ju fullkomligt rätt. Jag är rädd för att jag ska bli mer dansk än svensk och innerst inne vill jag inte låta dansk. Det är nog egentligen min största skräck, att någon skulle tro att jag var dansk istället för svensk.

Även om det är svårt att vara objektiv när det gäller sig själv, kan jag redan se kulturella företeelser som berättar att min tankegång och inställning till livet är mer dansk än svensk efter tio år i det här landet. Vad blir det då inte om jag talar flytande "jyska"?

Därför håller jag krampaktig tag i de delar av mig som fortfarande är svenska och envisas med min svenska accent, min löksås till fläsket, smörkniven i smörbyttan och äta sirapslimpa med dansk leverpastej (såklart i en barnslig protest mot rågbrödet) och att sucka högljutt och himla med ögonen när danskarna alltid förespråkar rätten att säga precis vad de tycker och tänker, utan finkänslighet eller att tänka på andra.

Den där lilla delen av mig som aldrig blir fullt integrerad i Danmark, som berättar något om mitt förflutna och vem jag är, den får danskarna aldrig! Den är inte till salu, inte för allt smör i Småland.

I väntan på jul ...

Jag hade egentligen en deadline i morse, men jag kunde inte låta bli att gå en liten promenad i området efter att jag lämnat sonen på dagis och njuta. Åkrarna låg frostnupna och himlen var lila-röd.

Kändes nästan som Vintersverige och ett hopp om en vit jul började spira. Tänk om ....

Men minus två grader är kallar i Danmark än uppe i Sverige och därför var det skönt att komma in i värmen och dricka en kopp kaffe i julklappen från en av mina kunder. Termosmugg passar bra till mig som alltid pratar för mycket så att kaffet i koppen kallnar.

Att öppna en dörr ...

Jag var på julfest igår, som en av mina uppdragsgivare årligen arrangerar. Det är alltid trevliga tillställningar med god mat och rysk champagne och vi pratar alltid om högt och lågt, drar rövarhistorier och diskuterar språk och kultur. Det sistnämnda mycket på grund av att det både är fransmän, tyskar, norrmän och italienare tillika språklärare bland gästerna.

Igår kom vi, efter några glas vin ska nog tilläggas, in på den stora frågan: Varför öppnas alltid svenska ytterdörrar utåt medan danska dörrar öppnas inåt? Dels på grund av att jag själv stått och dragit i ytterdörren in till min uppdragsgivare med famnen full av papper och först ett tag efter kommit på att dörren går ju inåt. Hur kommer det sig egentligen att vi inte öppnar åt samma håll?

Den mest logiska förklaringen på den svenska dörren är ju att man skjuter undan snön och att man därför i Sverige öppnar dörren utåt. Men som det ofta är efter ett par glas vin, skenar filosofiska tankar och teser förbi och diskussionen urartade i en diskussion om kultur och öppenhet och om man tycker om att få gäster eller helst vill knocka dem med dörren.

 Är danskarna mer välkomnande och öppna än svenskarna? Eller är det tvärtom, att svenskar är mer välkomnande eftersom de öppnar upp till sitt hem och bjuder välkommen. Troligen ligger det inte så mycket psykologi bakom dörrproblematiken, som vi igår försökte få det till.

Nästan en timme senare hade vi ännu inte fått ett svar på frågan. Men så är det ju ofta med humaniora och filosofiska funderingar. För inget är ju vad det synes vara ...

Bildkälla: http://www.pinterest.com/pin/264093965624802533/

En doft av svensk jul ...

Det där med att bara få fira gammal hederlig svensk jul vartannat år, det fungerar inte för mig. När november går mot sitt slut och kylan kryper in i huset och mörkret sänker sig, då vill jag - precis som Adolphson och Falk - ha mer jul. Jag kan inte få nog av knäck, julmust och hyacinter. Jag vill ha mer jul.

I år ska vi fira dansk jul här hemma och det är väl okej, men inget slår den svenska julen. Hur länge jag än bor i detta land, kommer det aldrig kännas lika genuint, nostalgiskt och äkta som den svenska julen. Men det kanske kommer, med tiden ... i takt med att lille H blir större och större ... men jag tvivlar. :-)


Därför såg jag till att bege mig till Sverige innan jul för att få känna doften av saffransbröd och pepparkakor i sin rätta miljö. Där adventsljusstakar lyser i vareviga fönster och där glöggen är så där äckligt söt och egentligen inte lika god som den danska, men för att den ska smaka på ett visst sötsliskigt sätt och där julmaten inte består av fåglar som säger "kvack".

Julen känns bara lite bättre i Sverige och därför begav vi oss till mina gamla hemtrakter första helgen i advent för att få lite svensk jul mitt i alla dansk-jul-förberedelser.

Vi matade mormors fåglar, för de ska ju också känna att det snart är jul ...

Vi hade kvalitetstid med morbröder och mormor och morfar ...

Vi åt god mat, bytte julklappar och för en stund så kändes det så där juligt, svenskt härligt juligt. 

Hade man tittat in i det lilla fönstret i huset vid skogskanten, där kaffekopparna var framdukade på spetsduken, knäcken och pepparkakorna låg på ett glasfat, ljusen var tända vid julgruppen på bordet och presentpapper låg huller om buller, så hade man nog inte kunnat gissa att det bara var första advent.

Men å andra sidan, så länge man får umgås med sin familj så spelar det ju egentligen ingen roll när på året man firar jul, det är ju det att få vara tillsammans som är det viktiga och den dagen är julafton för mig.

Att jobba under press

Det är konstigt det där med att ju mer man har att göra, desto mer får man gjort. Denna vecka har jag bara tre arbetsdagar att klämma in fem arbetsdagar på, eftersom jag och lille H ska en tur till Svea rike. Därför började veckan med en full inkorg med jobb som skulle göras omedelbart och egentligen igår, det slår aldrig fel. Det är inte meningen att jag ska vara ledig.

Därför körde jag upp maken kl sju i morse, för att han skulle ta hand om lille H en timme innan förskolan så att jag skulle kunna jobba ikapp dagens deadlines.

Därför känns det lite ambivalent, för maken var verkligen jättetrött i morse, stackaren och egentligen hade jag ju inte behövt ha den där extra timmen, han hade kunnat sova lite längre ... för jag är redan nu färdig med dagens göromål. Dessutom har jag hängt två maskiner tvätt, betalt räkningar och hunnit uppdatera bloggen innan jag ska hämta lille H på förskolan om 70 minuter. Ibland överraskas jag hur mycket man får gjort om man bara får ändan ur vagnen.

Har nu tid att klappa katten och höra podd-radio, känns extra lyxigt efter några hektiska och grymt effektiva timmar.

Apropå mat ...

Häromdagen hämtade jag lille H nere på förskolan. Han hade inte samma kläder på sig som han hade haft på morgonen och därför frågade jag om det hade, så att säga, hänt en liten olycka.

Men nej, liten hade bara slafsat i sig öllebröd för glatta livet på lunchen, så att hela han hade blivit insmord i öllebröd.

Öllebröd, ja. Det är en sådan där konstig rätt, och så typiskt dansk. Vet ni vad det är?
Om jag säger att den innehåller de två saker danskar älskar mest och säkerligen skulle kunna gå genom eld och vatten för att få, kanske det är lite lättare att gissa ...








Helt rätt gissat: rågbröd och öl. :-)

Fransmännen har sina fattiga riddare och danskarna sitt älskade öllebröd. Man kokar alltså en gröt av öl och överblivna rågbrödsrester och ovanpå gröten får man en klick grädde, om man har tur. Både stora och små äter det och öllebröd lagar danskarna även till sina små bebisar, istället för havregrynsgröt eller välling. Inte undra på att danskarna älskar öl ... och rågbröd, de indoktrineras redan från spädbarnsben. :-)

Danskarnas förkärlek för knivar

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta lands mattraditioner. Det där med rågbröd till lunch, till exempel. Men ja, efter snart 10 år i landet börjar jag så smått att vänja mig vid det. Det är ju enkel mat, om man är lat och inte orkar laga riktig mat. Att äta rågbröd är ju tyvärr nödvändigt ont om man ska överleva i det här landet. Klichéartat sagt så ska man ju ta seden dit man kommer och det gör jag också, om än i protest. :-)

Men en sak kommer jag aldrig vänja mig vid. Jag sitter ofta och vänder bort blicken när jag ser danskarna ta leverpastej med samma kniv som de tagit smöret, för att sedan bre det på mackan (läs: rågbrödet) för att sedan med samma kniv skära brieosten till nästa macka. Jag har aldrig förstått tanken med en kniv till vardera middagsgäst, en kniv som man sedan ska använda till alla pålägg samt äta med, istället för att ha en gemensam kniv vid varje pålägg och egna bestick. Är det för att slippa så mycket disk? Varför denna envisa och - enligt mig - tvångsmässiga handling. En kniv på vardera plats som man sedan ska kleta och klafsa i i allt.

Jag får ofta tvångstankar om att skölja av kniven mellan de olika påläggen, men jag törs aldrig resa mig från bordet ... istället slutar det med att jag äter samma sak på alla mackorna eller nöjs med bara en macka. För jag kan bara inte doppa kniven i leverpastejen med smörkniven, även om den är halvt avtorkad i servetten. Som för övrigt ofta både innehåller rester av smör, leverpastej och diverse fiskpålägg och som man sedan ska torka av munnen med.

När vi har danskar på lunch här hemma, och jag serverar en klassisk dansk lunch, envisas jag till det yttersta att sätta farfars handgjorda smörkniv i smöret och demonstrativt lägga en kniv vid varje pålägg samt en kniv och gaffel vid varje assiett, och den sistnämnda ska i sin tur aldrig komma i kontakt med vare sig smörbyttan eller påläggen på faten.
Jag har ofta, i ögonvrån, sett att danskarna tittar sig runt, förvirrade över situationen. Hur gör vi nu? Ska vi alltså använda kniven som är i smöret, går det inte lika bra med den som ligger vid tallriken?
Efter ett tag kan jag se att någon har snott till sig brie-kniven som sin och kniven till leverpastejen ligger på granntallriken och efter denna knivstöld, verkar danskarna återigen trygga i situationen och kan njuta lunchen, med dubbla knivar.

JAG GER UPP! Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Men å andra sidan ... så var det ju det där med att ta seden dit man kommer ... men det finns undantag. Den som myntade ordspråket har inte varit tvungen att skära leverpastejen med smörkniven.

bildkälla: http://www.pinterest.com/pin/135530270011847054/

I väntan på jul ...

När det närmar sig första advent kan jag inte hålla mig längre, jag måste ut med all den där jullängtan som långsamt byggts upp under hösten och som likt en champagneflaska som skakats lite för mycket, gör sitt yttersta att skjuta ut proppen.

I söndags bubblade slutligen jullängtan över efter att ha sett julskyltningen, de tända ljusen, känt doften av glögg och hört White christmas i olika utgåvor längs Ströget i den danska huvudstaden.

Så nu har julkorten beställts, årets första hyacinter är inköpta och ljusslingan väntar på att få klänga runt cypress-busken utanför ytterdörren. Och tankarna florerar om huruvida granen ska vara grönt saftig eller murrigt torr i år och vilken färg kulorna och glittret ska ha.

Mitt i julplanerandet ska jobbet ju skötas, även om dagdrömmandet emellanåt tar överhand. Men vem har sagt att man inte kan julpimpa arbetsdagen, i alla fall lite grann. Jag lyssnar på Bing Crosby på julkanalen Uptown Christmas TV, en dygnskanal med bara julmusik, jag har tänt ljusen och inandas nu doften av apelsinskalet på skrivbordet bredvid datorn medan jag skriver om snöfall och offpiståkning i Alperna.

 Vi trallar på White Christmas ... Bing, jag och katten, som i sin tur spinner i takt med det raspiga lp-ljudet och drömmer om en vit jul.

En skymt av mitt kära hemland

I fredags såg jag henne efter många månader ifrån varandra, moder Svea alltså. Jag såg henne när jag blickade ut över Öresund. Hon såg lite dyster ut där hon låg på andra sidan Öresund, vindblåst och frusen. Usch vilket väder, det blåste så att halsdukarna dansade i vinden innan vi i motvind lyckades komma upp för den stora trappan in till Nordeuropas största akvarium, "Den blå planet".

Väl inne kände vi doften av mat och insåg att det var länge sedan vi åt. Claus Meyer, Danmarks kändiskock, har en liten bistro och butik i ena änden av det stora akvariet med utsikt över Öresund.



Vi beställde in Fish n´chips och drack ett glas vin medan lille H exalterat ropade mer, mer medan han doppade pommes frites i den hemlagade remouladen ... Lyxig fish n´chips med ätbara strandväxter och balsamico-salt passade den lille kräsne gourmanden.

Med mätta magar gick vi in i den förunderliga havsvärlden och sprang ikapp med hajar, rockor och småfiskar.

Pekade och ropade fisk, fisk, fisk ...



Försökte torrsimma på golvet inne i havstunneln, där fiskarna simmade över våra huvuden.

En ledig fredag i havets tecken är inte helt fel, det borde man göra oftare. Att se fiskar, hajar och rockor simma över ens huvud är en maffig upplevelse, för både stora och små ...

Att längta och att vara efterlängtad

Tänk att man under en arbetsdag kan längta så mycket efter någon. Visst jag saknar också min make, men inte på samma sätt. Ska samma längtan efter maken infinna sig, ska han ha varit borta minst ett dygn. :-)

Det bubblar i kroppen likt sprudlande tonårsförälskelse när man öppnar dörren till förskolan på eftermiddagen och en liten lintott springer dig i möte med orden: "mamma ... vi gå, gå. gå nu!" och ler sitt allra finaste leende och springer sedan, så fort benen bär, mot gummistövlarna och jackan.

Undrar hur många månader, eller år, det kommer att vara så? Jag kommer osökt att tänka på en Vreswijk-visa om pappan som är ute i skogen och går med sin son och han är sonens största idol. Men efter några år är allt passé, som tiden går så har sonen hittat en tjej som han går i skogen med och pappa är jättetrist och något man ska gräva ned i en säck.

Man får passa på att njuta så länge man är litens största idol och ta tillvara på varje sekund.

Vem vet ... snart suckar liten djupt, himlar med ögonen och säger "Åhhh ... mamma!"

På köpet

Jag köpte ear-band och öronproppar till lille H på Apotekets hemsida häromdagen.

Vad smidigt det är och så skönt att slippa stå med sin hopknycklade kölapp bland en massa sjuklingar som hostar utan att sätta handen för ansiktet. Och man slipper fundera på vilka baciller man tar med sig hem när man trycker koden på kortterminalen under tvångsmässiga tankar om att man inte ska klia sig på näsan efteråt. Och hur illa ser det ut sedan när man lika tvångsmässigt diskret försöker ta upp alkogelen från väskan och på vägen ut börjar sprita händerna, som vore de täckta av ohyra, en smittohärd som omedelbart ska dräpas ...

Öronpropparna var bara tre klick bort och i morse stod ett postbud utanför dörren med ett paket. Paketet kändes tyngre än väntat och när jag öppnade det upptäckte jag en burk med texten "nattkräm".

Jag började febrilt lusläsa orderbekräftelsen, vad i .... jag har inte beställt någon *** kräm! Men ingen nattkräm stod på orderbekräftelsen. Jag eldade upp mig och var på väg att slå numret till deras kundtjänst när jag upptäckte att Apoteket faktiskt hade skickat med en diskret folder om olika krämer och tips på hur man vårdar den åldrande huden.

Burken var ett varuprov, i minst sagt, stor skala. Jag vet inte om jag ska bli glad för presenten eller förolämpad. Och sedan blev jag lite rädd, hur kan de veta att jag har svarta ringar under ögonen och antydan till kråksparkar i tinningarna? Jag har missat det uppenbara.

Öronproppar så att lille H kan bada i bassäng, check!
Nattkräm till mamman som just insåg att hon inte längre är någon ungdom, check!

Danskarna är ju kända för att säga saker rakt ut och inte packa in det i bomull. Men detta uppvaknande kändes inget vidare såhär en regnig och grådaskig novemberonsdag.

Ja, det är väl bara att börja kleta på nattkräm och hoppas på en ungdomlig hud då. Man kan ju inte låta krämen gå till spillo.

Höst i paradiset

Det har inte bara varit en fantastiskt fin höstsöndag, maken och jag firar dessutom 12 år och sjuårig förlovning dagen till ära. Den här dansken var orsaken till att jag åkte över Kattegatt för snart 10 år sedan. Han är sig lik om än med lite mer gråsprängda tinningar. ;-)

12 år ger anledning till att fira och därför knökade vi in oss i bilen och begav oss mot en liten del av himlen på jorden. Den stora bokskogen vid Skovmöllen söder om Århus.

Vi begav oss ut i skogen och somliga försökte klättra över staketräcket och ner i mölledammen, tur att mamma har ett fast grepp om magen.

Vi kastade löv ...

Och klättrade på stenar ...

... och njöt den trolska skogen innan vi begav oss in i värmen på Skovmöllen för att inta lite dansk äggakaka till lunch. Det är att fira med manér.

Lyckan med gamla presenter ...

Igår kväll, precis i matlagningen, ringde det på ytterdörren. Utanför stod en liten kille iklädd Turtles-mask och med ett svärd i ena handen i attackposition och mitt framför dörren stod en låda med jättestora Duploklossar, sådana man kan bygga höga torn av. Det var en present till lille H, för den lille killen var nu så stor att han inte längre lekte med det. Och när han av sin mamma fick frågan om de skulle skänka det till förskolan där han går, kom svaret snabbt att det skulle minsann lille H ha istället. Det skulle lille H säkert tycka var roligt att leka med. Och därför stod det nu på plattorna utanför vår ytterdörr.

Och lille H blev glad för presenten, men gladast blev han över att han fick stå där i dörrposten och fäktas en sväng med sin stora idol, sin stora kompis som är hela fyra år gammal och säkerligen kommer att lära honom alla bus han kan.

Jag tycker att det är så fint, tanken med att återbruka och att ge bort de saker man inte längre leker med.  Att leksakerna i barnrummet har en historia. Det är nog bra i detta konsumtionssamhälle, där allt annars slits - ja inte ens slits särskilt mycket, innan det slängs. Att gammalt är något bra, något tufft ... för nästa gång vi ska bygga torn av Duploklossar kan jag säga: "Detta har du fått av M," Och då kommer hela lille H:s ansikte kommer säkerligen svämma över av världens största leende, precis som det gör när jag ställer frågan om vi ska se om M är hemma. För M är nämligen den coolaste personen lille H vet.

Det är inte för inte att M:s namn är ett av de ord lille H har i sin vokabulär. Lika viktigt som mamma, pappa, bil, boll och katt.

Lille H lägger mitt gamla djurpussel med mycket koncentrerad min.

Vabberier

Det hänger stora lappar nere på lille H:s förskola just nu - Vi har löss och magsjuka, med utropstecken.

Lyckligtvis har vi bara råkat ut för nummer två *ta i trä* och jag har därför vabbat måndag och tisdag denna vecka. Eller vabba förresten, som egenföretagare betalar man själv och jobbar sedan kvällstid. 

Men när liten inte är särskilt sjuk för övrigt och har myror i brallan ska liten aktiveras för att inte riva husets fyra väggar.

Igår tröttnade mamma på att titta på grävskopan på granntomten, på att för femtielfte gången cykla med trehjulingen runt huset och på att peka på lastbilarna som fullastade med blommor från plantskolan längre ner på vägen åkte förbi och på att bygga sandslott, som omedelbart skulle slås sönder med spaden med ett "bang", i sandlådan. 

Det skulle ske något nytt om jag inte skulle bli tokig, så därför packade vi in oss i bilen och drog mot stan så snart klockan närmade sig tio. 

Jag har medlemskort på stadens konstmuseum och hela byggnaden är som Willy Wonkas chokladfabrik för en liten 1,5-åring, ja, utan allt godis såklart - stora ytor, konstiga videoinstallationer och en massa färger och så stora genomskinliga hissar såklart, med stora knappar man kan trycka på. Vi åkte hiss upp och ned och vinkade till "Boy".

Vi sprang runt, runt uppe i regnbågen och hälsade glatt på både skolklasser och pälsklädda socitetspensionärer som korsade vår väg och ropade "bil" och "båt" när utsikten visade myllertrafiken nedanför eller färjan som var på väg in i hamn, där ute i horisonten.

Sedan åkte vi ned till kaféet och fikade, för att springa så fort benen bär kräver en massa energi.

Vi myste som bara vi två kan och somliga av oss flörtade med servitriser och gäster mellan tuggorna. Vi hade båda nästan glömt att det var vardag och enda anledningen till att vi var här var magsjuka i light-form.

Efter en banansmoothie och en tredjedels ostmacka kom vi tillbaka till verkligheten från resan i Willy Wonka-land. Tur att mamma alltid har rena kläder i skötväskan och tur att konstmuseet har stora specialdesignade tvättställ på toaletterna. Tvättställ som någon känd designer säkerligen stolt har gett namn åt. 

Efter så mycket äventyr sover man gott i vagnen till tonerna av musikanter och till blinkande julgranar och musik från tomtens mekaniska verkstad - mätt, nybadad och fullproppad med upplevelser.

Titta till vänster, där är en svensk!

Det är grovöversättningen på en dansk film från början av 2000-talet. Jag kom att tänka på just ordet svensk på danska häromdagen. Det finns väldigt många ord och slanguttryck där svensk faktiskt ingår.

Till exempel heter det inte korvstroganoff här i Danmark, utan "svensk pölseret", alltså svensk korvgryta. Jag har under alla mina år blankt avvisat att vi har något överhuvudtaget som heter svensk korvgryta, och det är många av de danskar jag mött under åren som har nämnt denna rätt som Sveriges nationalrätt, näst efter IKEA:s köttbullar förstås. Det var faktiskt först för ett halvår sedan, när jag serverade korvstroganoff för maken att jag kopplade att det var just det som var "svensk pölseret". Bättre sent än aldrig!

En skiftnyckel heter "svensknögle" på danska, antagligen eftersom det ju var en svensk som uppfann den och logiskt sett blir det ju en svensk nyckel, eller? Jag hoppas verkligen att det är en svensk uppfinning, annars ger namnet ingen som helst mening.

Danskarna kallar även hockeyfrilla för "svenskerhår". Jag har googlat och googlat för att få ett svar på varför, men den exakta anledningen är fortfarande oviss. Jag trodde att jag hittat en tillförlitlig källa,  men jag upptäckte snabbt att det var en parodi på Wikipedia för de skrev bland annat att hockeyfrilla aka svenskerhår var förknippat med makt och berömmelse och att man var välutrustad i Sverige och överallt annars i världen förknippat med loser-stämpel, hmm ... det närmsta man eventuellt skulle komma i närheten av att få det till en sanning är väl Stureplans blonderade manliga slickfrisyrer. :-)


För skojs skulle googlade jag ordet svensk med bindstreg på danska google och hittade även fler uttryck jag aldrig hört, danskarna kallar visst ett väderfenomen för "svensksol", och det är inget vidare positivt uttryck ... det är solsken som ej varar särskilt länge. Det skulle ju eventuellt passa på den svenska sommaren, det är ju inte för inte att Tomas Ledin sjöng "Sommaren är kort, det mesta regnar bort. " Men uttrycket kan ju ha en djupare betydelse, på samma sätt som Dan Browns konspirationsteori om dolda budskap i Da Vincis målningar ... kan uttrycket ha ett dolt budskap, att danskarna anser sig överlägsna och att de i slutändan kommer nå längre än vi svenskar? Ligger planerna för att åter göra Skåne danskt som ett hemligt budskap i ett väderuttryck? :-)

Hockeyfrilla, korvstroganoff och sol som ej varar länge, är det så danskarna ser oss? Och ska vi lägga något mer i dessa epitet och fack de placerar oss i?

Men å andra sidan är vi nog inte bättre själva ... en "dansk skalle" kanske inte heller är så smickrande gentemot våra bröder i söder?

Vintertid är av ondo

Jag har aldrig fattat varför man i ett modernt samhälle till envishet propsar på att vi ska ställa om klockan två gånger om året. Och efter att jag fick barn förstår jag det ännu mindre. Det gamla bondesamhället är ju sedan länge ett minne blott och det hade varit spännande att se vilka konsekvenser det faktiskt har för arbetsmarknaden med folk som blir sjuka och lider av sömnbrist.

Hur sent eller tidigt vi än lägger lille H har han envisats med att vakna mellan kl fyra och fem varje morgon, sedan vi gick över till vintertid för en vecka sedan.

Tiden tills det blir ljust är därför mycket lång och att förklara för en klarvaken liten kille att han ska sova en timme eller två till, är ingen idé. Hans inre kroppsklocka säger att det är dags att vakna för klockan är ju sex (läs: fem).

Därför gäller det att aktivera och varje dag hitta på nya lekar för inte ens barnprogrammen på teve börjar ju innan kl sex.

En morgon slog vi i spikar  ...

En annan körde vi med bilar i parkeringshuset ...

och lagade mat ...

Och när klockan slår åtta och det är dags att åka till förskolan, känns det som det är långt fram på förmiddagen. Det är nog därför jag i morse kom på mig själv bli mycket irriterad över att återvinningsstationen inte öppnade förrän kl 10 - det är ju nästan middagstid, när jag vid åtta stod med en fullastad bil utanför den låsta grinden och förgäves fick åka hem igen. :-)

Vi får väl se om det först blir om ett halvår vi kommer att få sovmorgon till klockan sex ... den som väntar på något gott ...

Kreativ miljö

Idag bestämde sig maken och jag att bruncha ihop innan vi åkte till varsitt kontor och jobbade. Att läsa tidningen och äta i lugn och ro på ett av stadens bagerier känns extra lyxigt och vi svängde därför förbi vårt gamla stammishak, Emmerys, i Latinerkvarteret. Vi strosade sedan på kullerstensgatorna hand i hand, tittade i skyltfönster och bestämde oss sedan för att ta en kopp kaffe på Löves bogcafé innan arbetsdagen skulle börja.

Jag har varit på bokkaféet flera gånger, dock bara kvällstid och druckit rödvin och käkat tapas. Hela stället skriker kreativitet och go´stämning med gamla möbler, vinyljazz och bokhyllor längs alla väggarna. Vare gång sitter jag och avundas alla de som sitter och jobbar och pluggar på sin bärbara dator inne i kaféet till tonerna av glasklirr, Chet Baker och ånga från espressomaskinen och tänker att varför sitter jag hemma och jobbar, där jag kan se diskberget på diskbänken och dammråttorna som dansar över golvet, när jag kan sitta här och känna kreativiteten flöda och dricka kaffe ur en kopp jag inte själv behöver sätta i diskmaskinen? 

Jag borde bli bättre på det där, att ta med mig jobbet ut. Det är så få förunnat att ha den flexibiliteten ... och jag borde därför ta chansen, men det blir liksom aldrig av ändå, även om tanken är så oerhört lockande.

Det slår aldrig fel ...

Jag har jobbat som en tok i flera månader, så därför så blev jag så glad när jag upptäckte att jag denna förmiddag inte hade något jobb som skulle göras här och nu. Med lille H på förskolan och tillgång till bilen tänkte jag att jag skulle åka ned på stan och klippa mig. Jag har inte ens upptäckt att håret har blivit så långt. Det hela har rullat på i rekordfart och därför fick jag en smärre chock när jag faktiskt synade mig ordentligt i spegeln i morse, första gången på mycket länge. :-)

Jag parkerade bilen och strosade gågatan fram, upptäckte till min glädje att en av butikerna antagligen hade gått i konkurs, för de reade ut alla kläder till halva priset, även höstnyheterna. Alltså jag är ju inte glad för den eventuella konkursen, utan möjligheten att kunna köpa märkeskläder för halva priset. Den enes död är den andres bröd, eller vad brukar man säga?

Det fanns dock, förståeligt nog men de fantastiska priserna, inte så mycket kvar i min storlek, men jag fyndade allt lite smått och gott. Jag njöt av att inte ha någon tid att passa den här förmiddagen, jag hade ändå tänkt ta en dropin-tid hos frissan. När det är mitt i veckan är det inte så mycket folk på stan så en ledig dropin-tid hos min frisör brukar inte vara en omöjlighet.

När jag satt där i frisörstolen och frisören hade pratat om högt och lågt och börjat klippa av allt det slitna ringer telefonen. Jag låter den ringa för det är nog bara den där telefonförsäljaren igen som jag avvisade med ett rungande NEJ och lutade mig därför tillbaka och njöt lugnet och ompysslingen. Men telefon ringde igen, en minut senare. Det var maken, lille H skulle hämtas på förskolan och förskolan hade inte kunnat få tag i mig, det skulle gärna ske omedelbart eftersom han fått magsjuka igen och smittospridningen skulle stoppas. Där sitter man med halvklippt hår och försöka förklara att man skyndar sig så mycket det bara går och att man nog ska vara där om tjugo minuter.

Stackars min frisör, den där yrkesstoltheten hon säkert har sattes verkligen på prov. Det är nog inte varje dag de får höra att. "snygga bara till det lite och klipp så snabbt du kan, jag måste hämta mitt barn innan middagsluren ... alltså om tjugo minuter och det ger dig alltså fem minuter att bli färdig, sorry!"

Hon klippte och klippte och stressad som jag var, svarade jag ja på alla frågor om längd, bena etc.  Hon insåg nog hur bråttom jag hade, för hon frågade inte ens om jag ville ha vax i håret eller borstade av det klippta håret. Det kliar faktiskt lite nu. Jag glömde också titta mig själv i spegeln.

Tio minuter senare stod jag ute på gatan igen och började högklackat-marschen med snabba och bestämda steg mot bilen som stod i ett parkeringshus i andra änden av den långa gågatan. Gasade så mycket jag kunde och fick antagligen rött vid varje trafikljus hela vägen ut ur stan.

På förskolan möttes jag av en liten glad kille som var iklädd Danmarksshorts. Jag hade uppenbarligen glömt att lägga nya byxor i badrummet. Lille H kunde inte förstå varför han skulle hem redan nu. Han såg inte heller ett dugg sjuk ut, och det visade sig att han bara varit lös i magen och hade sprutlackerat byxorna, det händer ibland. Men de inte ville ta några risker med tanke på att det går magsjuka på förskolan. Det är dock förståeligt att de ringer, men det känns bara så typiskt just när mamma skulle ha lite egentid. Och jag kan ju trösta mig med att det stod två andra stressade föräldrar som också skulle hämta "magsjuka" barn i hallen.

Jag har ännu inte hunnit syna min nya frisyr, jag vågar inte ens titta i spegeln. Det blir aldrig som man har tänkt sig, men man ska se det positiva, jag har hört talas om folk som har arresterats mitt under en klippning, och har fått tagit "mugshots" med halvklippt hår, det är nog värre.

Salta vindar, blues och Moules mariniéres

Det bästa jag vet med söndagar är att vi ofta åker på utflykt, ofta med god mat som utflyktsmål. Det finns inget bättre än att röra på sig i den friska luften och sedan komma in i värmen och njuta en god måltid vid dukat bord, utan disk, matlagning och bekymmer.

Igår var inget undantag. Vi satte oss i bilen och åkte mot Kalövig hamn, ca 15 minuter i bil norr om Århus C. Vi hade hört att restaurang Salonsalon, som ligger med utsikt över segelbåtshamnen, skulle ha ytterst delikat mat för matälskare som oss.



Men innan vi begav oss in i restaurangen skulle det pekas och exalterat ropas "där ... båt", "å båt", "båt" medan pappa håll ett ordentligt tag om den andra lilla handen.

Med vindblåsta kalufser steg vi in i restaurangen som var utsmyckad med udda vintagemöbler och vintagebestick. Ur högtalarna strömmade tunggung i form av bluesmusik och maken gick på jakt bland de udda stolarna vid borden för att hitta en perfekt stol med "stoppning" och hög rygg. Ska det ätas söndagsmiddag, ska man även sitta bra, såklart.

Jag valde Moules mariniéres med klassiska tillbehör, för det är så sällan vi lagar musslor därhemma. Grabbarna tog dagens rätt -"spolben" (strålben eller vad det nu är det det heter på svenska. Men det sitter i alla fall på grisen och smakar mycket gott.) med potatis och sås.



Mina musslor var mycket goda och grytan var fullproppad med vitlöks- och persiljedoftande blåmusslor. Men som vanligt var det alldeles för lite aioli till en sås-älskare som mig. :-)

Maken var dock mycket besviken, "spolbenet" var nämligen en ganska torr och tråkig upplevelse och inte heller lille H ville ha det som fanns på tallriken. Nej, det var mycket godare att doppa mammas pommes frites i aioli, medan maken knyckte några skivor av det fantastiskt goda surdegsbrödet som var tillbehör till musslorna.

När man brukar få världens bästa söndagsluncher, med kött som smälter på tungan, på bland annat Fröken Koch i Århus hamn, är det svårt att imponera på en köttälskande dansk. Men å andra sidan är ju havsnära restauranger ofta fisk- och skaldjursvänner. ;-)

Medan lille H  gick på upptäcktsfärd mellan borden och med bravur undvek att välta ned någon av brödtallrikarna, besticken och ljusstakarna, noga övervakad av pappa såklart, kämpade jag mig nästan igenom grytan med musslorna och njöt av mitt glas vitvin, dock med hjärtat i halsgropen ett par gånger, när lille H var farligt nära en av de guldkantade tallrikarna vid ett av borden.

Vi begav oss sedan i sakta mak mot bilen. Vägen dit var lång, för det var så mycket att se och lyfta på. Men när det är söndag ska man ju leva i nuet, utan en massa måsten och stress och då får det ta den tid det tar.

Våra söndagsmiddagar är en fin tradition och gör att söndagen känns lite extra lyxig. Ni vet som familjen Svensson som lyxar till fredagen med tacos och godis och bara rår om varandra, eller har onsdag alt. lillördag som ursäkt för att få ta sig ett gott glas vin och njuta. Så är det med våra söndagar.

Istället för att vänta i soffan på den grå måndagen som tids nog ändå kommer, har vi om söndagarna kvalitetstid med familjen, vi äter gott, går ute i naturen och vi skänker inte den grå och tråkiga måndagen en tanke.

Det är en härlig söndagsfilosofi, tycker jag, och sju resor bättre än både lillördag och fredagsmys tillsammans.

Stolta mattraditioner

Igår köpte jag en ny pekbok till lille H, en bok med bilder av leksaker, matvaror och -rätter samt kläder. Han har redan otaliga pekböcker på dessa teman, men jag tycker att det synd om hans kära far som stavar och kämpar sig igenom böckerna och hakar upp sig när han ska uttala skjorta, sked och andra ord på klingande svenska. För nej, han kan inte låta bli att försöka läsa på dålig svenska, allt för att få mig att gapskratta medan lille H undrande tittar på.

Jag hittade en überdansk bok, inget sådant där översatt engelskt all-round-world-skit med stereotyper som passar de flesta kulturer. Nej, en äkta dansk pekbok som kan bli lille Hs och pappas alldeles egna bok. Den de läser tillsammans innan läggdags ... med mamma är det kattungar, häftiga bilar och Pettson och Findus som gäller.

Även om jag visste vad det var jag köpte kunde jag inte låta bli att bli full i skratt när jag såg vad bokens författare hade valt för viktiga maträtter att kunna som liten dansk småtting. Det första var spaghetti med köttfärssås, och ja, det är nog danskarnas nationalrätt näst efter stekt fläsk med persiljesås.

Det andra var ju såklart rågbröd med olika pålägg och som texten anger så är det antagligen så här barnets rågbrödsmackor aka smörrebröd ser ut. Vilken tur för lille H att han får se hur en "riktig" dansk lunch ska se ut. :-)

Och till dessert ska det ju vara lite "rödgröt". Mer danskt än så kan det inte bli. :-)

Plötsligt händer det ...

Plötsligt händer det! Jag vet inte om det var en svensk eller dansk Lotto-reklam som hade den textvinjetten. Ibland kan man nämligen bli så överraskad att man nästan blir handlingsförlamad.

Lille H fick för några veckor sedan inopererat rör i öronen för att minska risken för ännu fler öroninflammationer. Givetvis blev det infekterat (operationen hade ju nästan också gått för bra för att vara sant) och han får nu örondroppar sedan några dagar tillbaka. 

Det betyder att det är en svettig kamp ackompanjerad av höga decibel tre gånger om dagen, med en väldigt sur unge som inte har tänkt sig att få något i öronen. Därför är det både örondroppar på soffan, i sängen och på golvet. Man drar sig därför i det längsta för att ta kampen. Därför blev jag så paff i morse när jag andades in, tog sats och sa: 

"Lägger du dig ner på kudden, så att du kan få dina örondroppar." 

Jag var på väg att upprepa mig när jag såg att barnet faktiskt redan låg ned med örat i vädret, utan att säga ett knyst. Han låg där och tittade på mig med en min som sa: 

Men kom då ... skulle du inte droppa det där i öronen, eller? 

Jag rusade fram med örondroppsflaskan i högsta hugg och slog samtidigt foten hårt i soffbordet, fumlade för att få upp korken och kände svetten lacka på pannan. Det gällde ju att vara snabb som blixten om den lille plötsligt skulle ändra sig. 

Men fem perfekta droppar senare, vände han på eget initiativ för att jag skulle kunna droppa i andra örat också. Sedan satte han sig upp och klappade i händerna och återgick till att se "Babar" på barnkanalen, utan att säga ett ljud, som om inget hade hänt, helt uppslukad av vad som försiggick på skärmen.

Jag reste mig från soffan - mållös och med hakan nere vid knäna. 

Vad var det som precis hade hänt?

Indiansommar

... eller är det brittsommar, det egentligen borde kallas? Den här milda hösten med försommartemperaturer. Jag plockade en hel handfull smultron igår. Jag kan inte minnas att jag någonsin gjort det i slutet av oktober. Även om de var röda smakade de dock inte solvarma dagar, men det kom ändå en bris av sommar när vi med gummistövlarna sparkade i de gula löven på marken bredvid smultrontuvorna och njöt av de små söta bären. Det känns fantastiskt att fortfarande kunna njuta av trädgårdens läckerheter.

Och apropå läckerheter så kokade maken rabarbersaft häromdagen, på de sista ståtliga rabarberexemplaren i trädgården. Och när man har kindtänder som försöker bryta igenom är det gott att suga på en rabarberglass och drömma om sommar, sol och att få plaska med vatten och vattna växthus ... och mamma med vattenslangen.

Men visst har hösten sin charm med alla löv och roliga vattenpölar som liten som stor inte kan låta bli att plaska i. Och att spatsera i skogen är extra roligt när det prasslar under fötterna. Och stora pinnar ska släpas hela vägen hem från förskolan, skam den som ger sig.

Att trotsa regnet

Sedan en månad tillbaka hade vi bestämt att vi skulle i Legoland tillsammans med mammagruppen med familjer, den sista helgen på danskarnas höstlov, alltså i dag. Därför var det så typiskt att regnet öste ner och inte ville sluta.

Hade det bara varit vi som familj som skulle iväg, hade vi säkert varit lata och stannat inne hela dagen. Men nu stod ett glatt gäng föräldrar och barn och väntade. Så kvart i nio var vi regnväderskittade, i alla fall jag och lille H för pappas regnkläder låg på jobbet, och med nybakade mackor och kaffetermos i Kånken var vi redo att bege oss mot äventyr.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder ... så vi bestämde oss för att trotsa regnet och tittade på häftiga lego-statyer ...

Och tåg som lät och åkte runt, runt ...

och så åkte vi flygplan under kiknande småtting-skratt ...

... Och försökte klättra upp till "dronningen" på Amalienborg ...

Och tittade hur legofiguren ser ut utan keps, men den satt tyvärr som berget ...

Efter ett par timmars lek, bus och picknick bar det hemåt igen, även om lille H tyckte att det var allt för tidigt och protesterade vilt hela vägen till bilen. Men när pappa fryser, då gäller det att hänga med om man ska få skjuts hem. :-)