tisdag 6 oktober 2015

Timeout

Jag har inte glömt er, kära landsmän, där på andra sidan Kattegatt. Jag har bara för mycket att göra. Jag måste verkligen planera all min vakna tid för tillfället, för att hinna med, för att kunna vara en bra mamma och fru och för att orka.

Det bästa jag vet är att vara egenföretagare. Du kan styra din egen tid, din lön och hur du ska jobba. Men det finns en mindre glamourös sida, du kan inte bara släppa allt och ta ledigt i långa perioder, och du måste tacka ja när stora bra uppdrag kommer, för du vet faktiskt inte när du har jobb igen. Dagens samhällsstruktur är egentligen inte till för sådana som jag. Till egenföretagare. Till fria själar. Vi har egentligen inga säkerhetsnät eller rättigheter. Men det kräver jag inte heller, för jag har min frihet. Därför kan jag inte tacka nej, det vore dumdristigt, även om det bara är tre veckor kvar till beräknad förlossning.

Så därför vilar bloggen lite. Familjen och deadlines får gå före allt annat. Men vi ses igen, om några veckor, om ett par månader, när lugnet förhoppningsvis lagt sig och tre har blivit fyra.

På återseende på andra sidan Kattegatt!

onsdag 9 september 2015

Att göra något för andra


Nej, rubriken syftar inte på de danska politikernas och kändisarnas självprofilering när de åker ner med mat och filtar till flyktingarna vid den danska gränsen samtidigt som de tar fram mobilen och lägger ut selfie-bilder på nätet som bevis på deras godhet.

Nej, jag pratar om något som kanske kan verka banalt och trivialt i dessa flyktingkristider, men som gjorde en liten pojkes dag helt fantastisk.

Varannan tisdag runt klockan 7.00 på morgonen rusar lille H mot dörren när han hör att sopbilen är på väg nedför gatan. Han tittar med förväntansfulla ögon, vinkar till sopgubben samtidigt som han pekar på vår, alltid överfyllda, soptunna och ropar ”den med” och sopgubben brukar alltid vinka tillbaka och demonstrativt visa att han gör som lille H säger, ”aj, aj captain”, och arbetsledaren lille H ser stolt ut.
Igår ändrade sig rutinen och sopgubben ropade: ”kom, vil du tømme den?”

Jag som själv stod i pyjamas med en t-shirt som slutade halvt upp på den gravida magen, tvekade en stund över att ta ungen på armen och springa bort till sopbilen. Men sedan tittade jag på lille H och hur glad han verkade vara över att få chansen.

”Mamma, kom!”

Så vad gör man? Fåfängan förlorade mot en 2,5-åring den här morgonen. Jag hoppade i träskorna och gick ut till sopbilen i min snobben-pyjamas med rosa hjärtan som rullat upp sig på den kala magen, med håret på ända och lille H i Spindelmannen-pyjamas på armen.

Och så fick lille H tömma soptunnan med hjälp av joysticken på sidan av bilen medan han utbrast ”Mamma, mamma, jeg kan det godt!!!” och ropade ”oj” när soporna trycktes ihop.

Sopgubben räddade inget liv, hjälpte ingen i nöd men däremot tog han sig tid till att göra en liten kille på 2,5 år glad. Lille H kunde sedan stolt få berätta nere på förskolan att han hade hjälpt sopgubben.

Att ta sig tid, fast man egentligen inte behöver, anser jag vara lika beundransvärt som att försöka rädda hela världen.





onsdag 12 augusti 2015

Vackra Österlen

Vi var ute i så god tid, tyckte vi. Vi hade lämnat lille H hos farmor och farfar och styrde kosan söder ut för en helg på Österlen med bröllop, god mat och vänner vi ser alldeles för sällan. Men på vägen ner genom Danmark hamnade vi i den ena bilkön efter den andra och den ena trafikolyckan efter den andra avlöste varandra och för att inte tala om storstadens vägarbeten som såg lika ofärdiga ut som när vi åkte här för en månad sedan. 

Vi hade egentligen tänkt ta en lugn barnfri lunch på Nyborgs strandhotell på vägen, för vi hade ju så mycket tid. Titta ut över vattnet, äta gott och njuta ... bara vi två. Men vi såg på klockan att det inte var realistiskt, Vi frågade vad som gick fortast att tillaga och kastade i oss lunchen och medan jag åt upp, hämtade maken bilen och ställde sig utanför restaurangfönstret med motorn igång. När jag smet ut genom terrassdörrarna, kände jag som den svensk jag är, ett sjukligt behov av att vinka till personalen och vifta med kvittot. För vi hade ju betalat som ordentliga och skötsamma medborgare och jag ville för allt i världen inte anklagas för att vara någon form av brottsling á la Bonnie och Clyde.
När vi närmade oss Löderup Strand såg vi att klockan närmade sig 16 och tiden då vigseln skulle börja uppe vid Meditationsplatsen. Vi kastade oss in på vandrarhemmet där vi skulle bo och andfått väste jag "hur långt är det?" Lyckligtvis förstod ägaren att vi var gäster på bröllopet och vad jag menade och pekade åt vänster. Maken rivstartade bilen i gruset och sedan följde en guppig färd i närmare 90 på små grusvägar upp till Dag Hammarskölds Backa och Meditationsplatsen, som förövrigt var en kohage insåg vi när vi kom fram. Jag tackade gudarna för mina gravidsvullna fötter som inte kom ner i stilettskorna och var evigt tacksam för de gyllene sandaler jag istället varit tvungen att välja.

När klockan var 15:58 hoppade vi över komockorna på stigen som ledde till meditationsplatsen och med andan i halsen sprang vi på vägen om brudens föräldrar och vinkade glatt.


När vi suttit på stenmuren i cirkeln i en minut och flåsande nickat och vinkat  till goda vänner på andra sidan stenringen, ser vi brudparet komma gående längre upp i hagen. Vi hann!  

Och först då kunde vi njuta utsikten över heden och havet, drömma oss bort till det vackra harpspelet och se när S och C stolt spatserade fram till prästen och blev make och maka.


Nu var vi äntligen här och i goda vänners lag njöt vi sensommarvärmen, skålade i champagne och åt god mat i Backagårdens växthus.


Och sedan dansade vi så att svetten rann (och så mycket som gick innan den lilla i magen sparkandes protesterade).

Runt halvett-tiden lämnade jag och maken en fantastisk svängig bröllopsfest, som egentligen bara hade börjat,  och styrde kosan mot vandrarhemmet och hade en formidabel sovmorgon ända till klockan 9, det är lyx för trötta småbarnsföräldrar.


tisdag 28 juli 2015

Barndomens somrar

Barndomens somrar är full med spring, hopp och klättring, skrubbsår och myggbett och träningsvärk.
Man vet att man har gett sitt barn en fin semester när han alltid är fem steg före en själv, glatt ropande "Se mamma, där, där. Vi ska upp på toppen." "Vi ska bada, där nere"





torsdag 16 juli 2015

Salta vindar och sommarstughäng

Det bästa med att Danmark är så litet som det är, är att man kan korsa landet kors och tvärs på bara några timmar. Därför packade vi bilen och tog en spontanutflykt ner till Römö, vid dansk-tyska gränsen, för att besöka vänner vi inte sett på ett halvår vars familj har sommarstuga mitt på ön, som förövrigt är en nationalpark.

Efter en härlig fisk- och skaldjurslunch á la dansk stil med remouladsås och rågbröd bar det av med bilen ner på stranden och vi körde nästan ända fram till vattenkanten. Och gick bokstavligt talat direkt från bilen och ner i vattnet. Stränderna på Römö är flera kilometer långa och minst 1 km breda och här är det tillåtet att köra på stranden, så länge man håller sig till hastighetsbegränsingen på 30 km/h.



Efter ett något kylslaget dopp åkte vi sedan ner på hamnen, tittade på båtarna och åt mjukglass.


... och våtservetterna låg redo på bordet för en mjukglassinsmord tvååring.


Vi åkte sedan tillbaka till stugan, hängde på det stora trädäcket, njöt solen och varandras sällskap och tittade på när barnen lekte stillsamma lekar ...


... och åkte cykel och sprang så fort benen bar, runt huset.


Efter att ha frossat i grillat kött och klyftpotatis trollade mannen i huset fram en dessert som säkerligen skulle få de flesta viktväktare och hälsogurus att svimma.

Fløderand, det är något danskt påfund, liknar kanske mest den italienska pannacottan men känns mycket flötigare, med bär och marshmallows.


Proppmätta och med sand över hela kroppen och vindblåst hår bar det hemåt Århus vid åtta-tiden på kvällen och lille H somnade i sin barnstol redan innan vi kommit ut på öns huvudled.

tisdag 7 juli 2015

Ett sekel på bara ett par timmar

Vi skulle egentligen ha fångat krabbor ute på Djursland idag, men jag hade lyckats ta fel på datum och arrangemanget var oturligt nog igår. Men det gjorde inte så mycket för vi begav oss mot stan och Den gamle By istället.



Sprang på kullerstensgator.



... lekte vid det gamla sekelskiftstivolit.



Satte upp händerna mot det lilla konditoriets fönster och ropade "Mamma, vill ha kaka!"
Och vad gör man inte, när någon lägger huvudet på sned och ler - man köper kaka.




Satt sedan på bänken utanför, åt en kladdig arrakskaka, på danska kallad studenterbröd, för nej den relativt torra och icke kladdiga kringlan som mamma föreslog vill den lille gourmanden inte ha.

Sedan begav vi oss från förra sekelskiftets kullerstensgator mot 70-talets asfalterade bakgårdar ...

... besökte ett hippiekollektiv i en av lägenheterna ...

... och en kärnfamiljs hem och lekte i ett barnrum från 1974.


Och sedan blev liten djupt besviken över att den gamla "motorcykeln" i 70-talskvarteret inte hade någon ringklocka.


Efter ett par timmars strosande på kullerstensgator fick den gravida mammans bäcken nog och vi begav oss mot bilen som stod parkerad i år 2015.


torsdag 2 juli 2015

Picknick i sanden

Igår var det precis som idag härligt solskensväder och istället för att svettas i vår ganska nya trädgård som inte har en enda skuggigt träd att gömma sig under, åkte vi ner till havet.
Vattnet var nog bara 16 grader varmt, men vinden blåste i håret och det var varmt. Vi hade fyllt lille H:s Fjällräven-ryggsäck med juice, vattenmelon och kex och letade upp en plats att sitta.



Vi fikade och tittade ut på båtarna som guppade förbi och på tonårsflickor som skrek när de doppade huvudena i det kalla vattnet. Vi bestämde oss för att åtminstone känna på vattnet och doppade tårna, om än snabbt, för nog var det varmare på land än i vattnet.


Sedan sorterades det sten på stranden. .





                                                            Lata sommardagar är de bästa

onsdag 1 juli 2015

Så kom den äntligen

Den tog tid på sig i år, sommaren alltså, men nu är den äntligen här.

Stor som liten vill inte gå in på kvällen, man vill stanna kvar, andas in dofterna och njuta av de ljumma vindarna.

Livet är lite lättare och gladare när solen skiner, när jordgubbarna lyser solmoget röda och när liten skrattar så han kiknar när han lyckas träffa mamma med vattenslangen och sedan springer så fort att han nästan snubblar över sina egna fötter.

Inte vill man gå och lägga sig på kvällen, när man äntligen kan vara ute utan jacka och springa barfota i gräset ...



 ..

måndag 29 juni 2015

Kinesiska terrakottakrigare i vikingarnas förlovade land


Igår var det söndag och förmiddagen var grå och trist, dock klarnade det upp och blev fantastiskt väder efter lunch, men det hade vi på morgonen inte den blekaste aning om. Vad ska man hitta på när man har en liten kille som river huset och regnet hänger i luften, och allt är så där söndagstråkigt?

Vi bestämde oss därför för att bege oss till Moesgaards museum, ett arkeologiskt och etnologisk museum som ligger söder om Århus, nog mest känt för sina arkeologiska forntidsfynd och Grauballemanden, danskarnas svar på Bockstensmannen, som slutade sitt liv på ett brutalt sätt i ett kärr för flera tusen år sedan. 

Och idag har museet fått mycket medieuppmärksamhet, dels för sina nya byggnader, sina interaktiva utställningar som kombinerar forntidsfynd med ny teknologi och touchskärmar och för den unika temporära utställningen om kejsare Qin Shihuangdi och delar av den kinesiska terrakottaarmén.  


I och för sig är det kanske inte bästa platsen, med tusen larm och sköra terrakottafigurer och -hästar som lockar till att röra och klättras på, men vi tycker om utmaningar och lille H lyckades inte sätta igång ett enda larm, även om det var nära ögat några gånger.

Efter att ha glatt ropat svärd, hjälm, häst och krigare ungefär sjuttioelva gånger började magarna kurra och vi beställde in soppa som intogs på museumsrestaurangens uteservering och solen började så smått kika fram bakom molnen.


Innan det bar hemåt igen, gick vi (någon vankade dock mer som en anka)  uppför museets gräsbeklädda tak och njöt utsikten över Moesgaard strand, bokskogarna och de öppna landskapen.





fredag 19 juni 2015

Så kan det gå ...

Det är nog inte bara de danska politikerna som vaknar upp med en härlig champagne-baksmälla idag, hela Danmark är nog en aning chockat efter gårdagens kaotiska valresultat. Det blev så konstigt alltihop, men så är det ju när man bor i en demokrati. Allt kan hända.

Dansk Folkeparti, det danska parti som är mest invandrarkritiskt, blev andra största parti. Föga förvånande egentligen om man ser på tendenserna i Europa. Sossarna blev det största partiet, men trots det förlorade de regeringsmakten. Lökke från Venstre (som trots partinamnet är ett borgerligt parti) blir antagligen statsminister i en minoritetsregering, trots att partiet helt sonika har förlorat fler än 10 mandat. är mindre än Dansk Folkeparti och inte längre kan skryta med ett stort väljarstöd. Det är en cirkus med andra ord, men det är väl så politik är. Se bara på kaoset uppe i Sverige - ett gäng egotrippade politiker som sätter upp regler som ska gälla alla andra än dem själva, som leker gudar och som inte har någon som helst verklighetsförankring. Rena såpoperan med inslag av sandlådebråk och sårade egon med andra ord. Jösses.:-)

Vi firade i alla fall valvakan med valfläsk, färskpotatis och persiljesås, precis som alla andra danskar säkert gjorde igår. Och för alla pk-svenskar så var fläsket säkert fullproppat med antibiotika á la dansk stil och antagligen har vi förolämpat hela den muslimska världen eftersom vi frossade i gris under den islamiska fastan. :-)



Mätta på kolesterol-pumpad mat satte vi oss i soffan och väntade ut valresultatet ... eller rättare sagt så satt jag mest och läste en Agatha Christie-deckare. Det kändes mer intressant att lösa ett aristokratiskt giftmord än att se på salongsberusade politiker som försökte visa pokerface inför kameran, trots att många av dem misslyckats fatalt i valet.

Men i hela den här cirkusen kan jag i alla fall säga: Det är i varje fall inte mitt fel att det är politiskt kaos, jag har ingen rösträtt i det här landet. :-)

Glad midsommar förresten, det hade jag nästan glömt!





måndag 15 juni 2015

Is, glass och isglass

Lille H har det inte alltid lätt som tvåspråkigt barn. Det sägs ju att tvåspråkiga barns språk utvecklas långsammare än barn som bara har ett modersmål. Det hjälper ju inte heller att det ena språket är danska. Vetenskapliga undersökningar har ju visat att danska barn är de barn i Nordeuropa som börjar prata senast i livet. Mycket på grund av att språket är så otydligt att de har svårt att uppfatta vad som sägs. Det tycker jag är hysteriskt roligt - att danska barn inte "förstår" sina föräldrar och att det tar tid för dem att urskilja orden, att uppfatta vad som sägs ... det är de ju helt klart inte ensamma om. Det tog ett par år för mig också. Tur för lille H att han även har den välartikulerade svenskan att ta till när det kniper. ;-)

Lille H är duktig, mer och mer börjar komma ur hans mun i längre och längre fraser. Men vi jobbar också hårt med både dialog och med hjälp av böcker för att han ska få ett så varierat språk som möjligt, i tidig ålder. Han är duktig på att skilja mellan danskan och svenskan och anpassar sig snabbt beroende på vem han pratar med.

Ibland händer det dock att det blir lite tokigt, som när han till exempel säger att "pappa är väck", alltså att pappa är borta, som får en helt annan betydelse på svenska. :-)

En annan sak som inte är lätt att förstå när man har lärt sig att glass heter glass på svenska och is på danska, är när mamma frågar om han vill ha isglass (som heter sodavandsis på danska). Han tittar konstigt och aningen besviket på mig när han bara får en glass och inte två.




lördag 13 juni 2015

Konst vid havet

En återkommande begivenhet i Århus är Sculpture by the sea. Som den gamle konstvetare jag är, älskar jag tanken att konsten ska vara tillgänglig för alla och att man som betraktare inte måste ha en fil.kand. för att förstå och kunna förhålla sig till konsten. Det räcker med en promenad längs stranden.

Stor som liten kan upptäcka de dolda skatterna, finurligheterna och det oväntade. Vi begav oss ut på äventyr och sprang i sanden, så fort benen kunde bära.


Promenad på den stora runda "badbryggan"


Willy Wonka-feeling



Mitt på stranden hade en jätte tappat sina prismor.





Och mitt i den grönskande bokskogen gömde det sig något magiskt, en spåkula som visade en parallell värld.




torsdag 11 juni 2015

Äntligen kom sommaren



Äntligen börjar det likna något och temperaturen börjar närma sig de där magiska 20 graderna. Under de tio åren jag bott i landet har maj aldrig någonsin varit så kall. I alla fall inte vad jag minns. Det bästa med att vara egenföretagare är att man kan ta ledigt när man har lust och när solen sken så fint igår gällde det att passa på att suga till sig solstrålarna. Det kanske var sommarens enda vackra dag och tänk om man gick miste om den.

Vi köpte en vattenpistol och lekte vattenkrig ...


... vilket betyder att mamma inte har något vapen och man sprutar på en obeväpnad ...


Vi vattnade högbäddarna men när liten försökte pricka bina och humlorna var det bästa att lägga benen på ryggen ...


Sedan vattnade vi växthuset.


Det är gött att vara ledig mitt i veckan när alla andra jobbar ...


torsdag 4 juni 2015

Ett lekparadis bland skruva-själv-möbler

I lördags var det kallt och regnigt, sådär höstlikt faktiskt. Inte kan man tro att det är försommar. Jag och lille H styrde kosan mot IKEA och hängde på låset redan innan kl 10. Vi köpte  en svensk kanelbulle i restaurangen medan vi snällt väntade på att de skulle öppna möbelavdelning. Det är konstigt det där att folk (läs:danskar), när de hör att man talar svenska på IKEA, tror att man är en del av utställningen. Någon form av live show.

Jag hade en road publik som helt sonika stod och lyssnade och nyfiket hängde med medan jag jagade en liten H som försökte krypa innanför avspärrningen med kanelbullen i handen och de lyssnade så att jag tror att deras öron skulle ramla av när jag förmanande sonen om att inte kasta bullmitten på golvet och inte krypa in i skåpet eller klättra i fåtöljen bredvid.

Vi hade som tur var ett mål. Barnens IKEA och en juniorsäng till lille H. Han börjar bli så stor att han fyller hela spjälsängen och med tanke på att det i höst kommer en liten ny som gärna ska sova i just den sängen, kändes det som om det var dags med en stor säng till den stora pojken.

Jag måste ha ett mål när jag är på IKEA för att inte bli helt snurrig och få panikångest, jag lyckas alltid, när jag försöker gena i det stora varuhuset, alltid komma tillbaka till början av varuhuset. Så denna gång gick vi en rask promenad med kundvagnen genom hela varuhuset för att vara på den säkra sidan, ända tills vi kom till Barnens IKEA, Och det är uppenbarligen här alla barnfamiljer gömmer sig på helgerna, för hela avdelningen var full av föräldrar och en massa barn som lekte i utställningarna.
Jag lyckades plocka det vi skulle ha, medan lille H fascinerat kröp mellan de olika rummen, ropade "se mig mamma" och lekte med utställningsleksakerna, kröp igenom tunnlar och provsatt stolar, precis som alla de andra barnen. Sedan bar det av mot kassorna med en kundvagn, en lastvagn, en påse med diverse småsaker och en unge som hoppade upp och ner, Men jag lyckades ta mig fram, betala och på utvägen köpa en korv med bröd till en femma. Det hör liksom till ett IKEA-besök, även om det knappast kan beskrivas som en gourmetmåltid.



Efter lite svärande, vändande på beskrivningen och febrilt letande i plastpåsen efter rätt skruvar var sängen hopskruvad och världens mest stolta lille pojke somnade med ett leende på läpparna i sin stora säng.

onsdag 3 juni 2015

Ack Danmark, du sköna

Jag ska inte uttala mig om hur det är i Sverige, men objektivt sett och utifrån vad tidningarna skriver är det ju politiskt kaos. Så är det även i Danmark. Det finns nästan inte en politiker man inte har lust att sätta munkavel på. Kan man inte bli något annat i det här landet så kan man alltid bli politiker och det i sig säger ju en del om nivån. Och inte nog med det ... för en vecka sedan utlyste vår nuvarande danska statsminister folketingsval den 18 juni och partierna har sedan tre ynka veckor på sig att tapetsera hela Danmark med anskrämliga valplakat och stå på lur utanför matbutikerna och antasta intet ont anande människor (läs: undertecknad) som försöker handla middagsmaten i lugn och ro efter en stressig arbetsdag och inte har lust att höra på en massa dravel.

Det där med en så kort aktiv valperiod är så typiskt danskt på något sätt och påminner mycket om dansk förhandlingsstil. Man lägger inte ner särskilt mycket tid på att ta beslut i det här landet. Man chansar. Går det så går det. Ju snabbare desto bättre. Svensk formalism och långsam beslutsprocess anser dansken vara bakåtsträvande och totalt onödigt. Det är säkert därför man i Danmark har en så kort valspurt. Varför ägna flera månader åt något när man kan effektivisera och banta ner till tre veckor?

Men det måste stressa den danska befolkningen något kopiöst. På tre veckor ska de suga åt sig allt valfläsk, ta ställning och sedan sätta kryss vid det parti de tror kan styra landet bäst. Jag blir stressad av tanken och av att det i varje tidning, på varenda anslagstavla och varenda träd och lyktstolpe i hela jäkla stan stirrar retuscherade ansikten med påklistrade leenden med vallöften som de med största sannolikhet inte kommer att hålla, Fult som stryk är det också och ur miljösynpunkt förkastligt.

På varenda kanal på teve är det diverse paneldebatter, lekprogram och pajkastning som gör att jag sätter teven på mute, eller helst stänger av. Inte för att politik inte intresserar mig, utan för att jag ändå inte kan påverka. Jag har inte rösträtt till folketingsvalget, alltså det danska riksdagsvalet. Jag får istället förlita mig på att danskarna väljer rätt. Det är en form av maktlöshet att inte kunna påverka.

Så i tre veckor media-fastar jag. Jag kliar katten bakom örat, löser en massa korsord och läser alla de böcker jag borde ha läst de senaste tre åren, inklusive en och annan Nobel-pristagare. Det känns rätt skönt faktiskt. Och om dryga två veckor kan jag komma ut ur min lilla bubbla och fråga:

"Vem var det egentligen som vann?"

Antagligen kommer det inte bli det danska folket.



All Danes enjoy free healthcare and free education through college, and Denmark consistently ranks among the happiest nations on Earth.
Bildkälla: https://www.flickr.com/photos/darrellg/1350450757/

torsdag 28 maj 2015

Moulés frites för 65 spänn

I fredags kväll var det härligt försommarväder och vi styrde kosan in mot staden runt femtiden. Vi strosade i latinerkvarteret, Århus gamla stadsdel och kulturstråk, där alla uteserveringar var fyllda till brädden av danskar om firade att långhelgen äntligen börjat. För ja, här i Danmark har vi fortfarande lyxen att annandag pingst är en röd dag i almanackan.

Vi var på väg mot Olinico, en gastro-grillbar med priser som till och med en student-budget kan överleva. Vi hade länge velat pröva det. Ryktet sa nämligen att man kunde få en helt fantastisk Moulés frites till bara 65 spänn.

Väl framme vid hipster-haket insåg vi att det var en lång kö, restaurangen skulle öppna om fem minuter och kön var redan 10 meter lång. Vi ställde oss i kön, medvetna om att vi kanske inte skulle få ett bord, men så fanns ju alltid take-away-möjligheten och med strålande sol hade ju trappan vid ån inte heller varit en så dum idé.

Vi fick bord, ibland är det bra att ha med sig en tvåmeters dansk med armbågar, och beställde in en Moulés frites, två fish'n'chips, en öl och två ekologiska juicer för det nätta priset av 265 kronor.

Jag fick ett berg av musslor, som smakade ljuvligt, och hela portionen hade säkert räckt till två om man bara skulle ha lite läckert att tugga på. Dessutom känns det så gött när man kan få så mycket god mat för så lite pengar. Jag börjar förstå varför det var en sådan kö utanför det relativt nyöppnade haket. Hit kommer vi tillbaka och nästa gång tar vi maten med till hamnen, ett stenkast bort, och äter moules frites till måsarnas skri och salta vindar.



Bilden är inte den bästa, trött efter en jobbvecka, graviditetsglåmig och fullt fokuserad på att hålla i en exalterad liten H som satt på en barstol och frossade i härligt spröda "chips" och åt fiskpanering för glatta livet.

onsdag 27 maj 2015

Tio år i världens lyckligaste land

Igår kunde jag fira ett jubileum, jag firade 10 år i Danmark. Ett decennium. Det känns nästan lite skrämmande att tänka på att jag bott största delen av mitt vuxna liv just här, i Danmark. Landet som svenskarna oftare och oftare ger känga på känga i media. Är det inte djurvälfärden, så är det invandrarpolitiken eller det faktum att danskarna inte tar någon som helst hänsyn, utan säger vad de tycker även om det ibland sårar andra. Och omvänt skriver danskarna att svenskarna inte är kloka i huvudet, att det politiskt korrekta kommer att ta kål på hela landet och erbjuder svenskarna att komma över sundet, dricka en öl och inte ta livet så allvarligt.

Om man tänker tillbaka var det inte bara en resa över Kattegatt den där vackra majdagen när jag för sista gången vred om nyckeln till den 32 kvm stora lägenheten i ett av Halmstads getton där jag bott under studieåren, det var också - med facit i hand - en resa att hitta sitt vuxna jag. Kanske hade mitt vuxna jag varit annorlunda i Sverige, vem vet. Att hitta en plats i en ny kultur är inte alltid lätt men frågan är om jag egentligen någonsin platsat i det politiskt korrekta Sverige där man ska leva efter svensson-normen och där avundsjukan är det som styr hela samhället. Inget annat land i världen visar större missunnsamhet än Sverige.

Jag har nog alltid levt utanför normen, i ett parallellsamhälle. Även om jag känner mig svensk, för det är jag ju, jag tycker att det är svårt att ta att andra inte tycker om mig, jag har ett behov av att göra alla till lags och har fortfarande svårt att uppfatta ironi ibland, så har jag kanske ändå inte varit typiskt svensk, i alla fall inte helhjärtat. I upp- och nedgångar och under 10 år har jag försökt hitta min plats i ett land där folk är framfusiga, ironiska och ibland oförskämda, dock alltid med ett leende på läppen såklart (man vet aldrig om de menar allvar eller inte). Det har inte varit lätt och jag har varit identitetsförvirrad i världens lyckligaste land. Men jag tror att jag nu efter 10 år har hittat en balansgång mellan det svenska och det danska. Men jag känner mig lite som Dr Jekyll/Mr Hyde emellanåt, framförallt i svenskars ögon när jag inte försvarar svenskarnas, eller danskarnas, enligt mig dumma påfund.

Fördelen med att bo utomlands är att jag nu kan skapa min egen Sverige-utopi och plocka de delar jag tycker om, det Sverige jag är stolt över. Och då talar jag inte om svenskarnas arrogans när det gäller Eurovision, deras behov av att alltid döma alla andra (för åh vad duktiga de själva är) och att de ska vara så politiskt korrekta att jag nästan kräks. Nej, jag skapar mitt eget Sverige, som det borde vara. Som jag minns det. För minnet blir ganska selektivt med åren och jag glorifierar nog Sverige mer än vad landet förtjänar.
Sverige är landet där man faktiskt, befriande nog, kan få vara allvarlig ibland och där inte allt ska slätas över med ett skämt, där det till viss del finns mer tolerans om man är annorlunda och där man inte alltid får frågan om man är gravid om man någon gång skulle tacka nej till en öl. För nej det räcker inte med att säga att man kör i det här landet. :-)

Jag firar midsommar, har kräftskiva och jublar när det finns Ahlgrens bilar på Netto. Jag njuter av att läsa svenska deckare, som till skillnad från de danska inte känns lika mörka och dystra. Jag bänkar mig i soffan när det är "På spåret" på SVT och myser så mycket jag bara kan medan jag ser tåget susa fram i det vackra svenska landskapet. Jag rätar på ryggen när det går bra för Sverige, Eurovision möjligtvis undantaget. Jag är stolt över mitt selektiva utopi-Sverige.

Jag älskar Danmark men som i alla kärleksförhållanden blir jag ofta irriterad på dess konservatism och trångsynthet, för nej det har inte blivit bättre med åren. Men faktum är att jag nog blir mer och mer dansk i sinnet, man blir ju som man umgås sägs det, Men jag tänker att det inte gör så mycket, så länge jag vet min bakgrund och håller fast i de svenska värdegrunder jag respekterar och som jag är en del av.

Det är min förmån som utlandssvensk att plocka det bästa från två världar och därför är det rätt gött att bo i världens lyckligaste land.

onsdag 20 maj 2015

Dressed for succes

Att det skulle komma bestämda åsikter och jag-vill-själv-välja-vad-jag-ska-ha-på-mig-trots, men att det skulle vara kampen om att få ha skjorta hade jag aldrig kunnat anat.
Nu är det tredje dagen i rad som lille H går till förskolan i sin "polishatt", seglarkepsen á la Emil-i-Lönneberga-stil, och skjorta. Fröknarna, eller det kanske heter förskolelärarna, måste tro att jag är en galen latte-mamma som gillar att styla mitt barn. Jag känner nästan sjukligt behov av att berätta att han faktiskt själv vill ha sin "mysse" och sin skjorta, det är det han tycker att han är finast i. Och han strålar verkligen när han säger att han "e lika fin som pappa" och "mamma, mamma, min skjorta e fin".




I morse när han insisterade på att också ha "bläsen", alltså den ljusblå blazern, sa jag dock stopp. Någon måtta får det vara. :-)


söndag 17 maj 2015

Bryrup-Vrads tur och retur

Idag har det varit strålande väder. alltså mellan regnbyarna och vi bestämde helt spontant att möta upp min svägerska (fasser Nini, som lille H kallar henne) och hennes sambo för att inlösa en av lille H;s födelsedagspresenter. En åktur i ett veterantåg bland bokskogar, rapsfält och sjöar mellan Bryrup och Vrads.

Efter ett tag börjar tåget sakta rulla med ett högklingande Tut-Tut som signalerade att nu var vi på väg.


Lille H tittade nyfiket ut genom fönstret medan han ropade "vi åka tåg"

Efter fem skakiga kilometer kom vi fram till ändstationen, Vrads station.


Vi gick över järnvägsspåret och innan i den fantastiskt mysiga restaurangen, Restaurant Vrads station som numera huserar i den gamla stationsbyggnaden.

Hela restaurangen är ganska renoverad i gammal stil och det känns nästan som man flyttades tillbaka till år 1929 när järnvägssträckan invigdes.


Efter en fantastiskt god sallad med varmrökt lax och nybakat bröd bestämde vi oss för att promenera genom de limegröna bokskogarna på en stig längs med spåret hela vägen tillbaka till bilen i Bryrup. 

En härlig avslutning på Kristi himmelsfärdshelgen.