Att längta och att vara efterlängtad

Tänk att man under en arbetsdag kan längta så mycket efter någon. Visst jag saknar också min make, men inte på samma sätt. Ska samma längtan efter maken infinna sig, ska han ha varit borta minst ett dygn. :-)

Det bubblar i kroppen likt sprudlande tonårsförälskelse när man öppnar dörren till förskolan på eftermiddagen och en liten lintott springer dig i möte med orden: "mamma ... vi gå, gå. gå nu!" och ler sitt allra finaste leende och springer sedan, så fort benen bär, mot gummistövlarna och jackan.

Undrar hur många månader, eller år, det kommer att vara så? Jag kommer osökt att tänka på en Vreswijk-visa om pappan som är ute i skogen och går med sin son och han är sonens största idol. Men efter några år är allt passé, som tiden går så har sonen hittat en tjej som han går i skogen med och pappa är jättetrist och något man ska gräva ned i en säck.

Man får passa på att njuta så länge man är litens största idol och ta tillvara på varje sekund.

Vem vet ... snart suckar liten djupt, himlar med ögonen och säger "Åhhh ... mamma!"