Plötsligt händer det ...

Plötsligt händer det! Jag vet inte om det var en svensk eller dansk Lotto-reklam som hade den textvinjetten. Ibland kan man nämligen bli så överraskad att man nästan blir handlingsförlamad.

Lille H fick för några veckor sedan inopererat rör i öronen för att minska risken för ännu fler öroninflammationer. Givetvis blev det infekterat (operationen hade ju nästan också gått för bra för att vara sant) och han får nu örondroppar sedan några dagar tillbaka. 

Det betyder att det är en svettig kamp ackompanjerad av höga decibel tre gånger om dagen, med en väldigt sur unge som inte har tänkt sig att få något i öronen. Därför är det både örondroppar på soffan, i sängen och på golvet. Man drar sig därför i det längsta för att ta kampen. Därför blev jag så paff i morse när jag andades in, tog sats och sa: 

"Lägger du dig ner på kudden, så att du kan få dina örondroppar." 

Jag var på väg att upprepa mig när jag såg att barnet faktiskt redan låg ned med örat i vädret, utan att säga ett knyst. Han låg där och tittade på mig med en min som sa: 

Men kom då ... skulle du inte droppa det där i öronen, eller? 

Jag rusade fram med örondroppsflaskan i högsta hugg och slog samtidigt foten hårt i soffbordet, fumlade för att få upp korken och kände svetten lacka på pannan. Det gällde ju att vara snabb som blixten om den lille plötsligt skulle ändra sig. 

Men fem perfekta droppar senare, vände han på eget initiativ för att jag skulle kunna droppa i andra örat också. Sedan satte han sig upp och klappade i händerna och återgick till att se "Babar" på barnkanalen, utan att säga ett ljud, som om inget hade hänt, helt uppslukad av vad som försiggick på skärmen.

Jag reste mig från soffan - mållös och med hakan nere vid knäna. 

Vad var det som precis hade hänt?