Det slår aldrig fel ...

Jag har jobbat som en tok i flera månader, så därför så blev jag så glad när jag upptäckte att jag denna förmiddag inte hade något jobb som skulle göras här och nu. Med lille H på förskolan och tillgång till bilen tänkte jag att jag skulle åka ned på stan och klippa mig. Jag har inte ens upptäckt att håret har blivit så långt. Det hela har rullat på i rekordfart och därför fick jag en smärre chock när jag faktiskt synade mig ordentligt i spegeln i morse, första gången på mycket länge. :-)

Jag parkerade bilen och strosade gågatan fram, upptäckte till min glädje att en av butikerna antagligen hade gått i konkurs, för de reade ut alla kläder till halva priset, även höstnyheterna. Alltså jag är ju inte glad för den eventuella konkursen, utan möjligheten att kunna köpa märkeskläder för halva priset. Den enes död är den andres bröd, eller vad brukar man säga?

Det fanns dock, förståeligt nog men de fantastiska priserna, inte så mycket kvar i min storlek, men jag fyndade allt lite smått och gott. Jag njöt av att inte ha någon tid att passa den här förmiddagen, jag hade ändå tänkt ta en dropin-tid hos frissan. När det är mitt i veckan är det inte så mycket folk på stan så en ledig dropin-tid hos min frisör brukar inte vara en omöjlighet.

När jag satt där i frisörstolen och frisören hade pratat om högt och lågt och börjat klippa av allt det slitna ringer telefonen. Jag låter den ringa för det är nog bara den där telefonförsäljaren igen som jag avvisade med ett rungande NEJ och lutade mig därför tillbaka och njöt lugnet och ompysslingen. Men telefon ringde igen, en minut senare. Det var maken, lille H skulle hämtas på förskolan och förskolan hade inte kunnat få tag i mig, det skulle gärna ske omedelbart eftersom han fått magsjuka igen och smittospridningen skulle stoppas. Där sitter man med halvklippt hår och försöka förklara att man skyndar sig så mycket det bara går och att man nog ska vara där om tjugo minuter.

Stackars min frisör, den där yrkesstoltheten hon säkert har sattes verkligen på prov. Det är nog inte varje dag de får höra att. "snygga bara till det lite och klipp så snabbt du kan, jag måste hämta mitt barn innan middagsluren ... alltså om tjugo minuter och det ger dig alltså fem minuter att bli färdig, sorry!"

Hon klippte och klippte och stressad som jag var, svarade jag ja på alla frågor om längd, bena etc.  Hon insåg nog hur bråttom jag hade, för hon frågade inte ens om jag ville ha vax i håret eller borstade av det klippta håret. Det kliar faktiskt lite nu. Jag glömde också titta mig själv i spegeln.

Tio minuter senare stod jag ute på gatan igen och började högklackat-marschen med snabba och bestämda steg mot bilen som stod i ett parkeringshus i andra änden av den långa gågatan. Gasade så mycket jag kunde och fick antagligen rött vid varje trafikljus hela vägen ut ur stan.

På förskolan möttes jag av en liten glad kille som var iklädd Danmarksshorts. Jag hade uppenbarligen glömt att lägga nya byxor i badrummet. Lille H kunde inte förstå varför han skulle hem redan nu. Han såg inte heller ett dugg sjuk ut, och det visade sig att han bara varit lös i magen och hade sprutlackerat byxorna, det händer ibland. Men de inte ville ta några risker med tanke på att det går magsjuka på förskolan. Det är dock förståeligt att de ringer, men det känns bara så typiskt just när mamma skulle ha lite egentid. Och jag kan ju trösta mig med att det stod två andra stressade föräldrar som också skulle hämta "magsjuka" barn i hallen.

Jag har ännu inte hunnit syna min nya frisyr, jag vågar inte ens titta i spegeln. Det blir aldrig som man har tänkt sig, men man ska se det positiva, jag har hört talas om folk som har arresterats mitt under en klippning, och har fått tagit "mugshots" med halvklippt hår, det är nog värre.