Street tapas och gatumusikanter

Det är en sån fantastisk stämning i stan under festugen.  Musik i varje gatuhörn, konstinstallationer, dans och gatuteater. Man kan inte annat än mysa när man strosar runt på gatorna. I eftermiddag köpte vi to-go-kaffe på 7eleven och lyssnade på en man med gitarr och mungiga som spelade amerikanska och irländska folklåtar ett stenkast från domkyrkan.

Och så njöt vi Can Blaus, stans bästa tapasrestaurang, fantastiska street tapas.  Det inte så illa en mulen söndag. 

Sirener, hoppborgar och snabba bilar

I anledning av den årliga Århus festuge, en kulturfestival som i år firar 50 år och äger rum i dagarna tio, hade Århus hamn en festdag med utryckningsfordon, narkotikahundar, vrakdykare, blåsorkester och snabba bilar.

Det är något som sker med män när de går förbi en sportbil. De måste känna på den, smeka lacken lätt med fingertopparna, sparka lite på däcken, diskutera sinsemellan hur fort bilen i fråga kan komma från 0-100km/h och sedan i kör sucka längtansfullt. Vare sig man gillar bilar eller ej. Det hör liksom till jargongen, när män ska umgås.  

Och att män kan bli så begeistrade över det fantastiska motorljudet efter en åktur i en gammal mustang, är fascinerande att tänka på ...

Men det var inte bara bilar som lockade den stora människoskaran. Olav de Linde, stadens stora byggbaron, hade bjudit in alla som ville till en gratis guidad båtrundtur i oljehamnen, för att beskåda alla deras stora byggprojekt och Århus från havssidan. Lille H tyckte att det var väldigt spännande att åka båt och att få vinden i håret.

Och på vägen tillbaka in i hamnen kunde vi vinka till den danska drottningen som är på visit i Århus i anledning av "Festugen" och det stora kungaskeppet ligger i dagarna förankrad vid kajen med röd matta, med matroser som står givakt vid landgången, bara ett stenkast från folkmyller, brandbilar, korvstånd och hoppborgar. Där kan de kungliga sitta på sitt skepp, dricka champagne och klia sina taxar bakom öronen och titta på när vanliga människor äter korv, hoppar hoppborg och dricker bag-in-boxvin ur plastglas till tonerna av Frälsningsarméns glada blåsorkester.

Att ta en ledig dag ...

Det finns både för- och nackdelar med att vara egen företagare. Det negativa är att man aldrig är 100% ledig men å andra sidan, kan man som i dag, ta en ledig dag utan att fråga chefen om lov.

Lille H hade feber igår på grund av förra veckans MPR-vaccination och även om det bara är lite förhöjt idag så känns det skönt att kunna vara hemma och ta en mysdag, bara han och jag. Snoriga ungar, skrik och bråk på förskolan är nog det sista man behöver när man är lite hängig och gnällig.

Jag borde lära mig att uppskatta att jag har den möjligheten - att ta spontanledigt när det krävs. Så medan regnet öser ned utanför bygger vi lego, slår i spikar och lagar utomordentligt god tomatsoppa i lille H:s kök.

Och snart är vi så pigga att vi kan - precis som på bilden - springa så fort benen bär i det sensommarvarma vädret som de lovar ska komma i helgen och i nästa vecka.

Önskar eder alla en skön och varm sensommarhelg!

Höstbestyr

Lille H hjälper pappa med hösteldningen av de gamla hallonbuskkvistarna och försöker fånga röken, även om röken inte är lika lättfångad som man skulle kunna tro.

Inte äldre än vad man gör sig ...

Lille H är på sitt bästa humör nuförtiden, ett stort leende och pratar från att han vaknar till han går i säng. Allt är dock inte lika lätt att uppfatta. Men i morse, när han åt gröt för glatta livet och plötsligt började banka i bordet och sa "me, me, me" rådde det inga tvivel om vad han menade. Det var som om han plötsligt kom på något han gjort förut och sedan glömt bort det igen. Han bankade och bankade och skrattade och skrattade.

"Gör du som morfar?" frågar jag honom. För det var ju just det hyss morfar lärde honom i somras - att banka i bordet och ropa "mera mat".
Han sken upp, ungefär som om han kom på vad det var och pekade bort mot min familjefotovägg, den kända wall of fame och ropade "moo, dää".

Ja, där är ju morfar. 34 år yngre och med ett litet barnsligt leende, i finkammad champinjonfrisyr och iklädd svart bröllopskostym. Morfar ska nog sträcka lite på sig. I lille Hs ögon ser han inte en dag äldre ut än 24. ;-)

Raggsockstider

Jag fryser. Helt in i benmärgen. Hur blev det så här kallt, så fort? Jag står med händerna i fickorna i den beigea sommarjackan och rör på de stela tårna i gummistövlarna medan jag tittar på en morgonpigg liten H som låtsasvattnar tomaterna i växthuset iförd mössa och stickad ylletröja under jackan. Klockan är 8:15 och solen leker tafatt med molnen. Men inte värmer den. Lille H fryser inte, det har jag sett till och han vill inte gå in. Inte än. Han tycker att mamma är fånig som står där och huttrar. Medan han sitter i sandlådan och häller sand från vattenkannan till hinken plockar jag en bukett. Dels för att hålla värmen. Dels för att suga ut det sista av sommaren.

Mynta, salvia - som blommar för andra gången i år, och höstanemoner i en härlig bukett. Jag luktar till den och känner plötsligt en varm bris. Jag drömmer mig bort. En lummig oas mitt i de kyliga höstvindarna. Lille H kommer fram och drar mamma i jackan.

- Gå, gå ... Me, me joos!

Och vi kan äntligen gå in i värmen. Vi sparkar av oss stövlarna och går in i köket. Vi dricker kallpressad äppeljuice och sätter den blommande sensommarbuketten i farmors gamla vas.

  

Lycka är ...

... en kopp kaffe och Elle Mat & Vin - på svenska!

Under dagens vi-ska-hitta-höstkläder-till-make/pappa såg jag i ögonvrån något som liknade något med svenskt påbrå i en hylla bland spanska, engelska och tyska tidningar i tidningskiosken i det stora varuhuset.

Lyckan var total!

Även om lugn och ro och ostört tidningsläsande inte helt gick enligt planen ....

Som minnesförlust ... nästan

Jag tycker att jag är ganska allmänbildad när det gäller Danmark. Jag har nog bättre koll på politiker, kulturpersonligheter, geografi och samhällsstruktur än många danskar. Men jag har en akilleshäl - Danmark innan år 2005. Det år när jag tog mitt pick och pack och flyttade över Kattegatt.

När våra danska vänner nostalgiskt pratar om händelser under 80- och 90-talet, om gamla danska filmer, politiker, komiker och musik som aldrig nått över den dansk-svenska gränsen, känner jag mig oftast dum och att jag borde veta det, även om jag inte har en chans i världen att kunna minnas det, ha en åsikt om det eller visa någon form av känslor över det. Jag bodde inte här då, jag vet inte hur den danska kulturen var på den tiden. Jag vet inte vad danskarna åt, vad som var viktigt, vem som var statsminister, vilken inställning de i början hade till EU eller vad de lyssnade på för musik. I alla fall inte som om jag vore dansk och var med på den tiden.

Jag såg en dokumentär häromkvällen, en nostalgisk återblick till det tidiga nittiotalet i Danmark. Då Öresundsbrons vara eller inte vara diskuterades hejvilt och där de på nyheterna intervjuade förargade svenska fågelskådare och miljöaktivister med stora nittiotalsglasögon, liknande de jag själv bar, om hur hemskt det vore för fågel- och havslivet om det kom en bro över sundet. Varför kunde det inte vara som det alltid hade varit, vatten emellan?

Och Michael Learns To Rock tog världen med storm med klassiker som denna:



... och danskarna var så stolta att de nästan sprack ... Det var nästan så att de inte kunde få ner händerna igen, för året efter vann Danmark EM-guld i fotboll. Nu har jag lärt mig att det var år 1992. Det är visst livsviktigt att veta om man ska bo i det här landet. Och bilder på hela laget, som stod på balkongen på Köpenhamns rådhus och skrek "Vi er røde, vi er hvide", visades på bästa sändningstid och alla kände sig stolta och kanske lite mer danska. Än idag verkar det vara en av höjdpunkterna och något som enar Danmark. Spelas låten på diskoteken ställer sig svarta, vita, gamla och unga sig upp och gungar tillsammans. En sådan där härlig vi-känsla och att jag inte helt kan känna samma exalterade begeistring.

Den enda relation jag själv har till "Vi er røde, vi er hvide" är musiktimmarna på mellanstadiet och en något klämkäck musiklärare som försökte lära landsbygdsungarna att sjunga danska i rätt tonart i takt till en tamburin. Inte visste jag då att det var fotboll sången handlade om. Sången var antagligen vald för att illustrera Dankark och det danska språket och att veta något om Danmark var en del av läroplanen. Länge trodde jag nog att det var den danska nationalsången, lyckligtvis fick jag visshet med åren.

Nu har jag bott så länge i Danmark att jag har börjat anamma en del av deras nostalgi. Jag kan i alla fall skråla med i gamla danska schlagerlåtar (även om det inte är lika hjärtligt menat som danskarna) och skratta högt åt gamla Morten Koch-filmer. Men den genuina nostalgiska danska känslan kommer jag aldrig att få. Jag var inte med. Det är inte en del av mitt förflutna. Det är inte en del av vem jag är och var eller en del av min nostalgi och referensramar. Men jag kan vara med och glädjas över de glada danskarnas nostalgitripper, sjunga "Vi er røde, vi er hvide. Vi står sammen side om side" samtidigt som vi gungar i armkrok och känna att jag förstår, att jag är en del av en gemenskap och då gör det inte så mycket att jag inte vet vem som var statsminister -94 eller vad som spelades på radion det året.

Myror i brallan

Ibland kan man fundera på om man är sjukligt optimistisk och kanske inte alltid tänker längre än näsan räcker. Som igår när lille H hade fått MRP-vaccinet hos läkaren och han hade myror i brallan och var trots omständigheterna på ett glatt, men något övertrött, humör. Ni känner säkert till hur barn kan leka till de stupar i sömn. Det bästa hade varit att åka direkt hem och låta honom somna i bilen, men eftersom maken var hos tandläkaren i trappuppgången bredvid och skulle ha bilen senare på dagen, skulle vi snällt vänta inne i det stora köpcentret en halvtimme för att få skjuts hem.

Vi skulle ha nöjt oss med att åka rulltrappa upp och ned i en halvtimme, leka leken lille H kastar ned bollar från Tiger-butikens lådor på butiksgolvet och mamma lägger upp dem igen och sedan vinka till alla glada pensionärer.

Men praktisk som jag ibland överraskar mig själv med att vara, tänkte jag att jag kunde handla till kvällsmaten för att på så sätt spara tid, nu när vi ändå skulle ha ett tidsfördriv tills maken blev färdig.

Även om jag ingen kundvagn eller sulky hade tog jag chansen. Så länge han har sina russin, så går det nog, tänkte jag obotligt optimistiskt och tog en varukorg på hjul och gick mot ingången med lille H småtrippande en halvmeter framför mig. So far so good ... men fortsättningen blev kaotisk ... Det var som att släppa in en elefant i en glasbutik - eller ett barn i en godisbutik - och jag fick svett på pannan av att jaga en liten H som med kiknande skratt försvann under diverse klädstativ, halvvägs in på lagret, bakom en pall med äpplen, satte tänderna i en gurka ( som jag blev tvungen att köpa såklart) och klättrade halvt upp i kyldisken.

Hur jag lyckades komma ut ur butiken med unge, ytterkläder, skötväska, katrinplommon, ost, ett kilo potatis och en halvliter grädde och genomförd kontokortsbetalning är fortfarande en gåta. Men ska man se det från den ljusa sidan, så sparar lille H mig från ett dyrt gymkort. Vem behöver springa på en löpband när man har en 17 månaders med myror i brallan som vill utforska världen runtomkring?

Höstterminsstart

Det känns så där definitivt, alltså att sommaren är över, när det är 11 grader och regn när man sätter sig i bilen på morgonen. Jag känner mig nästan lite vemodig. Jag vet inte om det är för att vi inte fick en ordentlig semester eller för att det jag längtat efter - lite kyligare väder - kom fortare än jag tänkt mig. Innerst inne ville jag ju inte ha 11 grader och regn, bara lite svalare temperaturer än 30 plus. Man får akta sig för vad man önskar sig.

En rosenröd och bekymmerslös sommar har bytts ut mot frusna fötter - hur tänkte jag när jag barfota satte fötterna i sommarens ballerinaskor i morse, vardagsrutiner som innebär att du ska utanför dörren före kl 8, gallskrikande dagislämning och en son som varken ville ha gummistövlar på sig eller följa med den semesterutvilade och ytterst käcka pedagogen ut på lekplatsen i spöregnet, rusningstrafik och trafikproppar på stadens yttre motorled, 4 koppar espresso för att vakna efter en tidig morgon och för att man, ringrostig som man känner sig efter sommarens lunk, ska hålla sig igång och hålla huvudet kallt vid whiteboard-tavlan och helt plötsligt prestera något.

Det blev så definitivt på något sätt, att sommaren nu är i sitt slutskede och att hösten knackar på dörren.

Men ... inget varar för evigt, inte ens buketten på köksbordet som tappert kämpar mot tyngdkraften för att få behålla sina skirt rosa blomblad.

Att hitta på alternativa lösningar

Lille H somnade i vagnen på kullerstensgatorna i konstnärskvarteret, Latinerkvarteret, och eftersom alla second hand-butikerna låg i källare eller hade trånga huvuddörrar kunde jag glömma allt om att komma in med kärran med den sovande lille H och leta efter plåtburkar till lille Hs kök. Men otålig som jag är, vill jag ha det färdigt och det nu. Det finns nog en anledning till att jag inte längre målar så ofta i olja. Jag har absolut inte tålamod till att vänta på att färgen ska torka.

Jag fick därför ta till plan B - Søstrene Grene. Här finns saker högt och lågt, ofta till billig penning. Så en liten plåtburk i metall för 8 kr, ett par äggkoppar av plast för en tia och en blå plastskål som ser ut som en glasskål blev nödlösningen tills jag hittar något bättre. 

Och ja, de har redan varit en tur i golvet ... och turligt nog används de aktivt i lille Hs lek. Han satt tjugo minuter på en stol framför köket och plockade, pratade och tryckte ned så mycket som möjligt i burken och skålen och han var så upptagen att han inte ens märkte att jag försvann ut ur rummet och hängde tvätt i rummet bredvid.

Jag hittade också¨världens finaste små pappaskar hos "systrarna". Jag vet ännu inte vad jag ska lägga i dem, men jag kunde inte låta bli att köpa dem. Katter, katter, katter ... åh så fina de är!

En liten kokvrå

Lille Hs kokvrå börjar bli färdig och nu lagas det mat hejvilt. Både morötter och plast-kon från bondgården hamnar i grytorna och wokpannorna på den lilla spisen. I mitt estetiska huvud hade jag tänkt att på den lilla hyllan ovanför spisen ha lite porslin och kanske några glasburkar med torkade matvaror som en liten installation att titta på och kanske inspireras av. Precis som inredningsmagasinen inreder barnrum. Jag vet inte helt hur jag tänkte, när jag på försök placerade en tekanna av keramik ovanpå hyllan.

Det tog en minut innan lille H hade fått syn på kannan och utan hjälp av vare sig stol eller pall lyckades han häva upp sin lilla kropp på diskbänken, resa sig upp och triumferande ta tag i tekannan av keramik i en segergest och med ett glatt da-da kastade han den i golvet och klappade i händerna. Den höll, men jag insåg plötsligt att det som ska stå på hyllan måste vara tåligt och klara allt från atombomber till små pojkar som älskar när det säger pang, bang och krasch. Nu är det sallad och tomater av tyg och plastkon från bondgården som får hedersplatsen så länge. I morgon går jag och lille H på plåtburksjakt i Århus loppisar. De ska nog både hålla och se fina ut på hyllan, i alla fall ett litet tag. :-)

Att bli förälskad ...

Jag kan bli förälskad i vackra föremål. Vacker för mig är gamla trädstubbar, drivved och rostiga gamla gafflar. Ren skönhet och bruksföremål som älskats och använts genom tiderna.

Idag ramlade jag över en gammal symaskin inne på Folkekirkens (danska kyrkan) second hand-butik. 50 kronor för en sådan här sköning, så vacker och fin patina. Hantverk som håller i flera hundra år. Det kan man nästan inte få någonstans nuförtiden.

Det gäller att slå till snabbast möjligt, för vem vet om den är borta igen när jag vänder ryggen till. Därför bär jag den runt i resten av butiken, även om den väger ett halvt ton, och med en hylla i den ena handen och symaskinen i den andra vankade jag likt en anka upp till de gamla tanterna som stod bakom disken.

Jag betalar den nätta summan av 65 kronor för en hylla till Haralds rum och den vackra och ståtliga symaskinen. Snart är den min, bara min och jag känner mig nästan som Gollum när han sitter vid vattenkanten och pratar med något euforiskt i blicken om "My precious".

Nu ska jag bara övertyga maken om att den ska bli en del av vårt hem. Håll tummarna när operation "övertala make" sätter igång och lyckas jag inte tror jag att någon uppe i Sverige säkert vill ge den ett tryggt och fint hem ...

En dag i konstens tecken

Jag började dagen med en timmes ansiktsbehandling på kosmetolog-skolan inne i stan. En hel timmes behandling för 185 kr, det är så billigt att man borde unna sig det oftare.

Efter att ha blivit klämd på, insmord i x antal krämer och peelad till max var jag lika len och mjuk som en persika. Det var dock inte bara lenheten som liknade en persika, utan även den rödgula nyansen och det lite runda och svullna utseendet. 

Jag hade inte tänkt tanken att man efter en sådan behandling kanske inte bör visa sig bland folk på ett par timmar, men det kunde inte hjälpas. Maken, lille H och jag hade stämt träff på Aros, Århus konstmuseum, för en kulturell förmiddag, och det var viktigare än min fåfänga. 

Hela sommaren har jag velat se Wes Lang-utställningen, men det har inte blivit av förrän nu. Hur som helst är Wes Lang en amerikansk konstnär som tar utgångspunkt i den amerikanska biker-kulturens ikoner och utställningen präglades därför av motorcyklar ...

... nordamerikanska indianer

... och dödskallar och skelett. 

Precis när vi var på väg ut från Wes Lang-utställningen vaknade lille H till i kärran och vi tog därför hissen upp på museets tak. Här finns en jättestor regnbåge av färgat plexiglas som sedan den byggdes år 2011, har blivit något av ett kännetecken för Århus. Verket fyller hela taket och är skapat av den dansk-isländska konstnären Olafur Eliasson. 

Det är konst man får röra och leka i och som tål små klåfingriga barnfingrar. Känslan att ta på luften utan att falla ned är både läskigt och spännande och även om man skrattar kan det vara tryggt att suga på en napp.

Efter att ha sprungit benen av oss inne i den stor regnbågen var vi sugna på lite mat och bestämde oss för att uppleva lite matkonst i museets sommar-restaurang på taket.

Halstrad hälleflundra med sandurt/kveller (vad det nu heter på svenska, men växer på stranden), blåbär och rostade nötter och alldeles varmt nybakat bröd. Maten var fantastisk och hade det inte varit för en liten rastlös kille hade vi säkert beställt in ett glas vin till och njutit tuggorna längre. :-)

Länkar: Art Restaurant

Wes Lang-utställningen på AROS

20-talsvibbar och nyupptäckta pärlor

Vi har semestrat idag, och det kändes faktiskt som riktig semester. Vi packade kånken med kaffe, vattenmelon och mariekex och styrde kosan mot Mariager Fjord. Här finns nämligen en veterantågbana som går mellan Mariager och Handest och som drivs av frivilliga tågentusiaster. Just idag var det "Den stora tågdagen" och alla som hade en tidstypisk koffert med sig fick åka med gratis. Vi hade tyvärr ingen aning om vilken dag det var och därför inte tagit med någon koffert.

Lille H var klädd i sin finaste mössa och blev fotograferad av lokaltidningarna på sin väg in i tåget. Det ska bli spännande och se om han blir tidningskändis i morgondagens tidning :-)

Lille H var eld och lågor och sprang nästan fram till tåget, det här var verkligen spännande.

Vi fick gamla fina tågbiljetter som klipptes av konduktören.

Det fanns så mycket att titta och peta på och det mest spännande av allt var att stå mellan vagnarna och titta ned på rälsen som rusade förbi, det tyckte i alla fall lille H.

Efter varmrökt lax på bryggan i Mariager bestämde vi oss för att sätta oss i bilen och stänga av vår gps och bara låta ödet styra vart vi hamnade ...

... det gjorde att vi kom fram till en gudomligt vacker plats som kallas Bramslev bakker. Det såg nästan inte ut som Danmark, snarare en norsk fjord än en dansk.

En mycket lyckad dag blev det och nu saknar jag inte Grekland för fem öre, det är ett fantastiskt vackert land vi bor i.

  

När det inte blir som man tänkt sig ...

Vi känner oss lite deppiga och besvikna idag, jag och maken. Redan klockan 6:40 kollade jag på klockan och konstaterade: Nu skulle vi ha suttit på flyget söderut. Runt lunch skulle vi ha checkat in på hotellet och ikväll skulle vi ha ätit veckans första kolgrillade spett på en taverna med utsikt över Medelhavet och tittat på medan solen gick ned i horisonten.

Men så blev det inte. Stackars lille H fick i torsdags skyhög feber och öroninflammation för tredje gången gillt på tre månader. Så därför var vi tvungna att ställa in vår resa till "varmare" breddgrader. Nu stannar vi istället hemma i Danmark och ser till att lille H blir frisk igen.

Han är pigg och glad i dag och ingen feber så långt ögat kan nå. Penicillinet verkar redan ha hjälpt för han river huset och använder all extra energi som han har laddat upp de senaste dagarna.

Han har bland annat kommit på hur man - på bästa sätt - kommer upp till diskhon för att spruta vatten över hela diskbänken.

Han har lärt sig hur man sätter i kontakten till dammsugaren för att den ska sätta igång, vilket maken inte alltid uppskattar när klockan är runt sex.

Och han har kommit på hur man på kortast tid river ned DVD-filmerna i hyllan.

Vi bestämde oss därför för att besöka en lugn lunchrestaurang, för att lille H (och inte minst vi) skulle få luftombyte efter ett par dagar i karantän här hemma. Ett ställe utan allt för många intryck och förkylda människor och vi bestämde oss därför för att bege oss till Godsbanen, Århus subkulturella centrum med en massa konstnärsateljéer, en teater och andra kulturella inslag. Denna helg har de inte några stora arrangemang och därför antog vi att restaurangen, som ligger i den gamla "Godsbanen" (järnvägens före detta fraktcentral), skulle vara ganska folktom. Vi gissade rätt. Det var bara vi, några hipsters och en tysk barnfamilj i hela den stora restaurangen.

Vi beställde in Fish' n' Chips, jag drack Ginger Beer och lille H lekte bland soffkuddarna i loungemöblerna och sprang med kiknande skratt runt stolarna och borden. Just denna restaurang är nog den enda i Århus som inte ser ned på att barn är barn. Här får alla komma som de är, ung som gammal.

Ett ganska kort, men gott och trevligt, restaurangbesök blev dagens semesterutflykt. Inte är det Medelhavet och strålande sol, men så länge vi ägnar tid åt varandra och har det mysigt, kan semestern bara bli sådär perfekt som man läser om i livsstilsmagasinen. Och det viktigaste av allt är att allra sötaste lille H blir helt frisk igen. 

Vem behöver grekiska sallader, ett turkosblått hav, vitkalkade hus och solmogna oliver? Vi har regn, en gammal västernfilm och nyinköpta skenor till lille Hs duplo-tågbana. En kopp Zoega-kaffe på det och så är det semester - på riktigt!

Smartare än man tror ...

Helt plötsligt blir det alldeles tyst, så där farligt tyst och man vet att något är i görningen. Jag slutar skiva banan till lille Hs frukt-mellanmål och går på jakt genom huset. Vad kan han ha hittat på den här gången?

Det första jag ser när jag kommer ut i grovköket är frysskåpet som står på vid gavel och ett isglass-paket som sticker halvvägs upp ur en av lådorna. En bit därifrån ligger papperet nonchalant slängt över makens finskor. Det sista jag hittar är lille H som glatt leker med bilar i sitt rum med en isglass i ena handen och en polisbil i den andra. Lyckligast på jorden ler han så att alla 12 tänder syns och säger: mmm! medan han slickar på glassen.

Jag börjar tänka efter. När tog jag glass ur frysen senast och hur i all världen kan han komma ihåg att de finns just där. Kommer på att det säkert var i lördags när det var så där varmt och kvavt och åskan hängde i luften. Hur kommer det säg att han har väntat i så många dagar innan han slog till. Ganska smart drag egentligen, att slå till när mamma minst anar det.

Jag inser att man nog inte ska undervärdera en liten 17-månaders hjärna. Varje dag förundras jag över hur mycket han förstår, hur listig han är och vad han kan.

Nästa uppgift på makens jobblista blir att bebis-säkra frysen och jag som trodde att vi bebis-säkrat allt vad som bebis-säkras kan i hela huset. Tji fick jag.

Att lära danskar prata svenska

Jag ska snart starta upp en ny svenska-kurs för ett stort dansk-svenskt företag här i Århus nu i augusti. Med tanke på mammaledighet och sommararbetstorka på det området, är det nu 1½ år sedan jag sist iklädd mig rollen som sprudlande och engagerad undervisare - big time.

Det är lite skrämmande att anta denna utmaning igen. Men ack så roligt det ska bli att återigen få svänga whiteboardpennan, vara expert och lära danskar do's & dont's och sju sjösjuka sjömän ...

Jag älskar att se hur eleverna utvecklas och att få uppleva när de till sist knäcker koden och pratar rikssvenska som vore de infödda svenskar, jag i alla fall nästan.. ;-)

Snart börjar allt igen och jag som nästan inte haft någon semester i sommar. Trots det känner jag mig ändå ganska höstterminsklar. Jag gillar hösten och att se att jobbkalendern svämma över med intressanta jobb-uppdrag. Sol och värme i alla ära, men usch vad jag är trött på den gassande solen! Får man säga så? Jag ser fram emot vardagen, raggsockor och att dricka te framför jobbdatorn med höstregn som slår mot rutan - i alla fall ett tag, som omväxling!

Att bejaka sitt barnajag

Maken fick för några veckor sedan en briljant idé. Det är på tiden att lille H får åka karusell och leka i Djurs Sommarland.

Maken fick något lyriskt i blicken när han pratade om det, sådär som små pojkar får när det ska göras något häftigt, något extra roligt. För i verkligheten är det ju inte lille H som ska leka mest ... nej, det är pappa.

Därför packade vi bilen igår och begav oss tillsammans med min svåger och svägerska till Skandinaviens största sommarland som ligger uppe på Djursland, ca tre mil norr om Århus.

Det är ett inferno av åkattraktioner, sockervaddsbodar och lekparker om vart annat. Men jag ska erkänna att jag blev överraskad över hur kul en liten 17 månaders kan ha på ett stort nöjesfält. Han kunde inte få nog av fart och skrek mee, mee och pekade exalterat på olika åkattraktioner, somliga mer farliga än andra. Lyckligtvis var det vissa karuseller som han kunde åka själv, som denna slänggunga i miniputteland, för själv har jag det inte så bra med saker som snurrar.

När jag hade åkt både piratbåt och helikopter med en lyrisk liten H, fick maken därför slita sig från de branta och snabba bergochdalbanorna och knöka ner sin tvåmeterskropp i en liten grönorange tusenfoting.

Och efter hottentott-karusellen som åkte runt, runt i en väldig fart var mamma spyfärdig och lille H gladast i världen och kunde med ett leende på läppen somna till det efterlängtade regnet som på eftermiddagen bestämde sig för att falla över sommarlandsgästerna.

Sommar-rea

Igår var jag en sväng och shoppade barnkläder på slutrean. Vi ska snart på semester och lille H har knappt några shorts som passar längre, i alla fall inte så många att de räcker en hel vecka utan att tvättas.

I vanliga fall undviker jag att köpa grilliga barnkläder med stora tryck, det är bland det fulaste jag vet, men när T-shirts kostar 14,75 kr styck, viker jag mig för mina egna principer och shoppar loss på Blixten McQueen och gigantiska grodor. Jag fick verkligen tygla mig för att inte slänga ner åtskilliga T-shirts i varukorgen.

Det är ganska skrämmande egentligen att man kan få 8 plagg för i allt 150 kr, varav hälften av ekologisk bomull. Hur är det överhuvudtaget möjligt?

Väljer att inte tänka på den stackars asiaten som antagligen arbetar i dygnsdrift för en usel lön så att jag kan få billiga klädesplagg. Men nu är vi i alla fall redo för solsemester.

The hills are alive ...

... with the sound of music! La la la ...

Igår kväll var jag och grannfrun på en av sensommarens kanske bästa återkommande höjdpunkter - "Vilhelmsborg Festspil". Det blir ingen riktig sommar utan det och jag försöker att komma iväg, varenda år. Nu är det nästan en tradition, sjunde gången gillt.

I år är det "The sound of music" som spelas på friluftsteatern som ligger ett stenkast från Vilhelmsborgs herrgård, söder om Århus. Vädret igår kväll kunde inte ha varit bättre med strålande sol och blå himmel.

Vi hade haft turen att få platser längst fram i mitten och vi kände oss nästan lite kungliga där vi satt och smuttade vitvin till tonerna av do-re-mi.

Det är första gången på nästan 20 år jag ser musikalen. Sist var det på Göta Lejon i Stockholm med Tommy Körberg och Carola i huvudrollerna. Men trots att Vilhelmsborgs festspel är ett gäng frivilliga, obetalda skådespelare höll föreställningen - som alltid - mycket god standard.

Hon som spelade Maria var fantastiskt sprudlande och trovärdig i rollen och barnen ... ja, jag blev alldeles varm i moderhjärtat av att se lilla charmiga sexåriga "Gretl" med sina små alp-flätor, högt, ljudligt och med inlevelse säga sina repliker.

Jag knep också en liten tår när liveorkestern började spela "Climb every mountain", eller "Sök dig till bergen" som den heter på svenska, medan det började skymma mer och mer och vi kurade ihop oss under filten.

Festspelet avslutas alltid med att publiken och skådespelarna - efter alla klappsalvor och bockande - ställer sig upp och sjunger den danska nationalsången så högt och hjärtligt att det ekar i sommarnatten. Man kan inte annat än att bli lite rörd ... även om man är svensk. ;-)

Nästa år spelar de Matador, mer danskt än så kan det nog inte bli, och jag kommer självfallet sitta på första parkett och förtrollas nästa år igen.