Som minnesförlust ... nästan

Jag tycker att jag är ganska allmänbildad när det gäller Danmark. Jag har nog bättre koll på politiker, kulturpersonligheter, geografi och samhällsstruktur än många danskar. Men jag har en akilleshäl - Danmark innan år 2005. Det år när jag tog mitt pick och pack och flyttade över Kattegatt.

När våra danska vänner nostalgiskt pratar om händelser under 80- och 90-talet, om gamla danska filmer, politiker, komiker och musik som aldrig nått över den dansk-svenska gränsen, känner jag mig oftast dum och att jag borde veta det, även om jag inte har en chans i världen att kunna minnas det, ha en åsikt om det eller visa någon form av känslor över det. Jag bodde inte här då, jag vet inte hur den danska kulturen var på den tiden. Jag vet inte vad danskarna åt, vad som var viktigt, vem som var statsminister, vilken inställning de i början hade till EU eller vad de lyssnade på för musik. I alla fall inte som om jag vore dansk och var med på den tiden.

Jag såg en dokumentär häromkvällen, en nostalgisk återblick till det tidiga nittiotalet i Danmark. Då Öresundsbrons vara eller inte vara diskuterades hejvilt och där de på nyheterna intervjuade förargade svenska fågelskådare och miljöaktivister med stora nittiotalsglasögon, liknande de jag själv bar, om hur hemskt det vore för fågel- och havslivet om det kom en bro över sundet. Varför kunde det inte vara som det alltid hade varit, vatten emellan?

Och Michael Learns To Rock tog världen med storm med klassiker som denna:



... och danskarna var så stolta att de nästan sprack ... Det var nästan så att de inte kunde få ner händerna igen, för året efter vann Danmark EM-guld i fotboll. Nu har jag lärt mig att det var år 1992. Det är visst livsviktigt att veta om man ska bo i det här landet. Och bilder på hela laget, som stod på balkongen på Köpenhamns rådhus och skrek "Vi er røde, vi er hvide", visades på bästa sändningstid och alla kände sig stolta och kanske lite mer danska. Än idag verkar det vara en av höjdpunkterna och något som enar Danmark. Spelas låten på diskoteken ställer sig svarta, vita, gamla och unga sig upp och gungar tillsammans. En sådan där härlig vi-känsla och att jag inte helt kan känna samma exalterade begeistring.

Den enda relation jag själv har till "Vi er røde, vi er hvide" är musiktimmarna på mellanstadiet och en något klämkäck musiklärare som försökte lära landsbygdsungarna att sjunga danska i rätt tonart i takt till en tamburin. Inte visste jag då att det var fotboll sången handlade om. Sången var antagligen vald för att illustrera Dankark och det danska språket och att veta något om Danmark var en del av läroplanen. Länge trodde jag nog att det var den danska nationalsången, lyckligtvis fick jag visshet med åren.

Nu har jag bott så länge i Danmark att jag har börjat anamma en del av deras nostalgi. Jag kan i alla fall skråla med i gamla danska schlagerlåtar (även om det inte är lika hjärtligt menat som danskarna) och skratta högt åt gamla Morten Koch-filmer. Men den genuina nostalgiska danska känslan kommer jag aldrig att få. Jag var inte med. Det är inte en del av mitt förflutna. Det är inte en del av vem jag är och var eller en del av min nostalgi och referensramar. Men jag kan vara med och glädjas över de glada danskarnas nostalgitripper, sjunga "Vi er røde, vi er hvide. Vi står sammen side om side" samtidigt som vi gungar i armkrok och känna att jag förstår, att jag är en del av en gemenskap och då gör det inte så mycket att jag inte vet vem som var statsminister -94 eller vad som spelades på radion det året.