Att bejaka sitt barnajag

Maken fick för några veckor sedan en briljant idé. Det är på tiden att lille H får åka karusell och leka i Djurs Sommarland.

Maken fick något lyriskt i blicken när han pratade om det, sådär som små pojkar får när det ska göras något häftigt, något extra roligt. För i verkligheten är det ju inte lille H som ska leka mest ... nej, det är pappa.

Därför packade vi bilen igår och begav oss tillsammans med min svåger och svägerska till Skandinaviens största sommarland som ligger uppe på Djursland, ca tre mil norr om Århus.

Det är ett inferno av åkattraktioner, sockervaddsbodar och lekparker om vart annat. Men jag ska erkänna att jag blev överraskad över hur kul en liten 17 månaders kan ha på ett stort nöjesfält. Han kunde inte få nog av fart och skrek mee, mee och pekade exalterat på olika åkattraktioner, somliga mer farliga än andra. Lyckligtvis var det vissa karuseller som han kunde åka själv, som denna slänggunga i miniputteland, för själv har jag det inte så bra med saker som snurrar.

När jag hade åkt både piratbåt och helikopter med en lyrisk liten H, fick maken därför slita sig från de branta och snabba bergochdalbanorna och knöka ner sin tvåmeterskropp i en liten grönorange tusenfoting.

Och efter hottentott-karusellen som åkte runt, runt i en väldig fart var mamma spyfärdig och lille H gladast i världen och kunde med ett leende på läppen somna till det efterlängtade regnet som på eftermiddagen bestämde sig för att falla över sommarlandsgästerna.