Tålamod är en dygd

Att vabba, stressa inför en stor deadline och däremellan sköta markservicen här hemma sätter simultanförmågan på prov. Tur att man är kvinna. Jag har nog aldrig varit så effektiv som efter att jag fick barn. På hedersord.

Men, jag hade helt glömt vilken svettig upplevelse det kan vara att handla mat med en ettåring som har myror i brallan. Jag var så väl förberedd och hade kittat H med majskrokar och bilnycklar - världens mest underskattade leksak, på vägen in. Men redan vid kosmetikavdelningen 15 meter bort, var majskrokarna uppätna och nycklarna nedkastade i kundvagnen.

Vid fruktavdelningen, när jag stod och klämde på avokadorna, upptäckte jag att H lyckats fiska upp en banan på motsatta sida och var halvvägs genom skalet. Givetvis var det inte en biodynamisk rättviseodlad banan, utan en riktigt besprutad fulbanan. Jag reagerade i rekordfart och lyckades bända bananen ur skalet och gav honom innehållet. Det ville han såklart inte ha, det smakade mycket bättre med besprutat skal och han kastade den sönderklämda bananen på golvet i protest. Jag försökte att med foten diskret skjuta banankletet under fruktdisken, vilket gjorde att jag halkade i moset och sträckte låret. Lille H skrattade åt mammas grimaser när jag krampaktigt höll mig fast i kundvagnskanten. Jag lade sedan skalet i kundvagnen för att vid kassan kunna betala för bananen, eller i alla fall det som var kvar av den. Jag är så sjukligt ordentligt svensk att jag inte törs smussla undan skalet och låtsas som ingenting. Jag tror alltid att hela stormarknaden har kameror som ser mig.

Vid mejeriavdelningen skötte lille H sig exemplariskt och småflörtade med tanterna som småpratade med varsin mjölkkartong i handen.

"Hvor er han sød!" sa de.

Ja, jättesöt ...

När jag sedan stod vid frysdisken för att köpa pilgrimsmusslor och tigerräkor (ja sådana där räkor som man i Sverige blir bannlyst om man äter) tog lile H sats för att hoppa ner bland räkor, havskräftor och laxfiléer. Jag lyckades fånga honom i luften. Resten av shoppingrundan slutade i åtskilliga ofrivilliga "squats" med 11-kilostyngd. Upp och ner i sätet på vagnen och frasen: "Nej Harald, sitt ner!" kändes vid det här laget otroligt uttjatad.

Vid bilen, när jag lyckats spänna fast den skrattande lille H i barnstolen, upptäckte jag att jag glömt betala för bananskalet ....

... och väl hemma började det om igen.

"Nej Harald, inte klättra i kylskåpet!".
"Nej Harald, olivburken ska inte vara i leksakslådan."
"Nej Harald, Gucci vill inte ha frysta ärtor."
"Nej Harald, inte den gurkan. Du ska få gurka. Titta här."

Jag börjar förstå varför folk handlar innan de hämtar barnen på förskolan ...