I varje liten by ...

Ända sedan vi flyttade in för tre år sedan har vi hört talas om en man som varje morgon går ut och går med sin stora mastiff-hund och sin gröna papegoja på axeln. Mannen med papegojan är något av en legend här i byn. Eftersom jag varje morgon är ute och går med barnvagnen och aldrig har sett vare sig man, hund eller papegoja har jag länge trott att det är en skröna. Men i morse såg jag honom! Jag blev nästan lika exalterad som om han vore en känd rockstjärna. Han finns verkligen! Och i nästa sekund ångrade jag bittert att jag inte hade mobilen med mig för att kunna få ett bildbevis.

Bildkälla: http://www.istockphoto.com/stock-photo-4244716-green-parrot-sitting-on-the-nose-of-a-neopolitan-mastiff.php?st=dde25bf

Det är just de där originalen, legenderna, som gör bygden levande. De gör att folk har något att prata om. Att samlas kring. Och de är så mycket intressantare att prata om än mördarsniglar, snöröjning och väder.
De bidrar till fantastiska små historier som likt fiskehistorier blir större och mer otroliga med tiden. Men det gör liksom inte så mycket.

När vi bodde i Stavtrup, ett litet samhälle söder om Århus, tog en av grannarna, en polack, ofta med sig hästen till pizzerian. Första gången jag såg hästen stå utanför pizzerians fönster och smaska i sig en margerita för glatta livet,  kunde jag knappt tro mina ögon. Var det dolda kameran? Drömde jag? Men icke, det var en helt vanlig ljuv sommarkväll i det lilla samhället. Inga konstigheter alls.