När det inte blir som man hade tänkt sig ...

I fredags var det Store Bededag, alltså den stora bönedagen, här i Danmark, en helgdag precis som Pingst eller Kristi Himmelsfärd. Vi packade därför bilen och drog söderut till Flensburg för att äta sparris, wienerschnitzlar, dricka weissbier och bo på hotell. Fly vardagen för en stund och unna oss något riktig gott.

Men det blev inte helt som vi tänkt oss och semestern som började bra med sparris med hollandaise, lite lekparkslek där lille H charmade de tyska småflickorna och tittade nyfiket på allt de företog sig ...

... slutade snart i en moders värsta mardröm. Ett feberkrampanfall och en livlös liten pojke på en fullsatt restaurang. Vi hade precis pratat om att vi kanske borde åka hem, eftersom lillens feber under eftermiddagen hade stigit markant och det kanske hade varit bäst att komma hem, nu när han under dagen hade fått feber.

Just i den stunden hände det som inte får hända. 

Han började sitt krampanfall och nu i efterhand kan jag  inte låta bli att tänka - tänk om det hade hänt på Autobahn på väg hem. Nu hände det mitt i stan, på en restaurang med massor av folk och en av de förbipasserande var sjuksköterska och tog lugnt och vant över, när modern grät och skek i panik och fadern försökte ropa på danska/tyska/engelska att de måste ringa en ambulans. Ambulansen kom sedan inom fem minuter och sjukhuset var bara ett stenkast bort. 

Vare sig man tror på högre makter eller ej, så tror jag "universum" hörde oss och tänkte, att nu måste vi ingripa. Nu fick vi precis den hjälp vi behövde. Jag får tårar i ögonen av att tänka på att vi hade kunnat varit ensamma, mitt på motorvägen utan att kunna stanna bilen och hur sent hjälpen hade kunnat komma ...