Rosa, blått och vikten av att ha ett eget rum

Redan när lille H låg i magen frågade många av våra vänner och bekanta om vi hade tagit reda på vilket kön det skulle bli. Det var ju praktiskt att veta, menade de. Om barnrummet skulle målas blått eller rosa och vilken typ av barnkläder man skulle köpa. Att inte veta vore mycket opraktiskt och på gränsen till idioti.

Här i Danmark florerar inte samma hysteri kring hen och könsneutralitet och man är nog ganska konservativ när det gäller traditioner. Alltså hur det är och hur det alltid har varit ... i alla fall hos den breda massan.
Bebispojkar har blått och bebisflickor har rosa, basta! Hur ska man annars kunna skilja på dem? Som svensk borde jag kanske vara könsneutralitetens försvarare och bli förolämpad över deras trångsynthet, istället skakar jag bara lite på huvudet med ett leende på läppen. Tycka vad man vill om att sätta stämpel på kön, men visst har de lite rätt? I alla fall när man talar om riktigt små barn. Bevare mig väl vad föräldrar kan bli förolämpade om man råkar ta fel på en bebisflicka eller en bebispojke. Då är det kanske mest praktiskt med blått och rosa, som en slags vägledning. Och visst blir det ofta så, att man klär sin bebis i färger som gör att man inte ska kunna ta fel.

Ärligt talat är frågan viktigare när det gäller äldre barn, att de lär sig att flickor och pojkar kan leka med vad de vill och att det inte finns några särskilda pojk- eller flickfärger.

Bebispojke i blått, på blått underlag. Så klichéartat det kan bli. :-)

En annan sak jag här i Danmark förundras över, är att det i de småborgerliga hemmen är så viktigt att barnen har ett eget rum, ofta redan som embryon. Redan när H var nyfödd frågade folk om vi inrett barnrummet än. Det verkade vara det viktigaste av allt att ha söta barntavlor på väggarna, orörda leksaker strategiskt placerade och mjukisdjur fint uppstaplade på hyllor - precis som i ett trendigt inredningsmagasin. Ett fint barnrum att kunna visa upp och gärna ett så unikt rum som möjligt.

Det ligger säkert lite i tidsandan, alltså att visa vem man är genom hur man bor och just den trenden ska in redan med modersmjölken.

Harald fick - hör och häpna - först sitt personligt inredda rum vid nio månaders ålder, enligt danska mått mätt väldigt sent. Och det är först i dag, när han snart är 14 månader, som han faktiskt uppskattar sitt egna lilla krypin.

Nu sitter han i minutvis, timvis är för länge för vetgiriga och nyfikna småttingar, och leker med de små uppställda och strategiskt placerade leksakerna i den egendesignade bokhyllan. :-)