Du gamla, du fria

Idag är det Sveriges nationaldag och jag har jobbdeadlines upp över öronen samt en tvätthög lika stor som Himmelbjerget, nästan i alla fall. Det enda som i dag känns lite festligt svenskt är den svenska lilla träflaggan och Marabous nougathjärtan till elvakaffet.

Men behöver det egentligen vara festligt svenskt en dag som denna? Jag brydde mig aldrig om nationaldagen när jag bodde i Sverige. På den tiden var det inte heller en helgdag utan en vardag som alla andra.
Men när man bor i ett annat land, i en annan kultur blir det nationella så oerhört viktigt.

Jag och katten Gucci tar en paus från kattvätt och diverse enkäter och standardsvar. Vi stannar upp ett tag och sitter alldeles tysta bredvid varandra i soffan och lyssnar till regnet som smattrar mot rutan. Jag dricker kaffe ur min Kosta Boda-mugg och låter chokladen smälta på tungan. Det känns lite svensk-sommaraktigt på något vis. Och vi tänker på hemlandets berg och dalar, på myggbett och stora skogar, på smultron på strå, på landet lagom är bäst.

Verklighetsflykten blir kortare än velat, bara en halvt uppdrucken kaffekopp lång. Men verkligheten knackar på dörren, dags att vakna till.

Sverige, Sverige älskade vän ... snart ses vi igen.


Önskar eder alla en fortsatt trevlig nationaldag!