Kreativ miljö

Idag bestämde sig maken och jag att bruncha ihop innan vi åkte till varsitt kontor och jobbade. Att läsa tidningen och äta i lugn och ro på ett av stadens bagerier känns extra lyxigt och vi svängde därför förbi vårt gamla stammishak, Emmerys, i Latinerkvarteret. Vi strosade sedan på kullerstensgatorna hand i hand, tittade i skyltfönster och bestämde oss sedan för att ta en kopp kaffe på Löves bogcafé innan arbetsdagen skulle börja.

Jag har varit på bokkaféet flera gånger, dock bara kvällstid och druckit rödvin och käkat tapas. Hela stället skriker kreativitet och go´stämning med gamla möbler, vinyljazz och bokhyllor längs alla väggarna. Vare gång sitter jag och avundas alla de som sitter och jobbar och pluggar på sin bärbara dator inne i kaféet till tonerna av glasklirr, Chet Baker och ånga från espressomaskinen och tänker att varför sitter jag hemma och jobbar, där jag kan se diskberget på diskbänken och dammråttorna som dansar över golvet, när jag kan sitta här och känna kreativiteten flöda och dricka kaffe ur en kopp jag inte själv behöver sätta i diskmaskinen? 

Jag borde bli bättre på det där, att ta med mig jobbet ut. Det är så få förunnat att ha den flexibiliteten ... och jag borde därför ta chansen, men det blir liksom aldrig av ändå, även om tanken är så oerhört lockande.

Det slår aldrig fel ...

Jag har jobbat som en tok i flera månader, så därför så blev jag så glad när jag upptäckte att jag denna förmiddag inte hade något jobb som skulle göras här och nu. Med lille H på förskolan och tillgång till bilen tänkte jag att jag skulle åka ned på stan och klippa mig. Jag har inte ens upptäckt att håret har blivit så långt. Det hela har rullat på i rekordfart och därför fick jag en smärre chock när jag faktiskt synade mig ordentligt i spegeln i morse, första gången på mycket länge. :-)

Jag parkerade bilen och strosade gågatan fram, upptäckte till min glädje att en av butikerna antagligen hade gått i konkurs, för de reade ut alla kläder till halva priset, även höstnyheterna. Alltså jag är ju inte glad för den eventuella konkursen, utan möjligheten att kunna köpa märkeskläder för halva priset. Den enes död är den andres bröd, eller vad brukar man säga?

Det fanns dock, förståeligt nog men de fantastiska priserna, inte så mycket kvar i min storlek, men jag fyndade allt lite smått och gott. Jag njöt av att inte ha någon tid att passa den här förmiddagen, jag hade ändå tänkt ta en dropin-tid hos frissan. När det är mitt i veckan är det inte så mycket folk på stan så en ledig dropin-tid hos min frisör brukar inte vara en omöjlighet.

När jag satt där i frisörstolen och frisören hade pratat om högt och lågt och börjat klippa av allt det slitna ringer telefonen. Jag låter den ringa för det är nog bara den där telefonförsäljaren igen som jag avvisade med ett rungande NEJ och lutade mig därför tillbaka och njöt lugnet och ompysslingen. Men telefon ringde igen, en minut senare. Det var maken, lille H skulle hämtas på förskolan och förskolan hade inte kunnat få tag i mig, det skulle gärna ske omedelbart eftersom han fått magsjuka igen och smittospridningen skulle stoppas. Där sitter man med halvklippt hår och försöka förklara att man skyndar sig så mycket det bara går och att man nog ska vara där om tjugo minuter.

Stackars min frisör, den där yrkesstoltheten hon säkert har sattes verkligen på prov. Det är nog inte varje dag de får höra att. "snygga bara till det lite och klipp så snabbt du kan, jag måste hämta mitt barn innan middagsluren ... alltså om tjugo minuter och det ger dig alltså fem minuter att bli färdig, sorry!"

Hon klippte och klippte och stressad som jag var, svarade jag ja på alla frågor om längd, bena etc.  Hon insåg nog hur bråttom jag hade, för hon frågade inte ens om jag ville ha vax i håret eller borstade av det klippta håret. Det kliar faktiskt lite nu. Jag glömde också titta mig själv i spegeln.

Tio minuter senare stod jag ute på gatan igen och började högklackat-marschen med snabba och bestämda steg mot bilen som stod i ett parkeringshus i andra änden av den långa gågatan. Gasade så mycket jag kunde och fick antagligen rött vid varje trafikljus hela vägen ut ur stan.

På förskolan möttes jag av en liten glad kille som var iklädd Danmarksshorts. Jag hade uppenbarligen glömt att lägga nya byxor i badrummet. Lille H kunde inte förstå varför han skulle hem redan nu. Han såg inte heller ett dugg sjuk ut, och det visade sig att han bara varit lös i magen och hade sprutlackerat byxorna, det händer ibland. Men de inte ville ta några risker med tanke på att det går magsjuka på förskolan. Det är dock förståeligt att de ringer, men det känns bara så typiskt just när mamma skulle ha lite egentid. Och jag kan ju trösta mig med att det stod två andra stressade föräldrar som också skulle hämta "magsjuka" barn i hallen.

Jag har ännu inte hunnit syna min nya frisyr, jag vågar inte ens titta i spegeln. Det blir aldrig som man har tänkt sig, men man ska se det positiva, jag har hört talas om folk som har arresterats mitt under en klippning, och har fått tagit "mugshots" med halvklippt hår, det är nog värre.

Salta vindar, blues och Moules mariniéres

Det bästa jag vet med söndagar är att vi ofta åker på utflykt, ofta med god mat som utflyktsmål. Det finns inget bättre än att röra på sig i den friska luften och sedan komma in i värmen och njuta en god måltid vid dukat bord, utan disk, matlagning och bekymmer.

Igår var inget undantag. Vi satte oss i bilen och åkte mot Kalövig hamn, ca 15 minuter i bil norr om Århus C. Vi hade hört att restaurang Salonsalon, som ligger med utsikt över segelbåtshamnen, skulle ha ytterst delikat mat för matälskare som oss.



Men innan vi begav oss in i restaurangen skulle det pekas och exalterat ropas "där ... båt", "å båt", "båt" medan pappa håll ett ordentligt tag om den andra lilla handen.

Med vindblåsta kalufser steg vi in i restaurangen som var utsmyckad med udda vintagemöbler och vintagebestick. Ur högtalarna strömmade tunggung i form av bluesmusik och maken gick på jakt bland de udda stolarna vid borden för att hitta en perfekt stol med "stoppning" och hög rygg. Ska det ätas söndagsmiddag, ska man även sitta bra, såklart.

Jag valde Moules mariniéres med klassiska tillbehör, för det är så sällan vi lagar musslor därhemma. Grabbarna tog dagens rätt -"spolben" (strålben eller vad det nu är det det heter på svenska. Men det sitter i alla fall på grisen och smakar mycket gott.) med potatis och sås.



Mina musslor var mycket goda och grytan var fullproppad med vitlöks- och persiljedoftande blåmusslor. Men som vanligt var det alldeles för lite aioli till en sås-älskare som mig. :-)

Maken var dock mycket besviken, "spolbenet" var nämligen en ganska torr och tråkig upplevelse och inte heller lille H ville ha det som fanns på tallriken. Nej, det var mycket godare att doppa mammas pommes frites i aioli, medan maken knyckte några skivor av det fantastiskt goda surdegsbrödet som var tillbehör till musslorna.

När man brukar få världens bästa söndagsluncher, med kött som smälter på tungan, på bland annat Fröken Koch i Århus hamn, är det svårt att imponera på en köttälskande dansk. Men å andra sidan är ju havsnära restauranger ofta fisk- och skaldjursvänner. ;-)

Medan lille H  gick på upptäcktsfärd mellan borden och med bravur undvek att välta ned någon av brödtallrikarna, besticken och ljusstakarna, noga övervakad av pappa såklart, kämpade jag mig nästan igenom grytan med musslorna och njöt av mitt glas vitvin, dock med hjärtat i halsgropen ett par gånger, när lille H var farligt nära en av de guldkantade tallrikarna vid ett av borden.

Vi begav oss sedan i sakta mak mot bilen. Vägen dit var lång, för det var så mycket att se och lyfta på. Men när det är söndag ska man ju leva i nuet, utan en massa måsten och stress och då får det ta den tid det tar.

Våra söndagsmiddagar är en fin tradition och gör att söndagen känns lite extra lyxig. Ni vet som familjen Svensson som lyxar till fredagen med tacos och godis och bara rår om varandra, eller har onsdag alt. lillördag som ursäkt för att få ta sig ett gott glas vin och njuta. Så är det med våra söndagar.

Istället för att vänta i soffan på den grå måndagen som tids nog ändå kommer, har vi om söndagarna kvalitetstid med familjen, vi äter gott, går ute i naturen och vi skänker inte den grå och tråkiga måndagen en tanke.

Det är en härlig söndagsfilosofi, tycker jag, och sju resor bättre än både lillördag och fredagsmys tillsammans.

Stolta mattraditioner

Igår köpte jag en ny pekbok till lille H, en bok med bilder av leksaker, matvaror och -rätter samt kläder. Han har redan otaliga pekböcker på dessa teman, men jag tycker att det synd om hans kära far som stavar och kämpar sig igenom böckerna och hakar upp sig när han ska uttala skjorta, sked och andra ord på klingande svenska. För nej, han kan inte låta bli att försöka läsa på dålig svenska, allt för att få mig att gapskratta medan lille H undrande tittar på.

Jag hittade en überdansk bok, inget sådant där översatt engelskt all-round-world-skit med stereotyper som passar de flesta kulturer. Nej, en äkta dansk pekbok som kan bli lille Hs och pappas alldeles egna bok. Den de läser tillsammans innan läggdags ... med mamma är det kattungar, häftiga bilar och Pettson och Findus som gäller.

Även om jag visste vad det var jag köpte kunde jag inte låta bli att bli full i skratt när jag såg vad bokens författare hade valt för viktiga maträtter att kunna som liten dansk småtting. Det första var spaghetti med köttfärssås, och ja, det är nog danskarnas nationalrätt näst efter stekt fläsk med persiljesås.

Det andra var ju såklart rågbröd med olika pålägg och som texten anger så är det antagligen så här barnets rågbrödsmackor aka smörrebröd ser ut. Vilken tur för lille H att han får se hur en "riktig" dansk lunch ska se ut. :-)

Och till dessert ska det ju vara lite "rödgröt". Mer danskt än så kan det inte bli. :-)

Plötsligt händer det ...

Plötsligt händer det! Jag vet inte om det var en svensk eller dansk Lotto-reklam som hade den textvinjetten. Ibland kan man nämligen bli så överraskad att man nästan blir handlingsförlamad.

Lille H fick för några veckor sedan inopererat rör i öronen för att minska risken för ännu fler öroninflammationer. Givetvis blev det infekterat (operationen hade ju nästan också gått för bra för att vara sant) och han får nu örondroppar sedan några dagar tillbaka. 

Det betyder att det är en svettig kamp ackompanjerad av höga decibel tre gånger om dagen, med en väldigt sur unge som inte har tänkt sig att få något i öronen. Därför är det både örondroppar på soffan, i sängen och på golvet. Man drar sig därför i det längsta för att ta kampen. Därför blev jag så paff i morse när jag andades in, tog sats och sa: 

"Lägger du dig ner på kudden, så att du kan få dina örondroppar." 

Jag var på väg att upprepa mig när jag såg att barnet faktiskt redan låg ned med örat i vädret, utan att säga ett knyst. Han låg där och tittade på mig med en min som sa: 

Men kom då ... skulle du inte droppa det där i öronen, eller? 

Jag rusade fram med örondroppsflaskan i högsta hugg och slog samtidigt foten hårt i soffbordet, fumlade för att få upp korken och kände svetten lacka på pannan. Det gällde ju att vara snabb som blixten om den lille plötsligt skulle ändra sig. 

Men fem perfekta droppar senare, vände han på eget initiativ för att jag skulle kunna droppa i andra örat också. Sedan satte han sig upp och klappade i händerna och återgick till att se "Babar" på barnkanalen, utan att säga ett ljud, som om inget hade hänt, helt uppslukad av vad som försiggick på skärmen.

Jag reste mig från soffan - mållös och med hakan nere vid knäna. 

Vad var det som precis hade hänt?

Indiansommar

... eller är det brittsommar, det egentligen borde kallas? Den här milda hösten med försommartemperaturer. Jag plockade en hel handfull smultron igår. Jag kan inte minnas att jag någonsin gjort det i slutet av oktober. Även om de var röda smakade de dock inte solvarma dagar, men det kom ändå en bris av sommar när vi med gummistövlarna sparkade i de gula löven på marken bredvid smultrontuvorna och njöt av de små söta bären. Det känns fantastiskt att fortfarande kunna njuta av trädgårdens läckerheter.

Och apropå läckerheter så kokade maken rabarbersaft häromdagen, på de sista ståtliga rabarberexemplaren i trädgården. Och när man har kindtänder som försöker bryta igenom är det gott att suga på en rabarberglass och drömma om sommar, sol och att få plaska med vatten och vattna växthus ... och mamma med vattenslangen.

Men visst har hösten sin charm med alla löv och roliga vattenpölar som liten som stor inte kan låta bli att plaska i. Och att spatsera i skogen är extra roligt när det prasslar under fötterna. Och stora pinnar ska släpas hela vägen hem från förskolan, skam den som ger sig.

Att trotsa regnet

Sedan en månad tillbaka hade vi bestämt att vi skulle i Legoland tillsammans med mammagruppen med familjer, den sista helgen på danskarnas höstlov, alltså i dag. Därför var det så typiskt att regnet öste ner och inte ville sluta.

Hade det bara varit vi som familj som skulle iväg, hade vi säkert varit lata och stannat inne hela dagen. Men nu stod ett glatt gäng föräldrar och barn och väntade. Så kvart i nio var vi regnväderskittade, i alla fall jag och lille H för pappas regnkläder låg på jobbet, och med nybakade mackor och kaffetermos i Kånken var vi redo att bege oss mot äventyr.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder ... så vi bestämde oss för att trotsa regnet och tittade på häftiga lego-statyer ...

Och tåg som lät och åkte runt, runt ...

och så åkte vi flygplan under kiknande småtting-skratt ...

... Och försökte klättra upp till "dronningen" på Amalienborg ...

Och tittade hur legofiguren ser ut utan keps, men den satt tyvärr som berget ...

Efter ett par timmars lek, bus och picknick bar det hemåt igen, även om lille H tyckte att det var allt för tidigt och protesterade vilt hela vägen till bilen. Men när pappa fryser, då gäller det att hänga med om man ska få skjuts hem. :-)

Höstdagar i trädgården

Det måste vara fantastiskt att vara liten och upptäcka världens alla mysterier för allra första gången. En överblommad maskros kan väcka begeistring i flera minuter ...

En pinne är mycket roligare än alla sandlådans leksaker tillsammans ...

och när man har en sådan tur att man hittar något slemmigt bland barrbuskarna kan man inte låta bli att ge detta all ens uppmärksamhet och tusen upprepningar av frågan: "Vad det?"

och lika många gånger fick han svaret:

"Det är en groda, men den är död."

Nothing to hang in the christmastree ...

Under Foppas storglansdagar i NHL ska han visst ha uttalat till en kanadensisk journalist att matchen inte var något att hänga i julgranen, fast på engelska såklart. Journalisten hade sett mycket frågande ut av det svaret. Vad menade NHL-stjärnan, egentligen?

Men det är svårt det där med uttryck och ordspråk som man är van vid att använda och som man ser som självklara att kunna direktöversätta.

Fördelen med att bo i Danmark kontra Kanada är att många av våra ordspråk är de samma på båda sidorna av Kattegatt. Men det kan ändå bli galet ibland. Många danskar har skrattat gott åt mig när jag har sagt "trampa i klaveret" eller "nära skjuter ingen hare" och det tog ett tag innan jag lärde mig att använda de danska motsvarigheterna "at jokke i spinaten" og "Ligeved og næsten slår ingen mand af hesten". 

Det är nog inte många som tänker på att det inte bara handlar om att lära sig ett språk när man flyttar till ett annat land, det gäller också att kunna använda uttrycken i rätt kontext, en knivig uppgift ibland kan jag lova. Å andra sidan kan ju folk få sig ett gott skratt på vägen, så länge innebörden av förståelsen inte får negativ effekt. :-)

Trevlig helg!

Bildkälla: http://www.pinterest.com/pin/331507222544373502/

En kväll i sällskap av dårar

Igår var jag och grannfrun på ett medlemsevenemang på Aros, Århus konstmuseum, och såg utställningen FOOLS. Det är Michael Kvium som är konstnären bakom de besynnerliga porträtten av dårar i olika skepnader, allt från kardinaler till gamla snuskgubbar med keps och andra stereotyper.

Aros var fylld till bristningsgränsen av konsthungrande århusbor som hade trotsat regnet och höstrusket för att få uppleva groteska och androgyna föga smickrande porträtt och åskådarna förfärades och fascinerades över de zombie- och gollumliknande - och ibland även pitt- och bröstförsedda!? - huvudena, medan de smuttade på ett vinglas och försökte klura ut vad bilderna ville säga.

Och jag och grannfrun kände oss vackra, så där bildskönt vackra, medan vi i snigelfart gick och beskådade alla de 200 porträtten. Och även om vi, i slutet av utställningen, uppmanades till att ta en fools-selfie, där vi skulle göra oss så fula som möjligt, och skicka in till museets hemsida, tackade vi nej. Jag vet inte om jag vill visa fram min inre dåre, så där offentligt, menar jag. :-)

Konst är inte alltid vackert, och denna utställning bevisar verkligen det påståendet. Men å andra sidan är livet i sig ju aldrig helt perfekt.

Gårdagens dårar, Fools, säger något om den tid vi lever i. För visst ska det erkännas - det allt för perfekta och bildretuscherade är rätt tråkigt i längden. Det bor nog en dåre i oss alla, en sådan där som inte är helt rumsren. En vilde som inte borde släppas lös. Och ibland underlättar det nog att vara lite galen, innerst inne,

För att citera Alice i Underlandet när Hattmakaren frågar om han har blivit galen.

"I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are."


Har ni vägarna förbi Århus så titta in på Aros och se Michael Kviums "Fools".

Vilse i outleten

I veckan läste jag på de sociala medierna att Danmarks största barn-klädesmärke Ej sikke Lej, lika stort som Polarn och Pyret skulle jag tippa på, hade lagerutförsäljning inne i stan. Jag brukar inte tycka om vare sig mellanrea, utförsäljningar där man står i kö och sliter saker ur händerna på andra och lömskt gömma de varor man tänkt köpa, som många gör under bokrean till exempel.

Men idag tänkte jag att jag ger det en chans. Men när jag läste på Facebook att folk hade börjat köa redan två timmar innan öppning började jag fundera på om jag inte skulle strunta i det. Skulle det verkligen vara värt det? Jag ställde mig till slut i kön och övervägde mina möjligheter, stå och frysa i lång tid eller dricka en latte på ett mysigt kafé? Jag beslutade mig dock för att ge det 10 minuter till och helt plötsligt rörde sig kön i rekordfart in i den gamla lagerbyggnaden.

Väl inne blev lika snurrig som jag blev den enda gången jag besökte Ullared, vart ska man titta och vad ska jag ha? Det är lätt att man inte hittar något i den kopiösa mängden kläder på borden. Sedan insåg jag att jag var tvungen att tänka snabbt, shit vad fort saker och ting tar slut och folk småspringer in genom dörrarna, tar tag i en Ikea-påse och börjar sedan plocka, som vore det lösgodis, men ändå målmedvetet.

Jag stod och bara tittade ett tag, fascinerad på kvinnor som ryckte och slet och män som stod i ett hörn och drack kaffe medan de vaggade barnvagn. Jag började sedan upprepa mantrat byxor och långärmade t-shirtar, inget annat behöver du och gick in i djungeln. För oj vad lätt det är att köplusten tar överhand. Men jag lyckades få det jag ville ha och lägga tillbaka en del, jag innerst inne inte gillade.

Någon lagerutförsäljningsexpert blir jag nog aldrig, och det krävde en kopp kaffe i lugn och ro efteråt, men nu är lill H kittad för hösten.

Att våga är att leva ...

H.C. Andersen sa en gång: "att resa är att leva" och det har han ju fullkomligt rätt i. Men jag skulle vilja säga "att våga är att leva" - vare sig det gäller att resa, testa nya saker eller huvudstupa kasta sig ut på djupt vatten.

För någon månad sedan gjorde jag precis det. Jag tog mod till mig och anmälde mig till en kurs i Bollywood-dans. Jag är egentligen inte något stort fan av pardans och synkroniserad dans, det där med att man ska anpassa sig och följa någon annan är inte riktigt min grej och vid denna typ av dans blir det så tydligt att man gör fel om man snavar eller tappar takten. Om jag ska dansa i par, krävs det minst en halv flaska rosé innan jag ger mig ut på dansgolvet. Ofta föredrar jag att dansa det jag kallar egen fuldans. Ni vet en sådan där dans där ingen lägger märke till om man gör fel eller tappar takten.

När jag hade fyllt i min anmälan, betalat med kort och tryckt på skicka, kände jag hur jag fick fjärilar i magen. Vad i all sin dar hade jag gett mig in på?

Jag återgick sedan till min deadline och tänkte inte mer på det. Men ett par veckor senare kom dagen då kursen skulle börja och jag blev lika nervös som vore det min första arbetsdag.

Jag har sett en, eller kanske två, Bollywood-filmer i hela mitt liv, men jag har aldrig tänkt på hur dansen ser ut. Därför började jag googla i panik och fick ännu fler fjärilar i magen. Hur i alla världen skulle jag kunna röra mig lika graciöst som de nätta små indiskorna? Jag är ungefär lika smidig som ett kassaskåp och dessutom dubbelt så lång.

Väl i danslokalen slappnade jag av lite mer. Det visade sig nämligen att jag var bland de yngsta och de flesta av mina danskamrater var medelålders damer i lite för tajta träningskläder och utan tillstymmelse till taktkänsla. Hurra!

Det var tredje gången i onsdags och vi dansar just ni till sången nedan, och tro det eller ej, det är verkligen så himla roligt. Inte är det vidare vackert, det jag ser i spegeln framför oss. Vår Bollywood-formation av tafatta danskar/svenskar som inte riktigt har ordentlig kroppskontroll, taktkänsla eller som kan vicka på höfterna på rätt sätt. Det ser snarare ut som vi försöker ge någon en dansk skalle med höften. Men vad gör det, så länge det känns graciöst, sexigt och vackert inuti. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag tror att vi alla i gruppen känner oss som nätta, söta små Bollywood-dansare som har chansen att få drömprinsen från ett annat, annars ouppnåeligt, kast.

Varje onsdagskväll är jag glad, glad för att jag vågade ta språnget ut i det okända.

Att vara en envis en ...

Lille H har varit i narkos idag och opererat in rör i båda öronen, på grund av de många öroninflammationerna och de två feberkramper han fick på grund av just en öroninflammation i maj. Jag sov dåligt hela natten. Även om det bara är ett vanligt rutiningrepp, kan jag inte låta bli att oroa mig. Han är ju så liten. Och tänk om något går fel. Och tanken om att inte få ge sitt barn mat på sex timmar är fruktansvärd, det är ju krav om fasta innan operationer. Därför tvingade jag upp maken i morse när lille H bestämde sig för att vakna redan kl 5. Visst är det typiskt, en timme till som ska genomlidas utan mat och dryck. Eftersom det nästan alltid är jag som går upp på morgonen förknippar ju lille H inte pappa med frukost på samma sätt som mig och därför var teorin att de tre timmarna innan operationen skulle gå lite smidigare om det var maken som tog honom. Det gick i nästan två timmar med barn-teve och bollar som underhållning, men klockan sju lyckades liten - efter ett par försök - att öppna dörren utan hjälpmedel in till sovrummet och försökte dra mig upp ur sängen till kylskåpet med ett desperat "maaammma maaadt". Visst var det kul att leka med pappa, men nu var han hungrig. Och vem kan klandra honom.

Nu gällde det att aktivera och distrahera och efter femton minuters badning med bollar och påklädning begav vi oss ut i regnet för att titta på grävskopan och lastbilarna på granntomten som var i full gång med att förbereda fundamentet till huset. Så efter pekande, glada tillrop om a-bil (lastbil) och opa (grävskopa) kunde vi äntligen ge oss iväg och få dagens operation överstökad

.

Läkare, sjukhus och vårdcentraler ger mig alltid kalla kårar och helst av allt vill jag sticka huvudet i sanden som en struts när jag hör mitt namn bli uppropat i väntrummet. Det är bara läkare som kallar mig vid mitt förnamn och mellannamn och det blir så formellt och jag får precis samma kalla kårar när de ropar upp lille H:s namn. Och den där stämningen, med folk som kväver hostningar och är deprimerade där de sitter bakom en tidning. Och varför luktar det alltid så konstigt i väntrum?


Väl inne gick det ju bra, men jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja böla när narkosläkaren tvingade ned masken på lille H som stretade emot med arga gallskrik och kämpade tappert för att inte somna och försökte envist att dra av masken med handen han lyckades vrida ur greppet. Det sista läkaren säger innan lille H försvinner bort i drömland är något i stil med "det var en staedig en!"

Alltså, att "det var allt en envis en". Ja, vad säger man, envisheten ska nog ta honom långt här i livet.

Lite gnälligt har det varit i dag, men han har tagit det förvånansvärt bra och utspekulerad som han är, ser han till att mamma skämmer bort honom till tusen med juice, vindruvor och russin. Och mamma vet att hon manipuleras av en otroligt smart 1,5-åring. Men just i dag gör det inget.

Underbart är kort?

Underbart är kort, brukar man ju säga, men i år kan vi verkligen inte klaga på den långa sensommaren som pågick ända till igår, den sjätte oktober. Aldrig någonsin har jag upplevt 20 plusgrader i oktober, i alla fall inte vad jag minns eller på denna sida av jordklotet.

Men trots det kom det som en chock när hela huset skakade i vinden i natt och regnet slog mot rutan som kämpade det för sitt liv för att komma in. Jag hade helt glömt hur det känns på höstarna här i vårt hus, när västanvinden tar i allt vad den kan och när man tror att taket snart ska lyfta och flyga iväg.

Även om nattens oväder, om man ens kan kalla det oväder, inte resulterade i flygande trampoliner, trädgårdsmöbler och takpannor som vi tidigare upplevt, berättade det något. Det är höst nu och den kom utan förvarning.

Jag stannar nog inne i dag ...




Bildkälla:http://dk.pinterest.com/pin/192951165260585737/

I väntan på frosten ...

I väntan på frosten och de kalla höststormarna njuter vi av härligt sensommarväder och jobbar i trädgården..

Vi drog upp ogräs som vuxit upp genom flisen.

Vi tog bort spindelväv i bastun i det röda lilla uthuset.

Vi klippte ned de småvissnade tomatplantorna och ryckte upp bambuspinnarna.

Vi flyttade in växter som stått utanför i växthuset.

Vi rensade bort ogräs mellan plattorna.

Och funkar inte ett trädgårdsredskap försöker man med ett annat.

Denne lille trädgårdsmästare är kittad till tänderna, nu kan vi gå i gång med trädgårdsarbetet.

Skenet bedrar

Så här from och beskedlig såg lille H ut i morse, men ...

Vi har en liten busunge här hemma just nu. Han säger "vill nej" som svar till alla frågor och vill till envishet göra allt själv och han klättrar i hyllor(som dock är fastspända i väggen), öppnar luckor och vänder upp och ned på lådor och förpackningar med matvaror.  Jag har flera kvällar legat på alla fyra och plockat upp okokta pastaskruvar från golvet.

Många påstår att lille H med sin skärmmössa liknar Emil i Lönneberga och även utan mössa har han något busigt i blicken.

Lille H får precis samma pillemariska blick som hans far brukar få, när man vet att han är på väg att göra något "busigt". Otroligt egentligen att sådant kan gå i arv, men å andra sidan vet jag ju i förväg att jag ska akta mig eller vara uppmärksam. :-)

Att ta tillvara ...

Efter en regnig morgon skiner solen äntligen och termometern visar 18 grader. Om man inte visste att det i dag är den andra oktober hade man nog inte trott det.

Jag passar på att njuta solen lite extra, suga till mig solstrålarna och samtidigt skörda i växthus och högbäddar, för även om det är försommartemperaturer vet man ju aldrig när frosten slår till och danskarna står kors och tvärs med sina bilar i dikena efter landsvägarna. Det går fortare än vad man tror.

Det är så härligt meditativt att sylta och safta och jag känner mig sådär husmorspräktig när jag tar tillvara på varenda liten rosmarinkvist och renrakar Jamacian bell-chiliplantan med de fina djupröda chiliklockorna.

Nu flödar köksbänken över av smaksatta olivoljor, sirap och kryddknippen att hänga till tork. Jag rensade dessutom i frukt- och grönsakslådan i kylen och passade på att pressa rotfrukter, frukter och ingefära till en supershot som - ta i trä - kommer att göra att vi kommer att vara superduperfriska hela hösten. För nu orkar jag inte mer sjukdom. Och jag tror att har man bestämt sig för något, så blir det så - basta! :-)