onsdag 8 oktober 2014

Att vara en envis en ...

Lille H har varit i narkos idag och opererat in rör i båda öronen, på grund av de många öroninflammationerna och de två feberkramper han fick på grund av just en öroninflammation i maj. Jag sov dåligt hela natten. Även om det bara är ett vanligt rutiningrepp, kan jag inte låta bli att oroa mig. Han är ju så liten. Och tänk om något går fel. Och tanken om att inte få ge sitt barn mat på sex timmar är fruktansvärd, det är ju krav om fasta innan operationer. Därför tvingade jag upp maken i morse när lille H bestämde sig för att vakna redan kl 5. Visst är det typiskt, en timme till som ska genomlidas utan mat och dryck. Eftersom det nästan alltid är jag som går upp på morgonen förknippar ju lille H inte pappa med frukost på samma sätt som mig och därför var teorin att de tre timmarna innan operationen skulle gå lite smidigare om det var maken som tog honom. Det gick i nästan två timmar med barn-teve och bollar som underhållning, men klockan sju lyckades liten - efter ett par försök - att öppna dörren utan hjälpmedel in till sovrummet och försökte dra mig upp ur sängen till kylskåpet med ett desperat "maaammma maaadt". Visst var det kul att leka med pappa, men nu var han hungrig. Och vem kan klandra honom.

Nu gällde det att aktivera och distrahera och efter femton minuters badning med bollar och påklädning begav vi oss ut i regnet för att titta på grävskopan och lastbilarna på granntomten som var i full gång med att förbereda fundamentet till huset. Så efter pekande, glada tillrop om a-bil (lastbil) och opa (grävskopa) kunde vi äntligen ge oss iväg och få dagens operation överstökad

.

Läkare, sjukhus och vårdcentraler ger mig alltid kalla kårar och helst av allt vill jag sticka huvudet i sanden som en struts när jag hör mitt namn bli uppropat i väntrummet. Det är bara läkare som kallar mig vid mitt förnamn och mellannamn och det blir så formellt och jag får precis samma kalla kårar när de ropar upp lille H:s namn. Och den där stämningen, med folk som kväver hostningar och är deprimerade där de sitter bakom en tidning. Och varför luktar det alltid så konstigt i väntrum?


Väl inne gick det ju bra, men jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja böla när narkosläkaren tvingade ned masken på lille H som stretade emot med arga gallskrik och kämpade tappert för att inte somna och försökte envist att dra av masken med handen han lyckades vrida ur greppet. Det sista läkaren säger innan lille H försvinner bort i drömland är något i stil med "det var en staedig en!"

Alltså, att "det var allt en envis en". Ja, vad säger man, envisheten ska nog ta honom långt här i livet.


Lite gnälligt har det varit i dag, men han har tagit det förvånansvärt bra och utspekulerad som han är, ser han till att mamma skämmer bort honom till tusen med juice, vindruvor och russin. Och mamma vet att hon manipuleras av en otroligt smart 1,5-åring. Men just i dag gör det inget.







2 kommentarer:

  1. Så bra, att allt gick bra! Var fick han all sin envishet från???? ;-)
    Kram

    SvaraRadera
  2. Stackars liten! Förstår att modershjärtat blöder när lille H måste utsättas för de otäcka läkarna... ;-) Men skönt att det gick bra. Fast jag tror att lille H vet precis hur han ska linda sin mamma runt sitt lillfinger. ;-)

    Hösthälsningar
    Elisabet

    SvaraRadera