Vår i luften

Vilken vårdag det var igår, så där som det vanligtvis brukar vara i slutet av mars, när solens strålar värmer och man nästan får knäppa upp vinterjackan för att inte svettas.

Jag njöt eftermiddagens vårsol på en parkbänk i Rådhusparken mitt i stan, åt en syndigt god bagel med tonfiskröra och pesto och tittade ut över parken där det här och där har börjat poppa upp lila och vita krokusar. Längre fram på våren är hela parken lila-vit.

Det är vår på riktigt nu och hade det inte varit för att jag var på väg till terminens första Bollywood-danslektion hade jag nog dröjt kvar ända tills solen hade gått ned.

Tack och lov för handsprit i väskan

Bildkälla: https://www.pinterest.com/pin/506373551826272307/

Jag är något av en olycksfågel. Det går inte en utlandssemester utan att jag blir stucken av något exotiskt djur, går in i en glasvägg, svimmar av på en strand mitt ut i Indiska Oceanen på grund av matförgiftning, eller blir kastad mot en klippa av en plötslig våg. Alla små händelser sker dock utan fatala konsekvenser såklart, men ändå.

Sedan är det de där vardagssakerna. För någon vecka sedan gick jag rakt in i en glasdörr när jag missat att den öppnades inåt och inte utåt (lär mig nog aldrig det där med danska dörrar) och kollisionen gav efterskalv i de närliggande glas-mötesrummen där kostymklädda män och kvinnor satt och tog viktiga beslut.

Dagens läxa är att man inte ska sätta fast det laminerad gästkortet/id-kortet i nederkanten av en blus av silkesmaterial, ty när du ska sätta dig på toaletten kan det glida av tyget och oturligt nog hamna i toaletten. Tack och lov att det inte var när jag reste mig upp från toaletten. Tack och lov att det var laminerat och inte minst: Tack och lov för handsprit i väskan! Och de där receptionisterna som glatt tog emot gästkortet på vägen ut, de är lyckligt ovetande var det har varit. :-)

Vissa saker händer bara mig, så är det bara. Men den som aldrig har motgångar och otur då och då, kan jag heller inte ha framgångar  och så länge de små motgångarna inte är större än så. Men ack så typiskt!

Mandelmassa lika med kotlett?

Det bästa med att vara en familj med olika nationaliteter är att man kan plocka det bästa av två traditioner. I söndags firade vi dansk fastelavn och slog katten ur tunnan. Idag gjorde vi svenska semlor eftersom det ju är fettisdagen.

Jag är egentligen inte så mycket för det där med bakverk och sötsaker, men jag har bestämt mig för att lille H redan från barnsben ska veta vad en semla och en lussekatt är, även om det inte är något vi äter mycket av.

Min första tanke, när jag bestämt att eftermiddagens mamma-barn-aktivitet skulle vara att göra semlor, finns det överhuvudtaget mandelmassa i Danmark? Jag beslutade mig för att skriva ordet på google translate, för att veta vad jag skulle googla på, på danska alltså. Jag blev full i skratt när mandelmassa översattes med kotelett, alltså som i fläskkotlett. Även om danskarna är en fläskälskande nation och säkert skulle gå genom eld och vatten för att få lite fläsk med persiljesås, lät det föga troligt att det var rätt översättning och jag bestämde mig istället för att göra min egen mandelmassa, som ju egentligen är hundra gånger bättre än all köpt mandelmassa i världen.

Jag malde mandlar i den elektriska kaffekvarnen och jag och lille H turades om att trycka så att det lät "vrrr" och hoppade exalterat upp och ned, eller ja, i alla fall lille H. Det krävs mer för att imponera på mig.

När man älskar maskiner och saker som låter så roffar man ju såklart åt sig elvispen snabbare än man kan säga semla och vet utan att blinka hur den ska användas.

Och sedan vispar man så att grädden yr, såklart på barnsäkra spärrläget så att man inte får en snärt över fingrarna av misstag. 

Hela köket blev vitprickigt, men det gör liksom inte så mycket att mamma sedan måste torka grädde från golv, bänk och fruktskålen, för lille H är gladast i världen. Och resultat blev ju heller inte så pjåkigt, lite grädde stannade kvar i bunken. Semlorna smakade gott även om mandelmassan hade en bismak av kaffebönor ;-)

Och visst ska man äta semla som en hamburgare, då smakar den bäst.

Alla drottningars drottning

Det är något speciellt att vara på en stora arena med 11 000 andra åskådare och lyssna på gamla rockgubbar som hela sitt vuxna liv bara levt genom sin musik. Vi hade, tack vare min kära svägerska, lyckats få eftertraktade biljetter till den sedan länge utsålda konserten med Queen & Adam Lambert, ett sammansatt band med två av Queens ursprungliga bandmedlemmar och den amerikanska artisten Adam Lambert, och de rockade så att taket i Boxen i Herning nästan lyfte.

Det är inte många som kan komma undan med att se coola ut i tajta svarta byxor och skjortor med glitter och guldkedjor medan man ger järnet på elgitarren, men Brian May, Queens gitarrist är en av få som gör det. För när han spelar på sin gitarr, hade han lika gärna kunnat vara tjugo, och de hade under gårdagskvällen en fest på scenen. Man ser verkligen att de älskar musiken, publiken och det de har gjort i årtionden - gjort världen till en festligare plats med oförglömliga hits. En grymt härlig scenshow, även om det 15 minuter långa gitarrsolot i mitten av showen säkert kräver ett ännu större Queen-fan än jag själv.

Det är fantastiskt att man på en konsert kan sjunga med i varenda nummer. Jag insåg under de 140 minuter långa konserten att de har gjort hits efter hits som aldrig kommer att glömmas bort, de lever fortfarande i bästa välmående.

Adam Lambert, han vann bland annat American Idol för några år sedan, axlar det stora arvet efter Freddie Mercury och han gör det med bravur, som en hyllning och kärleksförklaring. Jag sitter med munnen öppen halva konserten, inte så mycket på grund av Lamberts ganska tilltalande yttre, utan fascinerad över hans röst, hans utstrålning och karisma och hur han faktiskt kan bära i en leopardkostym med kungakrona med manér. Om Queen är drottning är han kung och han stjäl tidvis nästan showen från de gamla rockgubbarna, men det gör inte så mycket .. han blir en tillgång när de gamla behöver hämta andan en stund inför nästa trum- eller gitarrsolo.

Vi somnade med ett leende på läpparna, med ett sus i öronen och en basrytm i blodet och kroppen som dunkade: We will, we will, rock you *klapp klapp* rock you *klapp klapp*.

 

Att slå katten ur tunnan

Idag är det ju fastlagssöndag och danskarna firar det med karneval-stämning varje år. Man klär ut sig, slår katten ur tunnan, åter danska fastlagsbullar och kröner en kattdrottning och -kung. I år var det första året lille H var så stor att han kunde vara med och "slå" katten ur tunnan. Att slå katten ur tunnan låter ju ganska barbariskt, och det var det också en gång i tiden, när det var en levande katt i tunnan. Enligt folktron kunde man förhindra att pesten spred sig om man fångade en svart katt och dödade den. Idag består tunnan, som tur är, bara av godis och girlander, som en stor dansk pinata.




Det tog inte många sekunder innan lille H fattade hur leken gick till ...



Han tog sats och slog så mycket han kunde. Men han blev inte kattkung, trots outfitten, för han var inte den som lyckades slå sönder det sista av tunnan.

Vädret visade inte upp sig från sin bästa sida dagen till ära, så när kattkungen och -drottningen blivit krönta och fastlagsbullar med glasyr och sylt hamnat i magen tog den lilla svarta katten, pappa fånge/polis i handen och begav sig hemåt i blåsten.

När någon behöver dig ...

Ibland kan det vara bra att ta en ego-dag. Som mamma, hustru och matte är man aldrig ledig. Det är alltid någon som kräver ens uppmärksamhet. 

När du står i duschen är det någon som rycker i handtaget eller klär av sig alla kläderna och insisterar på att komma in under vattenstrålen (sedan kan ni ju själva lista ut om det är maken eller lille H jag menar :-)), eller så frågar någon, när man står där naken och med schampo i håret, om jag vet var fjärrkontrollen till teven är.

När du sitter på toaletten är det alltid någon som drar i dig, ropar från sovrummet att han inte kan hitta sin vita skjorta och vill att man ska hjälpa honom här och nu. Eller så river någon ner en blomkruka, stoppar kattens torrfoder i tvättmaskinen eller så blir man nertrampad av någon som försöker lägga sig till rätta i de nerdragna strumpbyxorna man har vid fotknölarna.

När du försöker äta kvällsmat är det någon som spiller, någon som försöker att klättra upp på bordet eller så sätter någon klorna i låret på en för att man inte snabbt nog har kastat ner en köttbit på golvet och när måltiden sedan är över minns man inte ens hur mycket mat man fått inombords

Men jag älskar när det är full fart och när någon behöver mig, det är inte det jag menar. Jag gillar att vara familjens logistikdirektör. :-)

Men ibland kan man behöva lite egentid, utan make, barn, kelsjuk katt och tvätthögar som växer, därför tog jag en ledig dag på stan, en helt vanlig regnig februari-torsdag, 

Bara jag. 

Jag klippte håret, drack kaffe, lunchade och köpte kläder och skor på slutrean, bara till mig själv.

Ibland är det skönt med en ego-boost och att bara tänka på mig, mig, mig, även om just det är en svår konst att behärska när man tycker om att ta hand om de man har kära!

Frihet att själv välja

Den här veckan är det sportlov i Danmark och därför ska man hålla sig långt bort från både stadskärnor, gallerior och diverse sevärdheter. Alla som har barn har ledigt och danskarna vallfärdar både över dansk-tyska gränsen på väg till Alperna och sitter som packade sillar på Stena Line-färjan med Nicke Nyfiken och trubadurer som spelar schlagerhits.

Jag har aldrig ledigt när alla andra har ledigt, ofta så får jag en massa mejl med uppgifter som ska vara färdiga när kunden kommer tillbaka från sin efterlängtade semester. Det är livets lott för frilansare och egna företagare, att jobba när alla andra är lediga.

Men ... det är rätt skönt att ha en riktig intensiv jobbmorgon, bli färdig tidigare än förväntat och redan kl 13:30 säga och att det var det och istället sätta på sig oömma kläder, sätta sig i bilen, hämta upp denna lilla skruttunge på förskolan.

... och sedan ut i skogen och njuta det vackra vårvädret. Det är bättre än all betald semester i världen på en skidort som är överbefolkad av turister som alla trängs på backarna, eller försöka hitta en ledig solstol på stränderna i Thailand. :-)

Att inte göra som alla andra, det är lycka för mig.

Salta vindar, måsskrik och klarblå himmel

Det är något alldeles särskilt med en gammal båthamn och människorna i den. Doften av tjära förför och varenda båt berättar historier om hårt väder, soliga somrar och saltstänk.

En av våra absoluta favoritsysslor när det är vackert väder är att ta vägen förbi den gamla träbåtshamnen som ligger ett stenkast från Århus centrum.

Här är det liv och rörelse en solig vårvinterdag som denna. Ett säkert tecken på att våren är på väg är inte bara de små krokusarna och snödropparna som står i var och varannan rabatt ...

... även hamnen berättar att våren är på väg. Det luktar hav och tjära, och redan på långt avstånd kan man höra folk som hamrar och slipar på sina ögonstenar.

Vissa båtar känns dock mer sjödugliga än andra, men de gamla "båtliken" är däremot vackra skulpturer att titta på.

Vi brukar strosa ut på bryggorna, andas havsluften och försöka hitta fina, roliga och finurliga båtnamn bland båtarna.

Båten "Morfar" verkar ha några år på nacken, men trots väder och vind verkar han stå sig bra och åldras med stil, Vissa båtar är mer förtroendeingivande än andra och båten "Fylla",  kanske mer indikerar ett riktigt "sjöslag" är trygghet, i alla fall för en svensk.

Efter en halvtimme i hamnen somnade lille H i sin vagn, det där med havsluft gör en gott. Maken och jag kunde därför styra kosan in mot Latinerkvarteret, stadens gamla stadsdel, och med rosiga kinder intog vi en mustig vintergryta på kafé Drudenfuss allt medan liten sussade sött i vagnen utanför fönstret.

Vad kan tänkas vara bättre en ledig solig söndag i februari?

Innan djävulen har fått på sig skorna ...

Den senaste veckan har jag gått upp okristligt tidigt nästan varje morgon, så där klockan fyra och fem. Så är det ju att ha småbarn. Det står liksom skrivet i stjärnorna att man inte ska få sova.

Får man en dag sovmorgon till klockan sju, kan man hoppa upp och sätta sig på att man morgonen efter står med sömndrucken min vid spisen kl 4:55 och kokar gröt, medan liten kör in leksaksbilen i hälarna på dig och glatt ropar "mammu, bang". (För uppenbarligen har "mamma" blivit "mammu" sedan en dag tillbaka. Det känns lite finlandssvenskt sådär. Eller bevare mig väl, kallar han mig mammut?! Det är i alla fall makens allt igenom snälla teori. Eller är det en blandning av mamma och mu kanske? Känns så där att bli kallad mammut, eller mamma mu för den sakens skull, båda har ju en föga smickrande kroppsform. :-))


På danska säger man att man vaknade "før fanden får sko på", alltså "innan djävulen fått på sig skorna". Det verkar som om danskarna är mer raka i sitt språk och budskap när det gäller att vakna alldeles för tidigt. "Okristligt", "oförskämt", eller vad svenskarna nu annars säger, känns lite mer vagt, lite mer svenskt på något vis, lite mindre fult och lite mer prydligt språk, kanske lite mer belevat.

Men klockan fem är BANNE MIG så tidigt att inte ens djävulen har fått på sig skorna, till och med hen ligger och sover under ett varmt täcke någonstans i underjorden och smider onda planer i drömmen, medan jag själv står och kokar gröt och känner mig lika klibbig och seg som havregröten i grytan.

Det är väldigt tyst klockan fem. Alla andra sover,

Snön lyser vit på taken, endast lille H är vaken ...

Ps. Det positiva med tidiga morgnar är dock att man får man uppleva det magiska - att se dagen gry. Det är gnistrande vackert när solen går upp över ett fruset Danmark och gör himlen alldeles rödlila.

Å andra sidan är bilden ovan en solnedgång, men allt är liksom lite upp- och nervänt när man har varit vaken sedan klockan fem. :-)

Trevlig helg på er!

Tre delar mjöl, en del salt och lite vatten ...

... det är allt vad som krävs för att underhålla en snart två år gammal pojke som annars brukar ha myror i brallan i en hel timme, en HEL timme!

Och vi kavlade, rullade korvar, gjorde figurer av trolldegen och bankade ned pepparkaksformar.

Och mamma blev mäkta stolt över sina egna små trolldegsfigurer som lille H faktiskt såg vad de föreställde och han ropade glatt: "bil","häst", "katt" och "snigel", även om den sistnämnda egentligen var en sköldpadda, men det spelar inte så stor roll, i alla fall inte i en liten killes värld där hans ord är lag. 

När han hade konstaterat vad det var, slog han näven rakt ned i de små konstverken med ett "splash". Mamma blev lite vemodig när hon såg sina vackra, detaljerade trolldegskonstverk bli pannkaka, men bara en stund, för vem kan vara vemodig när liten skrattar och glatt ropar: "Mer katt mamma, mer, mer!"

Och så började vi om från början igen, ...