"Livet är som en chokladask ...

... man vet aldrig vad man får." Det är den klassiska filmrepliken från Forrest Gump. Ni kanske minns den?

 I helgen firade vi makens 35-årsdag med dunder och brak på en liten fransk restaurang inne i stan. Dock ett par veckor försent eftersom den riktiga födelsedagen egentligen var på nyårsafton.

Det var ett 70-tal gäster, sublim mat och vin och ett svajande dansgolv där folk trängdes, snurrade runt, sjöng med i refrängerna och nästan bokstavligen slog klackarna i taket till tonerna av gamla utländska och danska klassiker. Och när restaurangen skulle lämnas kl ett, var folks humör så mycket i topp att jag trodde taket skulle lyfta av glädjeropen och skratten och mer än hälften drog utan att blinka glatt vidare ut i den kyliga Århus-natten.

När man är på en fest med folk från ett halvt liv, det är då man inser att ens liv består av bara de finaste chokladbitarna, åtminstone är det bara de bästa som finns kvar. Att den där chokladasken vi kallar livet, varken innehåller syntetsmakande likör eller rom&russin. Den är bara fylld av syndigt goda praliner, människor som gör oss glada, människor som känner mig och/eller maken utan och innan och ofta sedan decennier tillbaka. Det är fint på något vis att få en sådan tydlig överblick över ens liv och hur lyckligt lottad man är. Maken hade inte kunnat få en finare present - livets chokladask med de finaste av praliner.

Och när man ett par dagar senare öppnar dörren för ett blombud med ett tack-kort instucket i buketten, ja då vet man att man har ställt till med en hejdundrande fest folk sent kommer att glömma.