Där man minst anar det ...

En dag på vår solsemester på Mauritius var vi på utflykt till norra delen av ön. Vid ett-tiden började våra magar knorra och det i sig var ju ett ganska säkert tecken på att det var dags för lunch. Vi svängde in på en grusväg som ledde upp till ett gammalt fallfärdigt kolonialhus. Både jag och maken tittade på varandra med skeptiska miner. "Är det verkligen här vi ska äta?"

I samma stund svängde guiden av till vänster vid huset och körde fram till något som liknande ett garage med stolar och bord och fläktar i taket. Överallt på gräsmattan framför stod vintage-bilar parkerade och inne i det lilla skjulet klirrade det med glas och ett sorl av röster spred sig ut i trädgården.

När vi kom närmare "garaget" kände vi doften av banan, fisk och curry och ägaren välkomnade oss bredvid sitt praktexemplar till bil.

Inne i restaurangen/garaget fanns registreringsskyltar, rattar, gamla leksaksbilar och en och annan motorgrill.

Vi slog oss ned i ena änden av restaurangen med varsitt glas nypressad juice och intog sedan en fantastisk fisklunch med influenser från både Afrika och Asien.

Lille H som var ganska nyvaken när vi kom, upptäckte snart att hela trädgården var full av bilar och hade ingen lust att sitta kvar i barnstolen och äta sin lunch.

Han sprang från bil till bil och försökte öppna dörrarna och krypa in i förarsätet.

Och när han fick syn på flygplanet, även om han säger "kopter" till alla fordon som flyger, var rösten uppe i falsett av begeistring. "Kopter, kopter, kopter"

Tänk att mitt ut i ingenstans, bakom ett fallfärdigt kolonialhus och ett stenkast från bananplantagen, gömmer det sig en liten bit av amerikanska södern, som möter Europa, som möter Asien, som möter Afrika - på en och samma gång.

Restaurang "Chez tante Athalie" är en gömd liten pärla, som vi antagligen inte hade fått uppleva utan vår guide. Vi fick en väldigt speciell matupplevelse. Inte hade man kunnat ana att diesel, hästkrafter och underbar mat skulle vara en så bra cocktail.