Att komma i tid är en dygd

Jag och maken är väldigt olika på många sätt och vis. Men där vi är mest olika är nog uppfattningen om tid. Maken är en obotlig tidsoptimist som helst ska testa gränserna och se hur sent han kan åka och ändå hinna i tid. Förargligt nog kommer han också i tid, nästan varenda gång. Suck! Det är därför svårt att lyfta pekfingret och säga vad var det jag sa. Åh, vad jag önskar att det händer en dag - att jag kan säga: Vad var det jag sa, att vara i god tid lönar sig. I fortsättningen gör vi på mitt sätt, basta!

Själv tycker jag inte om att chansa när det gäller tid, vare sig det gäller att vara i tid till flyget eller till ett kundmöte. Nej, då är det bättre att sitta och vänta i bilen en stund, för att vara helt säker på att inte komma försent. Osäkerheten om att inte hinna fram i tid stressar mig så kolossalt mycket och just därför  skulle jag säkert komma försent om jag nu skulle vara lite "wild and crazy" och åka iväg senare än vad mina nerver klarar av.

Men i dag kunde jag vara glad för att jag till envishet är en tidspessimist. Efter tövädret igår och nattens minusgrader var bilrutorna totalt igenisade och det tog minst 10 minuter att skrapa dem. Äntligen inne i bilen och på väg mot stan, hamnade jag såklart mitt i de värsta morgonköerna och vid min kunds besöksadress upptäckte jag att det inte fanns fler parkeringsplatser och jag var därför tvungen att parkera bilen ett helt kontorskvarter bort.

Trots morgonens förhinder och den oplanerade raska promenaden från bilen var klockan 8:50 när jag stod utanför kundens port. Jag hade tio minuter innan mötet med en av mina gamla goda kunder och jag log nöjt för mig själv. Där fick du, kära make som sa att jag åkte iväg alldeles för tidigt i morse.

Det ska kanske nämnas att det mesta av kommunikationen med kunden sker via nätet och att jag bara träffar dem ca vartannat år och därför nästan aldrig är på deras adress. Därför fick jag lättare panik när jag insåg att det stod ett annat företagsnamn på dörren. Det visade sig att min kund hade bytt lokaler för mer än ett år sedan. Jag trodde jag skulle svimma och tog upp telefonen för att snabbt som attan googla firmanamnet, var de nu kunde tänkas ha sitt kontor och uppdrag "damage control" påbörjades.

Mobilen började såklart pipa och "anslut laddare" stod skrivet över hela skärmen. Jag lyckades dock hitta adressen innan telefonen dog. Hjärtat galopperade, jag kunde inte ens ringa och säga att jag eventuellt blev försenad. Något som är katastrofalt för en typisk svensk som inte vill att andra ska bli irriterade. Lyckligtvis såg jag på kartan, innan telefonen dog, att det nya kontoret bara låg tre gator bort och jag sprang så fort man nu kan i pennkjol och högklackade stövlar på isiga trottoarer.

Med andan i halsen och inte vidare graciöst, kom jag  inspringande på kundens kontor kl 09:01. Jag hann, JAG HANN!
Även om det säkert tog fem minuter innan jag kunde föra ett normalt samtal mellan flåsningarna, så hann jag fram i tid.

Att komma i tid är en dygd, och det gjorde jag i dag tack vare att jag är en obotlig svensk tidspessimist. Så det så!