Förklaring till blogg-stiltje

Det finns gånger man ångrar att man är egen företagare. Till exempel när ens barn blir sjukt och man dessutom har deadlines upp över öronen som plötsligt måste sättas på standby, trots att man fått veta att jobben ska vara färdiga senast imorgon och helst igår.

Men när ens barn blir sjukt då struntar man självklart i allt annat. Man vill bara ta hand om och krama sitt barn, även om det dåliga samvetet för kunderna alltid gnager. För det är aldrig roligt att skriva de där ursäktande mejlen runt till kunder: Förlåt så hemskt mycket för att jag måste skjuta deadlinen en dag eller två, för vi har precis varit på akuten med sonen. Även om folk förstår, de är ju trots allt mänskliga, skär det i ens yrkesstolthet att inte kunna hålla vad man lovar, även om man aldrig någonsin skulle välja arbetet före ens älskade barn, aldrig någonsin.

Stackars lille H fick ett feberkrampanfall natten till måndagen, för första gången på snart ett år. Idag kräks han upp allt han dricker och äter och han har haft 39-40 graders feber i två dygn plus ögonfluss och dubbelsidig öroninflammation. Allt på en gång, säkert det som utlöste feberkrampen.

Jag klarar stress och pressade deadlines, men den där känslan av maktlöshet när ens barn ligger och skakar och är alldeles blå i ansiktet, den vänjer man sig aldrig vid. Den sitter fastpräntad på hornhinnan och försvinner inte. Inget kan göra mig mer ledsen och förtvivlad. Även om jag denna gång agerade mer professionellt och handlingskraftigt än jag någonsin trott att jag skulle göra om situation skulle uppstå igen. Stundens allvar styrker alla sinnen och alla känslor som kan försvaga en fick ge vika. Vi klarade det, vi överlevde, känslomässigt, ännu ett krampanfall. Efteråt, när allt är över, då kan man låta tårarna rinna.

Just idag ångrar jag bittert att jag är egenföretagare och att jag måste göra en massa kunder besvikna. Åh, så skönt det hade varit att vara löneslav och kunna säga: jag skiter i allt och att chefen får lösa situationen och sedan behöver man inte tänka mer på det.

 Men som egenföretagare är det annorlunda. The show must go on, och nu sitter jag och jobbar ikapp medan liten sover. Snart kommer maken hem och avlöser min roll som "sjuksköterska", Han är ju också egenföretagare och har företag som ska skötas och direktörer att hålla i öronen för att allt ska fungera.

Jag skriver så att tangenterna glöder och då och då smyger jag ut i hallen och tittar in i barnkammaren för att se att allt är okej, stryker liten över håret och tassar sedan tillbaka till kontoret och det dåliga samvetet igen.

Livet som egenföretagare och mamma är inte alltid en dans på rosor, i alla fall inte idag.