Världens bästa lekplats

Det är alltid lika spännande att ha med sig lille H till husläkaren och Apoteket. Jag vet inte från vem lille H har ärvt sin nyfikenhet och det där med att pilla på saker?

Vi var på rutinkontroll idag för att se att öronen blivit bättre och fick ett par dagar extra penicillin för att vara säkra på att viruset verkligen dör.

På den korta tiden läkaren skulle skriva recept och journal lyckades lille H, sittandes i mitt knä vid skrivbordet, välta glaset med tung-testpinnar, sätta igång speldosan läkaren använder som distraktion, sätta igång blodtrycksmaskinen som pumpade upp armbandet till en stor ballong och höll på att spricka innan jag lyckades hitta off-knappen - jätteskoj, såklart! Och sedan, när jag istället satte ned honom på golvet, klättrade han halvvägs upp i gyn-stolen/läkarbritsen innan jag lyckades fånga honom. Tur att man är kvinna med simultanförmåga för lille H är snabbare än blixten. Till slut hittade lille H en syntavla med hästar, cyklar och bilar som stod på golvet och blev lyckligtvis distraherad ett par minuter så att receptet kunde skickas iväg till Apoteket och händer kunde skakas.

Väl på Apoteket var det kö, såklart, och irritationen växte när jag upptäckte att man nu, som något nytt, var tvungen att vid kölappsmaskinen även dra patientkortet, som dessutom skulle hittas i plånboken i väskan, för att kunna få en recept-kölapp. Samtidigt som jag rotade i väskan, släppte jag lille H:s hand i en bråkdels sekund och han satte genast kurs mot hyllan med vitaminburkar och jag ser i ögonvrån att ett tiotal burkar åker i golvet, precis som i en slow-motion-filmsekvens, under kiknande skratt, innan jag får tag i honom. Vilken skoj lek, detta var! Jag försöker tillrättavisa lille H, att så gör man inte, men pensionärerna som sitter på varsin rullator skrattar och tycker att han är gullig och det triggar honom att fortsätta busa. han struntar fullständigt i vad jag säger. Det här är kul! Jag känner mig, just där, som världens sämsta förälder som inte har koll på sin illbatting till son.

Lyckades sedan distrahera honom med Postman Pat aka Postis-Per-tandborstar när det äntligen blev vår tur. Och så var jag  tvungen att visa patientkortet - igen, som jag såklart hade stoppat ned i plånboken igen. Apotekaren suckade djupt när hon såg att det handlade om penicillin som skulle blandas. Vilket surkart. Varför är apotekare alltid så sura, egentligen?

- Det tar ju lite tid, du kan ju sätta dig där, sa hon, pekade på en stol och snörpte på munnen. Yeah right, sitta still på en stol i ett barnparadis med massor av skramlande burkar som bara väntar på att få kastas ner i golvet. Ja, visst jag sätter mig ner. Inga problem och ni röjer upp efter kanonkulan lille H sedan, eller? :-)

Jag lyckades ändå hålla den uppspelta ungen i schack, betalade och fick ut honom till matbutikens bageriavdelning och köpte en chokladscones till resan hem. En timme senare somnade världens lyckligaste pojke med ett leende på läppen, tänk vilken rolig förmiddag det hade varit, och mamman sjönk ner i kontorsstolen, öppnade ett word-dokument och somnade nästan över tangentbordet av ren utmattning. :-)