måndag 11 september 2017

Att vara, eller inte vara, i surströmmingens förlovade land

Ponera att Danmark står under vatten på grund av att människan har missbrukat jordens resurser. Alla danskar är döda ... ja, eller alla förutom fem danskar som nu ligger utslagna på Danmarks högsta punkt, med vatten runt omkring sig och omedvetna om vad som väntar dem.

Det är fem danska arketyper som överlevt klimatkatastrofen: en sexistisk handbollstränare, en blyg närbutikshandlare, en högborgerlig socialist, en "hygge"-rasist och en grisbonde. Deras uppdrag är nu att föra den danska kulturen vidare. Men överallt runt det som en gång var Danmark är det gränsbommar, stränga asylkrav och hårda integrationsregler. Men kanske finns det hopp för de fem danskarna. På grund av den danska drottningens goda relation med det svenska kungahuset, lyckas det nämligen för gruppen att få asyl i Sverige.

De sätts i ett flyktingläger och förväntas nu anpassa sig till det nya landet och till den nya kulturen. Bli svenskar på riktigt alltså. Frågan är om den danska kulturen med "hygge", röda pölser, wienerbröd och icke-ekologisk dansk fläskfilé kommer överleva i det korrekta Sverige. Och krävs det verkligen att man äter surströmming för att bli svensk på riktigt?

Detta är handlingen och uppstarten till en rafflande satir där man tar tempen på den danska och svenska kulturen anno 2017.




I lördags var jag och två andra svenskar på teater Svalegangen i Aarhus för att se föreställningen SURSTRØMNING som jag beskrivit ovan.

Det svenska manusparet som skrivit pjäsen har verkligen lyckats fånga skillnaderna mellan de två ländernas kulturer, självklart överdrivet och fördomsfullt men ändock mycket träffande. Jag har träffat på alla de danska arketyperna som finns i pjäsen. På gott och ont, i olika samhällsklasser och situationer. De finns överallt, precis som de konflikträdda och präktiga hjälpa-världen-svenskarna som gestaltas i pjäsen.

Att pjäsen tar upp jobbiga teman med humor gör att man skrattar så man gråter under föreställningen, går hem med ett leende på läppen och sedan sås ett litet frö som, när man kommit hem och lagt sig i sängen på kvällen, faktiskt ger tankeställare. Hur integrerad är jag själv egentligen, så här efter 12 år i landet? Har jag gett upp vem jag är eller har jag blivit en patriot som kämpar för det svenska och rätten att äta falukorv, dricka julmust, vara neutral och använda ordet "hen"?

Det där med att ta seden dit man kommer ... har jag egentligen gjort det? Eller lever jag i min egna lilla svensk-bubbla för att upprätthålla de svenska traditionerna, kulturen och språket?

Jag har ju, när jag tänker efter, egentligen kunnat ta det i min egen takt, inte behövt stressa på integrationen nämnvärt så att säga. Med åren har jag ju till exempel försökt tvinga mig själv att svälja det där rågbrödet med en massa konstigt pålägg och så småningom har jag ju lärt mig äta det. Gilla det ... men aldrig någonsin älska det. Sådant kräver tid, kanske en livstid.

En sak jag tycker att de har lyckats fånga bra i pjäsen är danskarnas näst intill komiska ovilja att anpassa sig. De flesta danskar dör nog hellre än blir den där konsensustänkande och politiskt korrekta svensken de föraktar och hånar. Och aldrig någonsin att de skulle ge upp Kim Larsen, sitt fläsk, sina tarteletter med hönsfyllning, "hygge-kulturen" och rätten till att alltid säga precis vad de vill, även om det sårar, för att det är ju deras rätt. Om det så gällde liv eller död.

En sak är säker ... Danskarna har i alla fall vidtagit åtgärder för att slippa en eventuell klimatkatastrof som den i pjäsen och inte behöva emigrera till Sverige - nu källsorterar de alla sopor för att vara på den säkra sidan. "Gud bevare Danmark". ;-)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar