Tar på krafterna

Tänk att man kan glömma så fort, alltså hur det är att ha en liten bebis som ska matas och som vaknar var tredje timme. Och hur trött man blir av att väckas konstant, att aldrig få sin REM-sömn. Lille H är på väg att få fler tänder och vaknar sisådär varannan timme natten igenom med ett par gallskrik, innan han vänder sig om och somnar om igen. Det kanske även är nattskräck och öroninflammationen som spökar lite. Själv vaknar man med ett ryck och tittar sömndrucket på klockan, varenda gång. Är det morgon ... redan? Men nej, du kan faktiskt sova i femtio minuter till. Sov, sov, sov ... du har ju chansen att sova lite till. Varför sover du inte, människa? ropar en desperat röst inne i huvudet. Men inte går det att somna om, du väntar på att du ändå snart ska upp. Det känns inte lönt att somna om, inte för en timme, inte för en halvtimme, inte nu.

Hur i all världen gjorde man för att somna om igen?  De där första månaderna, när man var tvungen att sova när bebisen sov. Jag minns inte, även om det ju bara är lite mer än ett år sedan.

Det är segt i dag, så segt och det känns som jag gör allt i slow motion, likt en filmsekvens. Jag hade massor med saker på min jobb-kom-ihåg-lista för dagen, men jag har ännu bara kommit till andra punkten: skicka iväg fakturor. Jag liksom fastnade på punkt två och kom inte vidare. Medan jag försöker räkna ut moms och nettopriser tittar jag avundsjukt på Gucci, min lilla divakatt, som ligger hopkrupen på skrivaren bredvid och sover sött. Det är något ironiskt över hennes små kattsnarkningar och jag kan se att hon tittar på mig med små smala, knappt öppna, kattögon, lite skadeglatt sådär. Men hämnden är ljuv, snart ska fakturorna skrivas ut. :-)

Morgonselfie framför barnprogrammen mumsande på äppelbåtar, skurna av gårdagens pallade äpplen.