Konsten att kunna ta emot hjälp

Kylskåpet gapade tomt och därför var jag tvungen att åka och handla. Jag var ensam hemma och lille H är fortfarande hemma från dagis så det betydde att jag skulle behöva ta med lille H. Som jag tidigare skrivit är det en mardröm att handla med en liten 14-månaders som tycker att matbutiken är lika spännande och magisk som Willy Wonkas chokladfabrik och att den absolut inte kan beskådas från sätet i kundvagnen. Nej man vill ner och röra, plocka och smaka (vare sig det är i en förpackning eller ej). 

I kassan var det som det brukar kaos med en son som ville åka rullband, trycka på kortläsaren och äta apelsiner direkt ur nätet samtidigt som jag försökte packa kassarna och betala. Då plötsligt tränger sig tanten bakom mig förbi mig och jag blir lite irriterad ...

Bildkälla: http://www.pinterest.com/pin/529454499913458476/

... ända tills jag ser vad hon faktiskt tänkt göra. Hon börjar, utan att fråga om jag vill ha hjälp, att packa kassarna och sätta dem i kundvagnen bredvid Harald, som plötsligt stannar upp och avbryter sina flyktförsök från vagnen för att titta på det spännande som nu sker. När jag tryckt in pinkoden och stoppat ner kortet är vagnen färdigpackad och redo att köras ut till bilen.

Hade hon frågat om jag ville ha hjälp, hade jag självklart tackat nej. Jag vill till envishet alltid klara allt helt själv även om det betyder att jag går på knäna, så det är både en dålig och en bra egenskap. Att hon bara gjorde det, var fantastiskt! Jag behövde inte ens känna tacksamhetsskuld.