En doft av svensk jul ...

Det där med att bara få fira gammal hederlig svensk jul vartannat år, det fungerar inte för mig. När november går mot sitt slut och kylan kryper in i huset och mörkret sänker sig, då vill jag - precis som Adolphson och Falk - ha mer jul. Jag kan inte få nog av knäck, julmust och hyacinter. Jag vill ha mer jul.

I år ska vi fira dansk jul här hemma och det är väl okej, men inget slår den svenska julen. Hur länge jag än bor i detta land, kommer det aldrig kännas lika genuint, nostalgiskt och äkta som den svenska julen. Men det kanske kommer, med tiden ... i takt med att lille H blir större och större ... men jag tvivlar. :-)


Därför såg jag till att bege mig till Sverige innan jul för att få känna doften av saffransbröd och pepparkakor i sin rätta miljö. Där adventsljusstakar lyser i vareviga fönster och där glöggen är så där äckligt söt och egentligen inte lika god som den danska, men för att den ska smaka på ett visst sötsliskigt sätt och där julmaten inte består av fåglar som säger "kvack".

Julen känns bara lite bättre i Sverige och därför begav vi oss till mina gamla hemtrakter första helgen i advent för att få lite svensk jul mitt i alla dansk-jul-förberedelser.

Vi matade mormors fåglar, för de ska ju också känna att det snart är jul ...

Vi hade kvalitetstid med morbröder och mormor och morfar ...

Vi åt god mat, bytte julklappar och för en stund så kändes det så där juligt, svenskt härligt juligt. 

Hade man tittat in i det lilla fönstret i huset vid skogskanten, där kaffekopparna var framdukade på spetsduken, knäcken och pepparkakorna låg på ett glasfat, ljusen var tända vid julgruppen på bordet och presentpapper låg huller om buller, så hade man nog inte kunnat gissa att det bara var första advent.

Men å andra sidan, så länge man får umgås med sin familj så spelar det ju egentligen ingen roll när på året man firar jul, det är ju det att få vara tillsammans som är det viktiga och den dagen är julafton för mig.