Lyckan med gamla presenter ...

Igår kväll, precis i matlagningen, ringde det på ytterdörren. Utanför stod en liten kille iklädd Turtles-mask och med ett svärd i ena handen i attackposition och mitt framför dörren stod en låda med jättestora Duploklossar, sådana man kan bygga höga torn av. Det var en present till lille H, för den lille killen var nu så stor att han inte längre lekte med det. Och när han av sin mamma fick frågan om de skulle skänka det till förskolan där han går, kom svaret snabbt att det skulle minsann lille H ha istället. Det skulle lille H säkert tycka var roligt att leka med. Och därför stod det nu på plattorna utanför vår ytterdörr.

Och lille H blev glad för presenten, men gladast blev han över att han fick stå där i dörrposten och fäktas en sväng med sin stora idol, sin stora kompis som är hela fyra år gammal och säkerligen kommer att lära honom alla bus han kan.

Jag tycker att det är så fint, tanken med att återbruka och att ge bort de saker man inte längre leker med.  Att leksakerna i barnrummet har en historia. Det är nog bra i detta konsumtionssamhälle, där allt annars slits - ja inte ens slits särskilt mycket, innan det slängs. Att gammalt är något bra, något tufft ... för nästa gång vi ska bygga torn av Duploklossar kan jag säga: "Detta har du fått av M," Och då kommer hela lille H:s ansikte kommer säkerligen svämma över av världens största leende, precis som det gör när jag ställer frågan om vi ska se om M är hemma. För M är nämligen den coolaste personen lille H vet.

Det är inte för inte att M:s namn är ett av de ord lille H har i sin vokabulär. Lika viktigt som mamma, pappa, bil, boll och katt.

Lille H lägger mitt gamla djurpussel med mycket koncentrerad min.