Att våga är att leva ...

H.C. Andersen sa en gång: "att resa är att leva" och det har han ju fullkomligt rätt i. Men jag skulle vilja säga "att våga är att leva" - vare sig det gäller att resa, testa nya saker eller huvudstupa kasta sig ut på djupt vatten.

För någon månad sedan gjorde jag precis det. Jag tog mod till mig och anmälde mig till en kurs i Bollywood-dans. Jag är egentligen inte något stort fan av pardans och synkroniserad dans, det där med att man ska anpassa sig och följa någon annan är inte riktigt min grej och vid denna typ av dans blir det så tydligt att man gör fel om man snavar eller tappar takten. Om jag ska dansa i par, krävs det minst en halv flaska rosé innan jag ger mig ut på dansgolvet. Ofta föredrar jag att dansa det jag kallar egen fuldans. Ni vet en sådan där dans där ingen lägger märke till om man gör fel eller tappar takten.

När jag hade fyllt i min anmälan, betalat med kort och tryckt på skicka, kände jag hur jag fick fjärilar i magen. Vad i all sin dar hade jag gett mig in på?

Jag återgick sedan till min deadline och tänkte inte mer på det. Men ett par veckor senare kom dagen då kursen skulle börja och jag blev lika nervös som vore det min första arbetsdag.

Jag har sett en, eller kanske två, Bollywood-filmer i hela mitt liv, men jag har aldrig tänkt på hur dansen ser ut. Därför började jag googla i panik och fick ännu fler fjärilar i magen. Hur i alla världen skulle jag kunna röra mig lika graciöst som de nätta små indiskorna? Jag är ungefär lika smidig som ett kassaskåp och dessutom dubbelt så lång.

Väl i danslokalen slappnade jag av lite mer. Det visade sig nämligen att jag var bland de yngsta och de flesta av mina danskamrater var medelålders damer i lite för tajta träningskläder och utan tillstymmelse till taktkänsla. Hurra!

Det var tredje gången i onsdags och vi dansar just ni till sången nedan, och tro det eller ej, det är verkligen så himla roligt. Inte är det vidare vackert, det jag ser i spegeln framför oss. Vår Bollywood-formation av tafatta danskar/svenskar som inte riktigt har ordentlig kroppskontroll, taktkänsla eller som kan vicka på höfterna på rätt sätt. Det ser snarare ut som vi försöker ge någon en dansk skalle med höften. Men vad gör det, så länge det känns graciöst, sexigt och vackert inuti. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag tror att vi alla i gruppen känner oss som nätta, söta små Bollywood-dansare som har chansen att få drömprinsen från ett annat, annars ouppnåeligt, kast.

Varje onsdagskväll är jag glad, glad för att jag vågade ta språnget ut i det okända.