Timeout

Jag har inte glömt er, kära landsmän, där på andra sidan Kattegatt. Jag har bara för mycket att göra. Jag måste verkligen planera all min vakna tid för tillfället, för att hinna med, för att kunna vara en bra mamma och fru och för att orka.

Det bästa jag vet är att vara egenföretagare. Du kan styra din egen tid, din lön och hur du ska jobba. Men det finns en mindre glamourös sida, du kan inte bara släppa allt och ta ledigt i långa perioder, och du måste tacka ja när stora bra uppdrag kommer, för du vet faktiskt inte när du har jobb igen. Dagens samhällsstruktur är egentligen inte till för sådana som jag. Till egenföretagare. Till fria själar. Vi har egentligen inga säkerhetsnät eller rättigheter. Men det kräver jag inte heller, för jag har min frihet. Därför kan jag inte tacka nej, det vore dumdristigt, även om det bara är tre veckor kvar till beräknad förlossning.

Så därför vilar bloggen lite. Familjen och deadlines får gå före allt annat. Men vi ses igen, om några veckor, om ett par månader, när lugnet förhoppningsvis lagt sig och tre har blivit fyra.

På återseende på andra sidan Kattegatt!

Att göra något för andra

Nej, rubriken syftar inte på de danska politikernas och kändisarnas självprofilering när de åker ner med mat och filtar till flyktingarna vid den danska gränsen samtidigt som de tar fram mobilen och lägger ut selfie-bilder på nätet som bevis på deras godhet.

Nej, jag pratar om något som kanske kan verka banalt och trivialt i dessa flyktingkristider, men som gjorde en liten pojkes dag helt fantastisk.

Varannan tisdag runt klockan 7.00 på morgonen rusar lille H mot dörren när han hör att sopbilen är på väg nedför gatan. Han tittar med förväntansfulla ögon, vinkar till sopgubben samtidigt som han pekar på vår, alltid överfyllda, soptunna och ropar ”den med” och sopgubben brukar alltid vinka tillbaka och demonstrativt visa att han gör som lille H säger, ”aj, aj captain”, och arbetsledaren lille H ser stolt ut.

Igår ändrade sig rutinen och sopgubben ropade: ”kom, vil du tømme den?”

Jag som själv stod i pyjamas med en t-shirt som slutade halvt upp på den gravida magen, tvekade en stund över att ta ungen på armen och springa bort till sopbilen. Men sedan tittade jag på lille H och hur glad han verkade vara över att få chansen.

”Mamma, kom!”

Så vad gör man? Fåfängan förlorade mot en 2,5-åring den här morgonen. Jag hoppade i träskorna och gick ut till sopbilen i min snobben-pyjamas med rosa hjärtan som rullat upp sig på den kala magen, med håret på ända och lille H i Spindelmannen-pyjamas på armen.

Och så fick lille H tömma soptunnan med hjälp av joysticken på sidan av bilen medan han utbrast ”Mamma, mamma, jeg kan det godt!!!” och ropade ”oj” när soporna trycktes ihop.

Sopgubben räddade inget liv, hjälpte ingen i nöd men däremot tog han sig tid till att göra en liten kille på 2,5 år glad. Lille H kunde sedan stolt få berätta nere på förskolan att han hade hjälpt sopgubben.

Att ta sig tid, fast man egentligen inte behöver, anser jag vara lika beundransvärt som att försöka rädda hela världen.

Vackra Österlen

Vi var ute i så god tid, tyckte vi. Vi hade lämnat lille H hos farmor och farfar och styrde kosan söder ut för en helg på Österlen med bröllop, god mat och vänner vi ser alldeles för sällan. Men på vägen ner genom Danmark hamnade vi i den ena bilkön efter den andra och den ena trafikolyckan efter den andra avlöste varandra och för att inte tala om storstadens vägarbeten som såg lika ofärdiga ut som när vi åkte här för en månad sedan. 

Vi hade egentligen tänkt ta en lugn barnfri lunch på Nyborgs strandhotell på vägen, för vi hade ju så mycket tid. Titta ut över vattnet, äta gott och njuta ... bara vi två. Men vi såg på klockan att det inte var realistiskt, Vi frågade vad som gick fortast att tillaga och kastade i oss lunchen och medan jag åt upp, hämtade maken bilen och ställde sig utanför restaurangfönstret med motorn igång. När jag smet ut genom terrassdörrarna, kände jag som den svensk jag är, ett sjukligt behov av att vinka till personalen och vifta med kvittot. För vi hade ju betalat som ordentliga och skötsamma medborgare och jag ville för allt i världen inte anklagas för att vara någon form av brottsling á la Bonnie och Clyde.

När vi närmade oss Löderup Strand såg vi att klockan närmade sig 16 och tiden då vigseln skulle börja uppe vid Meditationsplatsen. Vi kastade oss in på vandrarhemmet där vi skulle bo och andfått väste jag "hur långt är det?" Lyckligtvis förstod ägaren att vi var gäster på bröllopet och vad jag menade och pekade åt vänster. Maken rivstartade bilen i gruset och sedan följde en guppig färd i närmare 90 på små grusvägar upp till Dag Hammarskölds Backa och Meditationsplatsen, som förövrigt var en kohage insåg vi när vi kom fram. Jag tackade gudarna för mina gravidsvullna fötter som inte kom ner i stilettskorna och var evigt tacksam för de gyllene sandaler jag istället varit tvungen att välja.

När klockan var 15:58 hoppade vi över komockorna på stigen som ledde till meditationsplatsen och med andan i halsen sprang vi på vägen om brudens föräldrar och vinkade glatt.

När vi suttit på stenmuren i cirkeln i en minut och flåsande nickat och vinkat  till goda vänner på andra sidan stenringen, ser vi brudparet komma gående längre upp i hagen. Vi hann!  

Och först då kunde vi njuta utsikten över heden och havet, drömma oss bort till det vackra harpspelet och se när S och C stolt spatserade fram till prästen och blev make och maka.

Nu var vi äntligen här och i goda vänners lag njöt vi sensommarvärmen, skålade i champagne och åt god mat i Backagårdens växthus.

Och sedan dansade vi så att svetten rann (och så mycket som gick innan den lilla i magen sparkandes protesterade).

Runt halvett-tiden lämnade jag och maken en fantastisk svängig bröllopsfest, som egentligen bara hade börjat,  och styrde kosan mot vandrarhemmet och hade en formidabel sovmorgon ända till klockan 9, det är lyx för trötta småbarnsföräldrar.

Barndomens somrar

Barndomens somrar är full med spring, hopp och klättring, skrubbsår och myggbett och träningsvärk.
Man vet att man har gett sitt barn en fin semester när han alltid är fem steg före en själv, glatt ropande "Se mamma, där, där. Vi ska upp på toppen." "Vi ska bada, där nere"

Salta vindar och sommarstughäng

Det bästa med att Danmark är så litet som det är, är att man kan korsa landet kors och tvärs på bara några timmar. Därför packade vi bilen och tog en spontanutflykt ner till Römö, vid dansk-tyska gränsen, för att besöka vänner vi inte sett på ett halvår vars familj har sommarstuga mitt på ön, som förövrigt är en nationalpark.

Efter en härlig fisk- och skaldjurslunch á la dansk stil med remouladsås och rågbröd bar det av med bilen ner på stranden och vi körde nästan ända fram till vattenkanten. Och gick bokstavligt talat direkt från bilen och ner i vattnet. Stränderna på Römö är flera kilometer långa och minst 1 km breda och här är det tillåtet att köra på stranden, så länge man håller sig till hastighetsbegränsingen på 30 km/h.



Efter ett något kylslaget dopp åkte vi sedan ner på hamnen, tittade på båtarna och åt mjukglass.

... och våtservetterna låg redo på bordet för en mjukglassinsmord tvååring.

Vi åkte sedan tillbaka till stugan, hängde på det stora trädäcket, njöt solen och varandras sällskap och tittade på när barnen lekte stillsamma lekar ...

... och åkte cykel och sprang så fort benen bar, runt huset.

Efter att ha frossat i grillat kött och klyftpotatis trollade mannen i huset fram en dessert som säkerligen skulle få de flesta viktväktare och hälsogurus att svimma.

Fløderand, det är något danskt påfund, liknar kanske mest den italienska pannacottan men känns mycket flötigare, med bär och marshmallows.

Proppmätta och med sand över hela kroppen och vindblåst hår bar det hemåt Århus vid åtta-tiden på kvällen och lille H somnade i sin barnstol redan innan vi kommit ut på öns huvudled.

Ett sekel på bara ett par timmar

Vi skulle egentligen ha fångat krabbor ute på Djursland idag, men jag hade lyckats ta fel på datum och arrangemanget var oturligt nog igår. Men det gjorde inte så mycket för vi begav oss mot stan och Den gamle By istället.



Sprang på kullerstensgator.



... lekte vid det gamla sekelskiftstivolit.



Satte upp händerna mot det lilla konditoriets fönster och ropade "Mamma, vill ha kaka!"
Och vad gör man inte, när någon lägger huvudet på sned och ler - man köper kaka.




Satt sedan på bänken utanför, åt en kladdig arrakskaka, på danska kallad studenterbröd, för nej den relativt torra och icke kladdiga kringlan som mamma föreslog vill den lille gourmanden inte ha.

Sedan begav vi oss från förra sekelskiftets kullerstensgator mot 70-talets asfalterade bakgårdar ...

... besökte ett hippiekollektiv i en av lägenheterna ...

... och en kärnfamiljs hem och lekte i ett barnrum från 1974.

Och sedan blev liten djupt besviken över att den gamla "motorcykeln" i 70-talskvarteret inte hade någon ringklocka.

Efter ett par timmars strosande på kullerstensgator fick den gravida mammans bäcken nog och vi begav oss mot bilen som stod parkerad i år 2015.

Picknick i sanden

Igår var det precis som idag härligt solskensväder och istället för att svettas i vår ganska nya trädgård som inte har en enda skuggigt träd att gömma sig under, åkte vi ner till havet.
Vattnet var nog bara 16 grader varmt, men vinden blåste i håret och det var varmt. Vi hade fyllt lille H:s Fjällräven-ryggsäck med juice, vattenmelon och kex och letade upp en plats att sitta.



Vi fikade och tittade ut på båtarna som guppade förbi och på tonårsflickor som skrek när de doppade huvudena i det kalla vattnet. Vi bestämde oss för att åtminstone känna på vattnet och doppade tårna, om än snabbt, för nog var det varmare på land än i vattnet.

Sedan sorterades det sten på stranden. .

                                                            Lata sommardagar är de bästa