Influensa-bubblan

Jag tror på allvar att jag har blivit lite hjärntvättad, för jag vaknar mitt i natten med ett ryck och nynnar på signaturmelodin till Dora the explorer och Postis-Per. Jag har den senaste veckan knappt hört eller sett annat än dansk barnteve och har levt i vabb-bubblan, jag behöver nog snart komma ut bland folk igen och lille H också.

Det där storslagna tvåårskalaset vi hade tänkt att ha i helgen med familj, vänner och vänners barn sattes abrupt på standby av 40 graders feber och ett besök hos jourhavande läkare. Det var någon som sa att det aldrig blir som man tänkt sig när man har barn. Att man alltid ska vara beredd på att planerna slås omkull. Och visst slogs de omkull alltid ... men man får göra det bästa av situationen, trots att man står med en nästan färdiglagad buffé för 15 personer. Men nog blev han allt firad ändå, den lille sjuklingen och trots feber och famn-klängande hos mamma kom ett och annat leende fram när han öppnade paket från både mormor och morfar och morbröderna.



Och i dag är vi äntligen feberfria och vi äter! Någon klämde nästan i sig halva mammas räkmacka och massor av vattenmelon ... och solen skiner ... nu vänder det!

Världens bästa lekplats

Det är alltid lika spännande att ha med sig lille H till husläkaren och Apoteket. Jag vet inte från vem lille H har ärvt sin nyfikenhet och det där med att pilla på saker?

Vi var på rutinkontroll idag för att se att öronen blivit bättre och fick ett par dagar extra penicillin för att vara säkra på att viruset verkligen dör.

På den korta tiden läkaren skulle skriva recept och journal lyckades lille H, sittandes i mitt knä vid skrivbordet, välta glaset med tung-testpinnar, sätta igång speldosan läkaren använder som distraktion, sätta igång blodtrycksmaskinen som pumpade upp armbandet till en stor ballong och höll på att spricka innan jag lyckades hitta off-knappen - jätteskoj, såklart! Och sedan, när jag istället satte ned honom på golvet, klättrade han halvvägs upp i gyn-stolen/läkarbritsen innan jag lyckades fånga honom. Tur att man är kvinna med simultanförmåga för lille H är snabbare än blixten. Till slut hittade lille H en syntavla med hästar, cyklar och bilar som stod på golvet och blev lyckligtvis distraherad ett par minuter så att receptet kunde skickas iväg till Apoteket och händer kunde skakas.

Väl på Apoteket var det kö, såklart, och irritationen växte när jag upptäckte att man nu, som något nytt, var tvungen att vid kölappsmaskinen även dra patientkortet, som dessutom skulle hittas i plånboken i väskan, för att kunna få en recept-kölapp. Samtidigt som jag rotade i väskan, släppte jag lille H:s hand i en bråkdels sekund och han satte genast kurs mot hyllan med vitaminburkar och jag ser i ögonvrån att ett tiotal burkar åker i golvet, precis som i en slow-motion-filmsekvens, under kiknande skratt, innan jag får tag i honom. Vilken skoj lek, detta var! Jag försöker tillrättavisa lille H, att så gör man inte, men pensionärerna som sitter på varsin rullator skrattar och tycker att han är gullig och det triggar honom att fortsätta busa. han struntar fullständigt i vad jag säger. Det här är kul! Jag känner mig, just där, som världens sämsta förälder som inte har koll på sin illbatting till son.

Lyckades sedan distrahera honom med Postman Pat aka Postis-Per-tandborstar när det äntligen blev vår tur. Och så var jag  tvungen att visa patientkortet - igen, som jag såklart hade stoppat ned i plånboken igen. Apotekaren suckade djupt när hon såg att det handlade om penicillin som skulle blandas. Vilket surkart. Varför är apotekare alltid så sura, egentligen?

- Det tar ju lite tid, du kan ju sätta dig där, sa hon, pekade på en stol och snörpte på munnen. Yeah right, sitta still på en stol i ett barnparadis med massor av skramlande burkar som bara väntar på att få kastas ner i golvet. Ja, visst jag sätter mig ner. Inga problem och ni röjer upp efter kanonkulan lille H sedan, eller? :-)

Jag lyckades ändå hålla den uppspelta ungen i schack, betalade och fick ut honom till matbutikens bageriavdelning och köpte en chokladscones till resan hem. En timme senare somnade världens lyckligaste pojke med ett leende på läppen, tänk vilken rolig förmiddag det hade varit, och mamman sjönk ner i kontorsstolen, öppnade ett word-dokument och somnade nästan över tangentbordet av ren utmattning. :-)

Vår ute, vår inne ... vår i sinne

Lille H är äntligen feberfri och har fått tillbaka matlusten och eftersom det var så fint väder idag bestämde vi oss för att gå ut i solskenet och vädra ut all sjukdom i friska luften.

Vi plockade gräslök i högbädden, tittade på krokusarna på skuggsidan som äntligen tittat fram.

Vi kröp på alla fyra i rhododendronbuskarna, plockade ogräs och körde "traktorer" i högbäddarna.

Och vi njöt av solens strålar ...

Förklaring till blogg-stiltje

Det finns gånger man ångrar att man är egen företagare. Till exempel när ens barn blir sjukt och man dessutom har deadlines upp över öronen som plötsligt måste sättas på standby, trots att man fått veta att jobben ska vara färdiga senast imorgon och helst igår.

Men när ens barn blir sjukt då struntar man självklart i allt annat. Man vill bara ta hand om och krama sitt barn, även om det dåliga samvetet för kunderna alltid gnager. För det är aldrig roligt att skriva de där ursäktande mejlen runt till kunder: Förlåt så hemskt mycket för att jag måste skjuta deadlinen en dag eller två, för vi har precis varit på akuten med sonen. Även om folk förstår, de är ju trots allt mänskliga, skär det i ens yrkesstolthet att inte kunna hålla vad man lovar, även om man aldrig någonsin skulle välja arbetet före ens älskade barn, aldrig någonsin.

Stackars lille H fick ett feberkrampanfall natten till måndagen, för första gången på snart ett år. Idag kräks han upp allt han dricker och äter och han har haft 39-40 graders feber i två dygn plus ögonfluss och dubbelsidig öroninflammation. Allt på en gång, säkert det som utlöste feberkrampen.

Jag klarar stress och pressade deadlines, men den där känslan av maktlöshet när ens barn ligger och skakar och är alldeles blå i ansiktet, den vänjer man sig aldrig vid. Den sitter fastpräntad på hornhinnan och försvinner inte. Inget kan göra mig mer ledsen och förtvivlad. Även om jag denna gång agerade mer professionellt och handlingskraftigt än jag någonsin trott att jag skulle göra om situation skulle uppstå igen. Stundens allvar styrker alla sinnen och alla känslor som kan försvaga en fick ge vika. Vi klarade det, vi överlevde, känslomässigt, ännu ett krampanfall. Efteråt, när allt är över, då kan man låta tårarna rinna.

Just idag ångrar jag bittert att jag är egenföretagare och att jag måste göra en massa kunder besvikna. Åh, så skönt det hade varit att vara löneslav och kunna säga: jag skiter i allt och att chefen får lösa situationen och sedan behöver man inte tänka mer på det.

 Men som egenföretagare är det annorlunda. The show must go on, och nu sitter jag och jobbar ikapp medan liten sover. Snart kommer maken hem och avlöser min roll som "sjuksköterska", Han är ju också egenföretagare och har företag som ska skötas och direktörer att hålla i öronen för att allt ska fungera.

Jag skriver så att tangenterna glöder och då och då smyger jag ut i hallen och tittar in i barnkammaren för att se att allt är okej, stryker liten över håret och tassar sedan tillbaka till kontoret och det dåliga samvetet igen.

Livet som egenföretagare och mamma är inte alltid en dans på rosor, i alla fall inte idag.

Vår i luften

Vilken vårdag det var igår, så där som det vanligtvis brukar vara i slutet av mars, när solens strålar värmer och man nästan får knäppa upp vinterjackan för att inte svettas.

Jag njöt eftermiddagens vårsol på en parkbänk i Rådhusparken mitt i stan, åt en syndigt god bagel med tonfiskröra och pesto och tittade ut över parken där det här och där har börjat poppa upp lila och vita krokusar. Längre fram på våren är hela parken lila-vit.

Det är vår på riktigt nu och hade det inte varit för att jag var på väg till terminens första Bollywood-danslektion hade jag nog dröjt kvar ända tills solen hade gått ned.

Tack och lov för handsprit i väskan

Bildkälla: https://www.pinterest.com/pin/506373551826272307/

Jag är något av en olycksfågel. Det går inte en utlandssemester utan att jag blir stucken av något exotiskt djur, går in i en glasvägg, svimmar av på en strand mitt ut i Indiska Oceanen på grund av matförgiftning, eller blir kastad mot en klippa av en plötslig våg. Alla små händelser sker dock utan fatala konsekvenser såklart, men ändå.

Sedan är det de där vardagssakerna. För någon vecka sedan gick jag rakt in i en glasdörr när jag missat att den öppnades inåt och inte utåt (lär mig nog aldrig det där med danska dörrar) och kollisionen gav efterskalv i de närliggande glas-mötesrummen där kostymklädda män och kvinnor satt och tog viktiga beslut.

Dagens läxa är att man inte ska sätta fast det laminerad gästkortet/id-kortet i nederkanten av en blus av silkesmaterial, ty när du ska sätta dig på toaletten kan det glida av tyget och oturligt nog hamna i toaletten. Tack och lov att det inte var när jag reste mig upp från toaletten. Tack och lov att det var laminerat och inte minst: Tack och lov för handsprit i väskan! Och de där receptionisterna som glatt tog emot gästkortet på vägen ut, de är lyckligt ovetande var det har varit. :-)

Vissa saker händer bara mig, så är det bara. Men den som aldrig har motgångar och otur då och då, kan jag heller inte ha framgångar  och så länge de små motgångarna inte är större än så. Men ack så typiskt!

Mandelmassa lika med kotlett?

Det bästa med att vara en familj med olika nationaliteter är att man kan plocka det bästa av två traditioner. I söndags firade vi dansk fastelavn och slog katten ur tunnan. Idag gjorde vi svenska semlor eftersom det ju är fettisdagen.

Jag är egentligen inte så mycket för det där med bakverk och sötsaker, men jag har bestämt mig för att lille H redan från barnsben ska veta vad en semla och en lussekatt är, även om det inte är något vi äter mycket av.

Min första tanke, när jag bestämt att eftermiddagens mamma-barn-aktivitet skulle vara att göra semlor, finns det överhuvudtaget mandelmassa i Danmark? Jag beslutade mig för att skriva ordet på google translate, för att veta vad jag skulle googla på, på danska alltså. Jag blev full i skratt när mandelmassa översattes med kotelett, alltså som i fläskkotlett. Även om danskarna är en fläskälskande nation och säkert skulle gå genom eld och vatten för att få lite fläsk med persiljesås, lät det föga troligt att det var rätt översättning och jag bestämde mig istället för att göra min egen mandelmassa, som ju egentligen är hundra gånger bättre än all köpt mandelmassa i världen.

Jag malde mandlar i den elektriska kaffekvarnen och jag och lille H turades om att trycka så att det lät "vrrr" och hoppade exalterat upp och ned, eller ja, i alla fall lille H. Det krävs mer för att imponera på mig.

När man älskar maskiner och saker som låter så roffar man ju såklart åt sig elvispen snabbare än man kan säga semla och vet utan att blinka hur den ska användas.

Och sedan vispar man så att grädden yr, såklart på barnsäkra spärrläget så att man inte får en snärt över fingrarna av misstag. 

Hela köket blev vitprickigt, men det gör liksom inte så mycket att mamma sedan måste torka grädde från golv, bänk och fruktskålen, för lille H är gladast i världen. Och resultat blev ju heller inte så pjåkigt, lite grädde stannade kvar i bunken. Semlorna smakade gott även om mandelmassan hade en bismak av kaffebönor ;-)

Och visst ska man äta semla som en hamburgare, då smakar den bäst.