Att vara, eller inte vara, i surströmmingens förlovade land

Ponera att Danmark står under vatten på grund av att människan har missbrukat jordens resurser. Alla danskar är döda ... ja, eller alla förutom fem danskar som nu ligger utslagna på Danmarks högsta punkt, med vatten runt omkring sig och omedvetna om vad som väntar dem.

Det är fem danska arketyper som överlevt klimatkatastrofen: en sexistisk handbollstränare, en blyg närbutikshandlare, en högborgerlig socialist, en "hygge"-rasist och en grisbonde. Deras uppdrag är nu att föra den danska kulturen vidare. Men överallt runt det som en gång var Danmark är det gränsbommar, stränga asylkrav och hårda integrationsregler. Men kanske finns det hopp för de fem danskarna. På grund av den danska drottningens goda relation med det svenska kungahuset, lyckas det nämligen för gruppen att få asyl i Sverige.

De sätts i ett flyktingläger och förväntas nu anpassa sig till det nya landet och till den nya kulturen. Bli svenskar på riktigt alltså. Frågan är om den danska kulturen med "hygge", röda pölser, wienerbröd och icke-ekologisk dansk fläskfilé kommer överleva i det korrekta Sverige. Och krävs det verkligen att man äter surströmming för att bli svensk på riktigt?

Detta är handlingen och uppstarten till en rafflande satir där man tar tempen på den danska och svenska kulturen anno 2017.

I lördags var jag och två andra svenskar på teater Svalegangen i Aarhus för att se föreställningen SURSTRØMNING som jag beskrivit ovan.

Det svenska manusparet som skrivit pjäsen har verkligen lyckats fånga skillnaderna mellan de två ländernas kulturer, självklart överdrivet och fördomsfullt men ändock mycket träffande. Jag har träffat på alla de danska arketyperna som finns i pjäsen. På gott och ont, i olika samhällsklasser och situationer. De finns överallt, precis som de konflikträdda och präktiga hjälpa-världen-svenskarna som gestaltas i pjäsen.

Att pjäsen tar upp jobbiga teman med humor gör att man skrattar så man gråter under föreställningen, går hem med ett leende på läppen och sedan sås ett litet frö som, när man kommit hem och lagt sig i sängen på kvällen, faktiskt ger tankeställare. Hur integrerad är jag själv egentligen, så här efter 12 år i landet? Har jag gett upp vem jag är eller har jag blivit en patriot som kämpar för det svenska och rätten att äta falukorv, dricka julmust, vara neutral och använda ordet "hen"?

Det där med att ta seden dit man kommer ... har jag egentligen gjort det? Eller lever jag i min egna lilla svensk-bubbla för att upprätthålla de svenska traditionerna, kulturen och språket?

Jag har ju, när jag tänker efter, egentligen kunnat ta det i min egen takt, inte behövt stressa på integrationen nämnvärt så att säga. Med åren har jag ju till exempel försökt tvinga mig själv att svälja det där rågbrödet med en massa konstigt pålägg och så småningom har jag ju lärt mig äta det. Gilla det ... men aldrig någonsin älska det. Sådant kräver tid, kanske en livstid.

En sak jag tycker att de har lyckats fånga bra i pjäsen är danskarnas näst intill komiska ovilja att anpassa sig. De flesta danskar dör nog hellre än blir den där konsensustänkande och politiskt korrekta svensken de föraktar och hånar. Och aldrig någonsin att de skulle ge upp Kim Larsen, sitt fläsk, sina tarteletter med hönsfyllning, "hygge-kulturen" och rätten till att alltid säga precis vad de vill, även om det sårar, för att det är ju deras rätt. Om det så gällde liv eller död.

En sak är säker ... Danskarna har i alla fall vidtagit åtgärder för att slippa en eventuell klimatkatastrof som den i pjäsen och inte behöva emigrera till Sverige - nu källsorterar de alla sopor för att vara på den säkra sidan. "Gud bevare Danmark". ;-)

Det var på tiden, Århus!

Danmark är ett fantastiskt land att bo i på många sätt och vis. Men något som har irriterat mig sedan jag flyttade hit för lite mer än 10 år sedan är deras lite väl nonchalant hantering av sopor och åsikter om miljö och ekologi. Då, för tio år sedan, fanns det bara smått brännbart och stort brännbart, ja förutom glas och papp såklart, på landets alla återvinningsstationer.

På senare år har det såklart blivit bättre och för något år sedan kunde man äntligen sortera plast! Jag har rutinmässigt, en gång i veckan, åkt ut till återvinningsstationen med plastförpackningar, mjölkkartonger, metallburkar och så vidare. Många danskar har skrattat åt mig och sagt att "hvorfor gør du det, du kan jo bare smide det i skraldspanden." Och ni anar inte hur många mjölkförpackningar jag fiskat upp ur soptunnan här hemma eftersom andra inte delar min syn om vad som ska återvinnas.

Jag har varit ganska ensam i kampen om att återvinna så mycket som möjligt av hushållssoporna. Ända till ...

Bildkälla: http://sorter-mer.nu/media/1202/2-delt-beholder-gennemsigtig.jpg?width=850

NU ... för vet ni vad? Århus har tagit det bästa beslutet de har tagit på många år. Att alla hushåll ska källsortera plast, plåt, kartonger och papper. Det var VERKLIGEN på tiden, Århus! Och för att vara säkra på att de ytterst bekväma, och ursäkta mig, ganska lata danskarna verkligen gör det (för danskar brukar ju inte alltid göra som de blir tillsagda) så har vi fått en soptunna med olika fack till just plåt, plast, kartong och så vidare att stå bredvid den vanliga soptunnan. Från och med 20 september blir Århus en lite miljövänligare och lite renare stad. Jag glädjer mig!

Säg "hygge" och allt är tillåtet

Ingen fredag utan hygge!
Hygge är ett ord som bara finns på danska och det är nästan omöjligt att översätta till andra språk. Det närmsta vi kommer ordet på svenska är mys. Men helt ärligt, det svenska fredagsmyset bleknar i jämförelse med det danska "hygge".

Det känns lite festligare med "hygge" på något vis. En fest, en trevlig stund som man inte vill missa.

"Hygge" är brett och för att kunna förklara ordets innebörd på svenska måste du använda åtskilliga substantiv och adjektiv för att inte missa något av dess innebörd. Det är därför det ultimata uttrycket och danskarna kom på det först ... attans.

Säg "hygge" och allt är tillåtet
Man brukar ju säga att svenskar alltid hittar en anledning att fira, man ska liksom ha en ursäkt för att ha roligt. Man kommer gärna med en lång utläggning, som på något sätt ska rättfärdiga det där glaset portvin mitt i veckan: "Det är ju trots allt lillördag och jag har sovmorgon imorgon." Skål!

Danskarna är inte så dumma, för det är rätt smart tänkt egentligen, det där med "hygge".
"Hygge" är danskarnas kultur. Deras liv. Så länge man säger ordet är allt okej. "Jaså, ska vi "hygge". Ja men så dricker vi en öl till eller kanske två och tar en chokladkaka till kaffet, för vi är danskar och vi har så "hyggeligt" när vi "hygger".

Egentligen skulle man kunna se ordet "hygge" som Danmarks svar på katolicismens bikt. Så länge du läser tjugo Ave Maria kan du få syndernas förlåtelse. Så länge du kommer ihåg att säga "hygge" är allt tillåtet ...

Frossa på ni bara, vi "hygger" ju.

För hygge  är många saker men även allt det där förbjudna, allt det man åtrår och allt det som gör att du inte kommer i dina jeans efter semestern. Livsnjutning och fantastiska dödssynder - det är "hygge" det.

Efter industrisemestern kan man ofta läsa tidningsrubriker i Danmark som insinuerar att nu är det "slut på hyggen". Dags att leva asketisk, äta sina grönsaker, motionera och sluta dricka öl.

Bli mer skötsam liksom. Ja, kanske till och med källsortera (för det är de inget vidare på, danskarna alltså. Men det är en annan historia) ...


... i alla fall tills på fredag för då ska det ju såklart "hygges" igen.

Ha en hyggelig fredag! ;-)

Att leva upp till det svenska arvet

Det var verkligen på tiden att han fick pjäxor på fötterna. Lille H blir snart fyra år och enligt svenska mått mätt borde han redan ha åkt sin första längdskidsmil och susat ned för pisten i 40km/h. I Sverige, i alla fall där jag kommer ifrån, får barnen skidor under fötterna så snart de har tagit sina första stapplande steg. Det är lika viktigt att kunna åka skidor som att lära sig gå. Men här i Danmark, där vi bor, lyser snön ofta med sin frånvaro. Ja, inte heller har vi några höga berg att susa utför. Himmelbjerget är ju bara en liten sandhög jämfört med de svenska fjällen och kräver inte ens vandringskängor för att bestiga. Lille H besteg Himmelbjerget redan som ettåring! :-) Inte heller finns det några fina vintervägar att glida fram på spark eller på längdskidor. Nej, när det väl kommer snö så gör danskarna allt till en slasksoppa med sitt eviga vägsaltande,

Det finns inga som helst möjligheter alltså att vårda det svenska skidarvet. Jag har faktiskt känt mig lite stressad över att lille H inte kan åka skidor än, så därför tog vi tillfället i akt när vi ändå tog en tripp upp och hälsade på familjen, och åkte slalom i Storstenshöjden, en skidanläggning som ligger bara 20 minuter i bil från Örebro centrum.

När vi kom in på skiduthyrningen stegade maken fram till disken och på danska frågade han efter "skistøvler i størrelse otteogfyrre". Jag kunde se att den unge killen bakom disken blev blekare och blekare och stod där som ett levande frågetecken. Det är inte många danskar som förvillar sig till dessa trakter. Jag kunde inte låta bli, så  jag väntade en stund med att avslöja att maken faktiskt hade en svensk tolk med sig. När jag sedan på svenska förklarade vad dansken ville, kunde jag se hur killen bakom disken återigen fick färg i ansiktet och lättat utbrast: "Åh så skönt att du är svensk!"

Ja, det tycker jag också ;-)

Efter att ha fått skidor, hjälmar, stavar och pjäxor i både storlek 48 och 27 till de båda danskarna, bar det väg mot den flygande mattan och nybörjarbacken.

En av mina norska vänner sa, efter att hon sett bilder på vår skiddagen på sociala medier, att det är först när lille H åker skidor som jag ser om det är de svenska eller danska generna som har övertaget.

De gånger lille H inte låg på rygg i snön, såg det faktiskt rätt lovande ut för de svenska generna. Det satt liksom i ryggmärgen att han skulle böja på knäna, ha skidorna brett isär och ploga nerför.

Men efter ett tag, när lille H tagit nybörjarbacken några gånger var det liksom som om de danska generna fick övertaget igen, 

Alla de som semestrat i de svenska fjällen och upplevt danska skidturister i backarna, vet precis vad jag pratar om. 

Danskarna som folkfärd kastar sig ofta vind för våg ut i pisten på pippi-manér á la "det här jag aldrig provat förut så det kan jag helt säkert" och så skryter de stolt på afterskin sedan om de svarta pister de klarat att åka nedför, även om sanningen är en sanning med modifikation - ja, de har tagit sig ned för backen ... men det är kanske snarare på rumpan än upprätt på vassa slalomsvängar.

Efter mycket tjat om den stora "seje"(coola) backen gav vi oss och jag tog lille H mellan benen upp i plopp-liften till den blå backen bredvid nybörjarbacken för att sedan upptäcka att ungen konstant satte sig ner på vägen upp. Vem behöver crossfit när man han en fyraåring på 19 kg med skidor som spretar åt alla håll att lyfta och parera för att inte krocka med en liftstolpe.

Väl uppe på toppen kunde lille H nästan inte vänta på att få åka ner igen, och mellan pappas ben susade han nedför backen med ett kiknande skratt.

Man hinner inte så mycket på bara ett par timmar men Lille H kan nu i alla fall ploga ner och till nästa vinter sitter det förhoppningsvis i ryggraden så att han åker slalom som om han aldrig gjort annat. Att så ett frö är bra för framtiden och så får vi se om det är de svenska eller danska generna som har övertaget när det väl gäller.

Till mina danska läsare, och svenska med såklart, därute, kika in här och få inspiration till att lära sig att åka skidor och tips till den första skidsemestern: klicka här

Hela världen under ett och samma tak

Århus är ju Danmarks näst största stad, men trots det känns den ganska provins-aktig. Det är först på senare år som den har blivit mer "storstad", säkert mycket på grund av att Århus är kulturhuvudstad nästa år. Århus är nu trendig och både the Times och andra större internationella tidningar lovordar vår lilla stad som the place to be.

Igår öppnade något som alla storstäder bör ha, en alldeles egen Street Food Hall. Stockholm har saluhallen och Köpenhamn har Ködbyen.

Det är grått och trist ute idag, så vi bestämde oss för att kolla in läget.

Vi hade egentligen siktat in oss på det vietnamesiska köket, men på ett sådant här ställe är det si och så med exakta öppettider, så därför valde vi något så autentiskt och danskt som rågbröd.

Det var dock lite uppdaterat rågbröd anno 2016 i form av tapas från Street food-vagnen Nord.

Det smakade gott.

Lille H ville helst bara äta rökt lax och dricka hallonläsk, känns inte som världens bästa kombination, men det verkade som han njöt. :-)

Jag är säker på att Aarhus Street food kommer att få succé.  Stället vimlar redan av hipsters, barnvagnar och familjer som äntligen hittat ett hak där det inte gör något att ungarna kladdar och spiller och där man inte måste enas om en slags mat, här finns det mat för alla smaker och man kan resa jorden runt utan att förflytta sig nämnvärt.

Riddare, svärd och medeltidsmarknad vid Spøttrup Medeltidsborg

När man är tre år gammal och något av det bästa man vet är svärd, sköldar och riddare, blir man eld och lågor när man får veta att man ska få besöka en riktig riddarborg. Förra veckan, mitt i industrisemestern, begav vi oss väster ut till Spøttrups medeltidsborg som ligger ett stenkast från Skive.

Hela området myllrade av riddare och folk i tidstypiska kläder och det är både läskigt och spännande att stå ett par meter från en riktig riddare.

Vi hade ryktesvägen hört att det skulle vara ett slag precis klockan elva framför riddarborgen. Vi skyndade oss ned till vattnet och borgen och visst talade ryktet sant. På platsen stod en massa riddare i grönt och vitt, skäggiga män i damkläder roade åskådarna och storbystade damer sålde kakor och mjöd.

Plötsligt vände alla blicken mot borgen och genom portarna marscherade ett helt fälttåg ut på slagmarken. Lille H kramade mitt ben lite extra medan han storögt tittade ut på slagfältet.

"Se mor, der kommer endnu flere riddere nu!"

En efter en föll i striden, ända tills de röda riddarna kunde utropa sig till vinnare.

Efter slaget var det fest för segrarna på borggården och mjöd fylldes i krusen.

På väg ut ur borgen möttes vi av en vacker utsikt över fjorden och vi låtsades att vi var riddare på häst på väg ut i strid.

Utanför borgen mötte vi en man på häst som sannolikt deltog i det pågående EM i tornerspel, bredvid borgen.

Ett stenkast från borgen var det medeltidsmarknad. Det doftade bränt trä och nybakat bröd över hela marknadsplatsen, spelmän spelade mungiga och sjöng och gycklare underhöll de förbipasserande. Lille H fick prova ett riktigt svärd och visst levde han sig in i leken. Kanske lite väl mycket tyckte nog smeden som fick smaka sitt eget svärd.

Lille H var så lycklig som en treåring kan bli när man får träffa några av sina största idoler. När vi kom hem letades riddarkläderna fram från utklädningslådan och han somnade med riddarsvärdet på kudden.

Spøttrups medeltidsmarknad, eller Bispens marked (Biskopens marknad) som de kallar den, äger rum varje år i juli, men borgen kan besökas från mars till oktober.

Läs mer: Spøttrup Middelalderborg

Timeout

Jag har inte glömt er, kära landsmän, där på andra sidan Kattegatt. Jag har bara för mycket att göra. Jag måste verkligen planera all min vakna tid för tillfället, för att hinna med, för att kunna vara en bra mamma och fru och för att orka.

Det bästa jag vet är att vara egenföretagare. Du kan styra din egen tid, din lön och hur du ska jobba. Men det finns en mindre glamourös sida, du kan inte bara släppa allt och ta ledigt i långa perioder, och du måste tacka ja när stora bra uppdrag kommer, för du vet faktiskt inte när du har jobb igen. Dagens samhällsstruktur är egentligen inte till för sådana som jag. Till egenföretagare. Till fria själar. Vi har egentligen inga säkerhetsnät eller rättigheter. Men det kräver jag inte heller, för jag har min frihet. Därför kan jag inte tacka nej, det vore dumdristigt, även om det bara är tre veckor kvar till beräknad förlossning.

Så därför vilar bloggen lite. Familjen och deadlines får gå före allt annat. Men vi ses igen, om några veckor, om ett par månader, när lugnet förhoppningsvis lagt sig och tre har blivit fyra.

På återseende på andra sidan Kattegatt!

Att göra något för andra

Nej, rubriken syftar inte på de danska politikernas och kändisarnas självprofilering när de åker ner med mat och filtar till flyktingarna vid den danska gränsen samtidigt som de tar fram mobilen och lägger ut selfie-bilder på nätet som bevis på deras godhet.

Nej, jag pratar om något som kanske kan verka banalt och trivialt i dessa flyktingkristider, men som gjorde en liten pojkes dag helt fantastisk.

Varannan tisdag runt klockan 7.00 på morgonen rusar lille H mot dörren när han hör att sopbilen är på väg nedför gatan. Han tittar med förväntansfulla ögon, vinkar till sopgubben samtidigt som han pekar på vår, alltid överfyllda, soptunna och ropar ”den med” och sopgubben brukar alltid vinka tillbaka och demonstrativt visa att han gör som lille H säger, ”aj, aj captain”, och arbetsledaren lille H ser stolt ut.

Igår ändrade sig rutinen och sopgubben ropade: ”kom, vil du tømme den?”

Jag som själv stod i pyjamas med en t-shirt som slutade halvt upp på den gravida magen, tvekade en stund över att ta ungen på armen och springa bort till sopbilen. Men sedan tittade jag på lille H och hur glad han verkade vara över att få chansen.

”Mamma, kom!”

Så vad gör man? Fåfängan förlorade mot en 2,5-åring den här morgonen. Jag hoppade i träskorna och gick ut till sopbilen i min snobben-pyjamas med rosa hjärtan som rullat upp sig på den kala magen, med håret på ända och lille H i Spindelmannen-pyjamas på armen.

Och så fick lille H tömma soptunnan med hjälp av joysticken på sidan av bilen medan han utbrast ”Mamma, mamma, jeg kan det godt!!!” och ropade ”oj” när soporna trycktes ihop.

Sopgubben räddade inget liv, hjälpte ingen i nöd men däremot tog han sig tid till att göra en liten kille på 2,5 år glad. Lille H kunde sedan stolt få berätta nere på förskolan att han hade hjälpt sopgubben.

Att ta sig tid, fast man egentligen inte behöver, anser jag vara lika beundransvärt som att försöka rädda hela världen.

Vackra Österlen

Vi var ute i så god tid, tyckte vi. Vi hade lämnat lille H hos farmor och farfar och styrde kosan söder ut för en helg på Österlen med bröllop, god mat och vänner vi ser alldeles för sällan. Men på vägen ner genom Danmark hamnade vi i den ena bilkön efter den andra och den ena trafikolyckan efter den andra avlöste varandra och för att inte tala om storstadens vägarbeten som såg lika ofärdiga ut som när vi åkte här för en månad sedan. 

Vi hade egentligen tänkt ta en lugn barnfri lunch på Nyborgs strandhotell på vägen, för vi hade ju så mycket tid. Titta ut över vattnet, äta gott och njuta ... bara vi två. Men vi såg på klockan att det inte var realistiskt, Vi frågade vad som gick fortast att tillaga och kastade i oss lunchen och medan jag åt upp, hämtade maken bilen och ställde sig utanför restaurangfönstret med motorn igång. När jag smet ut genom terrassdörrarna, kände jag som den svensk jag är, ett sjukligt behov av att vinka till personalen och vifta med kvittot. För vi hade ju betalat som ordentliga och skötsamma medborgare och jag ville för allt i världen inte anklagas för att vara någon form av brottsling á la Bonnie och Clyde.

När vi närmade oss Löderup Strand såg vi att klockan närmade sig 16 och tiden då vigseln skulle börja uppe vid Meditationsplatsen. Vi kastade oss in på vandrarhemmet där vi skulle bo och andfått väste jag "hur långt är det?" Lyckligtvis förstod ägaren att vi var gäster på bröllopet och vad jag menade och pekade åt vänster. Maken rivstartade bilen i gruset och sedan följde en guppig färd i närmare 90 på små grusvägar upp till Dag Hammarskölds Backa och Meditationsplatsen, som förövrigt var en kohage insåg vi när vi kom fram. Jag tackade gudarna för mina gravidsvullna fötter som inte kom ner i stilettskorna och var evigt tacksam för de gyllene sandaler jag istället varit tvungen att välja.

När klockan var 15:58 hoppade vi över komockorna på stigen som ledde till meditationsplatsen och med andan i halsen sprang vi på vägen om brudens föräldrar och vinkade glatt.

När vi suttit på stenmuren i cirkeln i en minut och flåsande nickat och vinkat  till goda vänner på andra sidan stenringen, ser vi brudparet komma gående längre upp i hagen. Vi hann!  

Och först då kunde vi njuta utsikten över heden och havet, drömma oss bort till det vackra harpspelet och se när S och C stolt spatserade fram till prästen och blev make och maka.

Nu var vi äntligen här och i goda vänners lag njöt vi sensommarvärmen, skålade i champagne och åt god mat i Backagårdens växthus.

Och sedan dansade vi så att svetten rann (och så mycket som gick innan den lilla i magen sparkandes protesterade).

Runt halvett-tiden lämnade jag och maken en fantastisk svängig bröllopsfest, som egentligen bara hade börjat,  och styrde kosan mot vandrarhemmet och hade en formidabel sovmorgon ända till klockan 9, det är lyx för trötta småbarnsföräldrar.

Barndomens somrar

Barndomens somrar är full med spring, hopp och klättring, skrubbsår och myggbett och träningsvärk.
Man vet att man har gett sitt barn en fin semester när han alltid är fem steg före en själv, glatt ropande "Se mamma, där, där. Vi ska upp på toppen." "Vi ska bada, där nere"

Salta vindar och sommarstughäng

Det bästa med att Danmark är så litet som det är, är att man kan korsa landet kors och tvärs på bara några timmar. Därför packade vi bilen och tog en spontanutflykt ner till Römö, vid dansk-tyska gränsen, för att besöka vänner vi inte sett på ett halvår vars familj har sommarstuga mitt på ön, som förövrigt är en nationalpark.

Efter en härlig fisk- och skaldjurslunch á la dansk stil med remouladsås och rågbröd bar det av med bilen ner på stranden och vi körde nästan ända fram till vattenkanten. Och gick bokstavligt talat direkt från bilen och ner i vattnet. Stränderna på Römö är flera kilometer långa och minst 1 km breda och här är det tillåtet att köra på stranden, så länge man håller sig till hastighetsbegränsingen på 30 km/h.



Efter ett något kylslaget dopp åkte vi sedan ner på hamnen, tittade på båtarna och åt mjukglass.

... och våtservetterna låg redo på bordet för en mjukglassinsmord tvååring.

Vi åkte sedan tillbaka till stugan, hängde på det stora trädäcket, njöt solen och varandras sällskap och tittade på när barnen lekte stillsamma lekar ...

... och åkte cykel och sprang så fort benen bar, runt huset.

Efter att ha frossat i grillat kött och klyftpotatis trollade mannen i huset fram en dessert som säkerligen skulle få de flesta viktväktare och hälsogurus att svimma.

Fløderand, det är något danskt påfund, liknar kanske mest den italienska pannacottan men känns mycket flötigare, med bär och marshmallows.

Proppmätta och med sand över hela kroppen och vindblåst hår bar det hemåt Århus vid åtta-tiden på kvällen och lille H somnade i sin barnstol redan innan vi kommit ut på öns huvudled.

Ett sekel på bara ett par timmar

Vi skulle egentligen ha fångat krabbor ute på Djursland idag, men jag hade lyckats ta fel på datum och arrangemanget var oturligt nog igår. Men det gjorde inte så mycket för vi begav oss mot stan och Den gamle By istället.



Sprang på kullerstensgator.



... lekte vid det gamla sekelskiftstivolit.



Satte upp händerna mot det lilla konditoriets fönster och ropade "Mamma, vill ha kaka!"
Och vad gör man inte, när någon lägger huvudet på sned och ler - man köper kaka.




Satt sedan på bänken utanför, åt en kladdig arrakskaka, på danska kallad studenterbröd, för nej den relativt torra och icke kladdiga kringlan som mamma föreslog vill den lille gourmanden inte ha.

Sedan begav vi oss från förra sekelskiftets kullerstensgator mot 70-talets asfalterade bakgårdar ...

... besökte ett hippiekollektiv i en av lägenheterna ...

... och en kärnfamiljs hem och lekte i ett barnrum från 1974.

Och sedan blev liten djupt besviken över att den gamla "motorcykeln" i 70-talskvarteret inte hade någon ringklocka.

Efter ett par timmars strosande på kullerstensgator fick den gravida mammans bäcken nog och vi begav oss mot bilen som stod parkerad i år 2015.

Picknick i sanden

Igår var det precis som idag härligt solskensväder och istället för att svettas i vår ganska nya trädgård som inte har en enda skuggigt träd att gömma sig under, åkte vi ner till havet.
Vattnet var nog bara 16 grader varmt, men vinden blåste i håret och det var varmt. Vi hade fyllt lille H:s Fjällräven-ryggsäck med juice, vattenmelon och kex och letade upp en plats att sitta.



Vi fikade och tittade ut på båtarna som guppade förbi och på tonårsflickor som skrek när de doppade huvudena i det kalla vattnet. Vi bestämde oss för att åtminstone känna på vattnet och doppade tårna, om än snabbt, för nog var det varmare på land än i vattnet.

Sedan sorterades det sten på stranden. .

                                                            Lata sommardagar är de bästa