Vi var ute i så god tid, tyckte vi. Vi hade lämnat lille H hos farmor och farfar och styrde kosan söder ut för en helg på Österlen med bröllop, god mat och vänner vi ser alldeles för sällan. Men på vägen ner genom Danmark hamnade vi i den ena bilkön efter den andra och den ena trafikolyckan efter den andra avlöste varandra och för att inte tala om storstadens vägarbeten som såg lika ofärdiga ut som när vi åkte här för en månad sedan.
Vi hade egentligen tänkt ta en lugn barnfri lunch på Nyborgs strandhotell på vägen, för vi hade ju så mycket tid. Titta ut över vattnet, äta gott och njuta ... bara vi två. Men vi såg på klockan att det inte var realistiskt, Vi frågade vad som gick fortast att tillaga och kastade i oss lunchen och medan jag åt upp, hämtade maken bilen och ställde sig utanför restaurangfönstret med motorn igång. När jag smet ut genom terrassdörrarna, kände jag som den svensk jag är, ett sjukligt behov av att vinka till personalen och vifta med kvittot. För vi hade ju betalat som ordentliga och skötsamma medborgare och jag ville för allt i världen inte anklagas för att vara någon form av brottsling á la Bonnie och Clyde.
När vi närmade oss Löderup Strand såg vi att klockan närmade sig 16 och tiden då vigseln skulle börja uppe vid Meditationsplatsen. Vi kastade oss in på vandrarhemmet där vi skulle bo och andfått väste jag "hur långt är det?" Lyckligtvis förstod ägaren att vi var gäster på bröllopet och vad jag menade och pekade åt vänster. Maken rivstartade bilen i gruset och sedan följde en guppig färd i närmare 90 på små grusvägar upp till Dag Hammarskölds Backa och Meditationsplatsen, som förövrigt var en kohage insåg vi när vi kom fram. Jag tackade gudarna för mina gravidsvullna fötter som inte kom ner i stilettskorna och var evigt tacksam för de gyllene sandaler jag istället varit tvungen att välja.
När klockan var 15:58 hoppade vi över komockorna på stigen som ledde till meditationsplatsen och med andan i halsen sprang vi på vägen om brudens föräldrar och vinkade glatt.
När vi suttit på stenmuren i cirkeln i en minut och flåsande nickat och vinkat till goda vänner på andra sidan stenringen, ser vi brudparet komma gående längre upp i hagen. Vi hann!
Och först då kunde vi njuta utsikten över heden och havet, drömma oss bort till det vackra harpspelet och se när S och C stolt spatserade fram till prästen och blev make och maka.
Nu var vi äntligen här och i goda vänners lag njöt vi sensommarvärmen, skålade i champagne och åt god mat i Backagårdens växthus.
Runt halvett-tiden lämnade jag och maken en fantastisk svängig bröllopsfest, som egentligen bara hade börjat, och styrde kosan mot vandrarhemmet och hade en formidabel sovmorgon ända till klockan 9, det är lyx för trötta småbarnsföräldrar.
