Inte vad det synes vara ...

En del av mina uppdrag jag får av kunder kan låta ganska suspekta, alltså när man berättar om dem för andra.

För cirka fem år sedan lade jag röst till en instruktions-dvd och eftersom min kund inte hade en egen studio fick man ta till kreativa metoder för att få det bästa ljudet. Det slutade med att vi satt halvt under ett täcke i hans bil, långt ut i Marselisborg-skogen och spelade in den ca 20 minuter långa röstinspelningen till filmen. Hur hade det inte sett ut, om någon jag kände kom förbi. Hur skulle man kunna bortförklara något så oskyldigt, som ser så fel ut. Jag var evigt tacksam över att den enda som gick förbi var en gammal dam med hund som skeptiskt tittade in i bilen.

För någon vecka sedan ringde kunden igen. Han hade fått ett nytt uppdrag där det krävdes en svensk speaker, denna gång slapp jag dock sitta halvt gömd under ett täcke i en varm bil utan istället skulle inspelningen försiggå i hans provisoriska studio i källaren i privatbostaden. Men att spela in något i en källare? Det låter ju också ganska suspekt, om man nu vill tänka i de banorna.

Det är nog tur att jag inte har en svartsjuk make, för vissa saker låter så konstigt när man berättar om dem ...

När alla andra sover

Det är en ganska konstig känsla att åka genom staden en söndagsmorgon klockan åtta. Gatorna är folktomma, de enda som vågat sig ut är hundägarna som med kapuschongerna uppdragna långsamt rör sig framåt, som om de gick i sömnen likt zoombier. Över gatan dansar snabbmatsemballage och ölburkar rullar förbi, som en påminnelse om gatans liv bara ett par timmar tidigare.

Jag och lille H hade satte kurs mot den danska drottningens "dyrehave", ett viltreservat ett stenkast från havet och den kungliga sommarresidensen, Marselisborg slott.

Vi var de första i parken som öppnas när det dagas. Till och med dov- och sika-hjortarna mornade sig på en av sluttningarna, de hade dock på flera meters avstånd sett det orangea guldet vi hade proppat fickorna med och gick med staplande ben oss i möte.



Och följde oss vart vi gick för att få ännu en godbit. Och när den store hannen vill ha morot då gör man bäst att lämna ifrån sig moroten. :-)

 

Flaggan i topp

Det är något fantastiskt med danskarnas firanden - de kan inte få nog av flaggor. Det viftas hejvilt med danska flaggor i ankomsthallen på alla flygplatser, vid varenda födelsedag och diverse jubileum. Ja, det tycks nästan gå inflation i flaggor emellanåt, i alla fall för en utomstående försynt svensk. De rödvita flaggorna finns på presentpapper, girlander, servetter och all världens festattribut i mycket större skala än i Sverige. Det är väl nästan bara till Svenska Flaggans Dag och midsommar den blå-gula flaggan kommer fram på borden, om man tänker efter.

Visst flaggas det i Sverige, men i Danmark går de steget längre, bland annat massproduceras en och en halv meterhöga flaggor att sätta utanför dörren, som i ur och skur släpas fram vareviga fest och födelsedag (det räcker nämligen inte med att hissa flaggan i flaggstången) och i var och varannan "kagemand", tårta och wienerbröd sitter små dannebrogen som lyser rött och vitt, så snart det vankas fest, så att man nästan kan höra tonerna av "Vi er röde, vi er hvide".

Jag kom att tänka på det där med flaggor och danskar, för lille H har i dag fått sin egen flagga med datum fint broderat av farmor. En egen flagga att tappert vifta med, som den lille dansk han är.

Det är en så fin tradition det där med broderade flaggor med datum och namn, lite som de där broderade barnrumstavlorna mor- och farmödrar i årtionden knåpat ihop. Och varje födelsedag kan den stå på bordet, som en påminnelse om en festlig begivenhet, såklart bredvid den lilla svenska bordsflaggan.

Men på något sätt känns det inte vidare svenskt att vifta med en flagga på sin födelsedag, i alla fall inte om man inte vill ses som en galen nationalist av andra. :-) Det där med flaggor och firande är nog väldigt danskt, i alla fall i det omfånget. Medan dansken stolt viftar och ropar hurra med x antal flaggor i topp så snart det är fest, gömmer sig svensken oftast bakom en blygsam blågul flagga och viskar hurra. Det säger nog ganska mycket om hur olika vi är som folkslag. Jag är glad att lille H får uppleva båda kulturerna och kan ropa hurra med dannebrogen i topp, så länge han med glimten i ögat viskar "heja Sverige" i samma mening. :-)

Influensa-bubblan

Jag tror på allvar att jag har blivit lite hjärntvättad, för jag vaknar mitt i natten med ett ryck och nynnar på signaturmelodin till Dora the explorer och Postis-Per. Jag har den senaste veckan knappt hört eller sett annat än dansk barnteve och har levt i vabb-bubblan, jag behöver nog snart komma ut bland folk igen och lille H också.

Det där storslagna tvåårskalaset vi hade tänkt att ha i helgen med familj, vänner och vänners barn sattes abrupt på standby av 40 graders feber och ett besök hos jourhavande läkare. Det var någon som sa att det aldrig blir som man tänkt sig när man har barn. Att man alltid ska vara beredd på att planerna slås omkull. Och visst slogs de omkull alltid ... men man får göra det bästa av situationen, trots att man står med en nästan färdiglagad buffé för 15 personer. Men nog blev han allt firad ändå, den lille sjuklingen och trots feber och famn-klängande hos mamma kom ett och annat leende fram när han öppnade paket från både mormor och morfar och morbröderna.



Och i dag är vi äntligen feberfria och vi äter! Någon klämde nästan i sig halva mammas räkmacka och massor av vattenmelon ... och solen skiner ... nu vänder det!

Världens bästa lekplats

Det är alltid lika spännande att ha med sig lille H till husläkaren och Apoteket. Jag vet inte från vem lille H har ärvt sin nyfikenhet och det där med att pilla på saker?

Vi var på rutinkontroll idag för att se att öronen blivit bättre och fick ett par dagar extra penicillin för att vara säkra på att viruset verkligen dör.

På den korta tiden läkaren skulle skriva recept och journal lyckades lille H, sittandes i mitt knä vid skrivbordet, välta glaset med tung-testpinnar, sätta igång speldosan läkaren använder som distraktion, sätta igång blodtrycksmaskinen som pumpade upp armbandet till en stor ballong och höll på att spricka innan jag lyckades hitta off-knappen - jätteskoj, såklart! Och sedan, när jag istället satte ned honom på golvet, klättrade han halvvägs upp i gyn-stolen/läkarbritsen innan jag lyckades fånga honom. Tur att man är kvinna med simultanförmåga för lille H är snabbare än blixten. Till slut hittade lille H en syntavla med hästar, cyklar och bilar som stod på golvet och blev lyckligtvis distraherad ett par minuter så att receptet kunde skickas iväg till Apoteket och händer kunde skakas.

Väl på Apoteket var det kö, såklart, och irritationen växte när jag upptäckte att man nu, som något nytt, var tvungen att vid kölappsmaskinen även dra patientkortet, som dessutom skulle hittas i plånboken i väskan, för att kunna få en recept-kölapp. Samtidigt som jag rotade i väskan, släppte jag lille H:s hand i en bråkdels sekund och han satte genast kurs mot hyllan med vitaminburkar och jag ser i ögonvrån att ett tiotal burkar åker i golvet, precis som i en slow-motion-filmsekvens, under kiknande skratt, innan jag får tag i honom. Vilken skoj lek, detta var! Jag försöker tillrättavisa lille H, att så gör man inte, men pensionärerna som sitter på varsin rullator skrattar och tycker att han är gullig och det triggar honom att fortsätta busa. han struntar fullständigt i vad jag säger. Det här är kul! Jag känner mig, just där, som världens sämsta förälder som inte har koll på sin illbatting till son.

Lyckades sedan distrahera honom med Postman Pat aka Postis-Per-tandborstar när det äntligen blev vår tur. Och så var jag  tvungen att visa patientkortet - igen, som jag såklart hade stoppat ned i plånboken igen. Apotekaren suckade djupt när hon såg att det handlade om penicillin som skulle blandas. Vilket surkart. Varför är apotekare alltid så sura, egentligen?

- Det tar ju lite tid, du kan ju sätta dig där, sa hon, pekade på en stol och snörpte på munnen. Yeah right, sitta still på en stol i ett barnparadis med massor av skramlande burkar som bara väntar på att få kastas ner i golvet. Ja, visst jag sätter mig ner. Inga problem och ni röjer upp efter kanonkulan lille H sedan, eller? :-)

Jag lyckades ändå hålla den uppspelta ungen i schack, betalade och fick ut honom till matbutikens bageriavdelning och köpte en chokladscones till resan hem. En timme senare somnade världens lyckligaste pojke med ett leende på läppen, tänk vilken rolig förmiddag det hade varit, och mamman sjönk ner i kontorsstolen, öppnade ett word-dokument och somnade nästan över tangentbordet av ren utmattning. :-)

Vår ute, vår inne ... vår i sinne

Lille H är äntligen feberfri och har fått tillbaka matlusten och eftersom det var så fint väder idag bestämde vi oss för att gå ut i solskenet och vädra ut all sjukdom i friska luften.

Vi plockade gräslök i högbädden, tittade på krokusarna på skuggsidan som äntligen tittat fram.

Vi kröp på alla fyra i rhododendronbuskarna, plockade ogräs och körde "traktorer" i högbäddarna.

Och vi njöt av solens strålar ...

Förklaring till blogg-stiltje

Det finns gånger man ångrar att man är egen företagare. Till exempel när ens barn blir sjukt och man dessutom har deadlines upp över öronen som plötsligt måste sättas på standby, trots att man fått veta att jobben ska vara färdiga senast imorgon och helst igår.

Men när ens barn blir sjukt då struntar man självklart i allt annat. Man vill bara ta hand om och krama sitt barn, även om det dåliga samvetet för kunderna alltid gnager. För det är aldrig roligt att skriva de där ursäktande mejlen runt till kunder: Förlåt så hemskt mycket för att jag måste skjuta deadlinen en dag eller två, för vi har precis varit på akuten med sonen. Även om folk förstår, de är ju trots allt mänskliga, skär det i ens yrkesstolthet att inte kunna hålla vad man lovar, även om man aldrig någonsin skulle välja arbetet före ens älskade barn, aldrig någonsin.

Stackars lille H fick ett feberkrampanfall natten till måndagen, för första gången på snart ett år. Idag kräks han upp allt han dricker och äter och han har haft 39-40 graders feber i två dygn plus ögonfluss och dubbelsidig öroninflammation. Allt på en gång, säkert det som utlöste feberkrampen.

Jag klarar stress och pressade deadlines, men den där känslan av maktlöshet när ens barn ligger och skakar och är alldeles blå i ansiktet, den vänjer man sig aldrig vid. Den sitter fastpräntad på hornhinnan och försvinner inte. Inget kan göra mig mer ledsen och förtvivlad. Även om jag denna gång agerade mer professionellt och handlingskraftigt än jag någonsin trott att jag skulle göra om situation skulle uppstå igen. Stundens allvar styrker alla sinnen och alla känslor som kan försvaga en fick ge vika. Vi klarade det, vi överlevde, känslomässigt, ännu ett krampanfall. Efteråt, när allt är över, då kan man låta tårarna rinna.

Just idag ångrar jag bittert att jag är egenföretagare och att jag måste göra en massa kunder besvikna. Åh, så skönt det hade varit att vara löneslav och kunna säga: jag skiter i allt och att chefen får lösa situationen och sedan behöver man inte tänka mer på det.

 Men som egenföretagare är det annorlunda. The show must go on, och nu sitter jag och jobbar ikapp medan liten sover. Snart kommer maken hem och avlöser min roll som "sjuksköterska", Han är ju också egenföretagare och har företag som ska skötas och direktörer att hålla i öronen för att allt ska fungera.

Jag skriver så att tangenterna glöder och då och då smyger jag ut i hallen och tittar in i barnkammaren för att se att allt är okej, stryker liten över håret och tassar sedan tillbaka till kontoret och det dåliga samvetet igen.

Livet som egenföretagare och mamma är inte alltid en dans på rosor, i alla fall inte idag.