Att jobba under press

Det är konstigt det där med att ju mer man har att göra, desto mer får man gjort. Denna vecka har jag bara tre arbetsdagar att klämma in fem arbetsdagar på, eftersom jag och lille H ska en tur till Svea rike. Därför började veckan med en full inkorg med jobb som skulle göras omedelbart och egentligen igår, det slår aldrig fel. Det är inte meningen att jag ska vara ledig.

Därför körde jag upp maken kl sju i morse, för att han skulle ta hand om lille H en timme innan förskolan så att jag skulle kunna jobba ikapp dagens deadlines.

Därför känns det lite ambivalent, för maken var verkligen jättetrött i morse, stackaren och egentligen hade jag ju inte behövt ha den där extra timmen, han hade kunnat sova lite längre ... för jag är redan nu färdig med dagens göromål. Dessutom har jag hängt två maskiner tvätt, betalt räkningar och hunnit uppdatera bloggen innan jag ska hämta lille H på förskolan om 70 minuter. Ibland överraskas jag hur mycket man får gjort om man bara får ändan ur vagnen.

Har nu tid att klappa katten och höra podd-radio, känns extra lyxigt efter några hektiska och grymt effektiva timmar.

Apropå mat ...

Häromdagen hämtade jag lille H nere på förskolan. Han hade inte samma kläder på sig som han hade haft på morgonen och därför frågade jag om det hade, så att säga, hänt en liten olycka.

Men nej, liten hade bara slafsat i sig öllebröd för glatta livet på lunchen, så att hela han hade blivit insmord i öllebröd.

Öllebröd, ja. Det är en sådan där konstig rätt, och så typiskt dansk. Vet ni vad det är?
Om jag säger att den innehåller de två saker danskar älskar mest och säkerligen skulle kunna gå genom eld och vatten för att få, kanske det är lite lättare att gissa ...








Helt rätt gissat: rågbröd och öl. :-)

Fransmännen har sina fattiga riddare och danskarna sitt älskade öllebröd. Man kokar alltså en gröt av öl och överblivna rågbrödsrester och ovanpå gröten får man en klick grädde, om man har tur. Både stora och små äter det och öllebröd lagar danskarna även till sina små bebisar, istället för havregrynsgröt eller välling. Inte undra på att danskarna älskar öl ... och rågbröd, de indoktrineras redan från spädbarnsben. :-)

Danskarnas förkärlek för knivar

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta lands mattraditioner. Det där med rågbröd till lunch, till exempel. Men ja, efter snart 10 år i landet börjar jag så smått att vänja mig vid det. Det är ju enkel mat, om man är lat och inte orkar laga riktig mat. Att äta rågbröd är ju tyvärr nödvändigt ont om man ska överleva i det här landet. Klichéartat sagt så ska man ju ta seden dit man kommer och det gör jag också, om än i protest. :-)

Men en sak kommer jag aldrig vänja mig vid. Jag sitter ofta och vänder bort blicken när jag ser danskarna ta leverpastej med samma kniv som de tagit smöret, för att sedan bre det på mackan (läs: rågbrödet) för att sedan med samma kniv skära brieosten till nästa macka. Jag har aldrig förstått tanken med en kniv till vardera middagsgäst, en kniv som man sedan ska använda till alla pålägg samt äta med, istället för att ha en gemensam kniv vid varje pålägg och egna bestick. Är det för att slippa så mycket disk? Varför denna envisa och - enligt mig - tvångsmässiga handling. En kniv på vardera plats som man sedan ska kleta och klafsa i i allt.

Jag får ofta tvångstankar om att skölja av kniven mellan de olika påläggen, men jag törs aldrig resa mig från bordet ... istället slutar det med att jag äter samma sak på alla mackorna eller nöjs med bara en macka. För jag kan bara inte doppa kniven i leverpastejen med smörkniven, även om den är halvt avtorkad i servetten. Som för övrigt ofta både innehåller rester av smör, leverpastej och diverse fiskpålägg och som man sedan ska torka av munnen med.

När vi har danskar på lunch här hemma, och jag serverar en klassisk dansk lunch, envisas jag till det yttersta att sätta farfars handgjorda smörkniv i smöret och demonstrativt lägga en kniv vid varje pålägg samt en kniv och gaffel vid varje assiett, och den sistnämnda ska i sin tur aldrig komma i kontakt med vare sig smörbyttan eller påläggen på faten.
Jag har ofta, i ögonvrån, sett att danskarna tittar sig runt, förvirrade över situationen. Hur gör vi nu? Ska vi alltså använda kniven som är i smöret, går det inte lika bra med den som ligger vid tallriken?
Efter ett tag kan jag se att någon har snott till sig brie-kniven som sin och kniven till leverpastejen ligger på granntallriken och efter denna knivstöld, verkar danskarna återigen trygga i situationen och kan njuta lunchen, med dubbla knivar.

JAG GER UPP! Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Men å andra sidan ... så var det ju det där med att ta seden dit man kommer ... men det finns undantag. Den som myntade ordspråket har inte varit tvungen att skära leverpastejen med smörkniven.

bildkälla: http://www.pinterest.com/pin/135530270011847054/

I väntan på jul ...

När det närmar sig första advent kan jag inte hålla mig längre, jag måste ut med all den där jullängtan som långsamt byggts upp under hösten och som likt en champagneflaska som skakats lite för mycket, gör sitt yttersta att skjuta ut proppen.

I söndags bubblade slutligen jullängtan över efter att ha sett julskyltningen, de tända ljusen, känt doften av glögg och hört White christmas i olika utgåvor längs Ströget i den danska huvudstaden.

Så nu har julkorten beställts, årets första hyacinter är inköpta och ljusslingan väntar på att få klänga runt cypress-busken utanför ytterdörren. Och tankarna florerar om huruvida granen ska vara grönt saftig eller murrigt torr i år och vilken färg kulorna och glittret ska ha.

Mitt i julplanerandet ska jobbet ju skötas, även om dagdrömmandet emellanåt tar överhand. Men vem har sagt att man inte kan julpimpa arbetsdagen, i alla fall lite grann. Jag lyssnar på Bing Crosby på julkanalen Uptown Christmas TV, en dygnskanal med bara julmusik, jag har tänt ljusen och inandas nu doften av apelsinskalet på skrivbordet bredvid datorn medan jag skriver om snöfall och offpiståkning i Alperna.

 Vi trallar på White Christmas ... Bing, jag och katten, som i sin tur spinner i takt med det raspiga lp-ljudet och drömmer om en vit jul.

En skymt av mitt kära hemland

I fredags såg jag henne efter många månader ifrån varandra, moder Svea alltså. Jag såg henne när jag blickade ut över Öresund. Hon såg lite dyster ut där hon låg på andra sidan Öresund, vindblåst och frusen. Usch vilket väder, det blåste så att halsdukarna dansade i vinden innan vi i motvind lyckades komma upp för den stora trappan in till Nordeuropas största akvarium, "Den blå planet".

Väl inne kände vi doften av mat och insåg att det var länge sedan vi åt. Claus Meyer, Danmarks kändiskock, har en liten bistro och butik i ena änden av det stora akvariet med utsikt över Öresund.



Vi beställde in Fish n´chips och drack ett glas vin medan lille H exalterat ropade mer, mer medan han doppade pommes frites i den hemlagade remouladen ... Lyxig fish n´chips med ätbara strandväxter och balsamico-salt passade den lille kräsne gourmanden.

Med mätta magar gick vi in i den förunderliga havsvärlden och sprang ikapp med hajar, rockor och småfiskar.

Pekade och ropade fisk, fisk, fisk ...



Försökte torrsimma på golvet inne i havstunneln, där fiskarna simmade över våra huvuden.

En ledig fredag i havets tecken är inte helt fel, det borde man göra oftare. Att se fiskar, hajar och rockor simma över ens huvud är en maffig upplevelse, för både stora och små ...

Att längta och att vara efterlängtad

Tänk att man under en arbetsdag kan längta så mycket efter någon. Visst jag saknar också min make, men inte på samma sätt. Ska samma längtan efter maken infinna sig, ska han ha varit borta minst ett dygn. :-)

Det bubblar i kroppen likt sprudlande tonårsförälskelse när man öppnar dörren till förskolan på eftermiddagen och en liten lintott springer dig i möte med orden: "mamma ... vi gå, gå. gå nu!" och ler sitt allra finaste leende och springer sedan, så fort benen bär, mot gummistövlarna och jackan.

Undrar hur många månader, eller år, det kommer att vara så? Jag kommer osökt att tänka på en Vreswijk-visa om pappan som är ute i skogen och går med sin son och han är sonens största idol. Men efter några år är allt passé, som tiden går så har sonen hittat en tjej som han går i skogen med och pappa är jättetrist och något man ska gräva ned i en säck.

Man får passa på att njuta så länge man är litens största idol och ta tillvara på varje sekund.

Vem vet ... snart suckar liten djupt, himlar med ögonen och säger "Åhhh ... mamma!"

På köpet

Jag köpte ear-band och öronproppar till lille H på Apotekets hemsida häromdagen.

Vad smidigt det är och så skönt att slippa stå med sin hopknycklade kölapp bland en massa sjuklingar som hostar utan att sätta handen för ansiktet. Och man slipper fundera på vilka baciller man tar med sig hem när man trycker koden på kortterminalen under tvångsmässiga tankar om att man inte ska klia sig på näsan efteråt. Och hur illa ser det ut sedan när man lika tvångsmässigt diskret försöker ta upp alkogelen från väskan och på vägen ut börjar sprita händerna, som vore de täckta av ohyra, en smittohärd som omedelbart ska dräpas ...

Öronpropparna var bara tre klick bort och i morse stod ett postbud utanför dörren med ett paket. Paketet kändes tyngre än väntat och när jag öppnade det upptäckte jag en burk med texten "nattkräm".

Jag började febrilt lusläsa orderbekräftelsen, vad i .... jag har inte beställt någon *** kräm! Men ingen nattkräm stod på orderbekräftelsen. Jag eldade upp mig och var på väg att slå numret till deras kundtjänst när jag upptäckte att Apoteket faktiskt hade skickat med en diskret folder om olika krämer och tips på hur man vårdar den åldrande huden.

Burken var ett varuprov, i minst sagt, stor skala. Jag vet inte om jag ska bli glad för presenten eller förolämpad. Och sedan blev jag lite rädd, hur kan de veta att jag har svarta ringar under ögonen och antydan till kråksparkar i tinningarna? Jag har missat det uppenbara.

Öronproppar så att lille H kan bada i bassäng, check!
Nattkräm till mamman som just insåg att hon inte längre är någon ungdom, check!

Danskarna är ju kända för att säga saker rakt ut och inte packa in det i bomull. Men detta uppvaknande kändes inget vidare såhär en regnig och grådaskig novemberonsdag.

Ja, det är väl bara att börja kleta på nattkräm och hoppas på en ungdomlig hud då. Man kan ju inte låta krämen gå till spillo.

Höst i paradiset

Det har inte bara varit en fantastiskt fin höstsöndag, maken och jag firar dessutom 12 år och sjuårig förlovning dagen till ära. Den här dansken var orsaken till att jag åkte över Kattegatt för snart 10 år sedan. Han är sig lik om än med lite mer gråsprängda tinningar. ;-)

12 år ger anledning till att fira och därför knökade vi in oss i bilen och begav oss mot en liten del av himlen på jorden. Den stora bokskogen vid Skovmöllen söder om Århus.

Vi begav oss ut i skogen och somliga försökte klättra över staketräcket och ner i mölledammen, tur att mamma har ett fast grepp om magen.

Vi kastade löv ...

Och klättrade på stenar ...

... och njöt den trolska skogen innan vi begav oss in i värmen på Skovmöllen för att inta lite dansk äggakaka till lunch. Det är att fira med manér.

Lyckan med gamla presenter ...

Igår kväll, precis i matlagningen, ringde det på ytterdörren. Utanför stod en liten kille iklädd Turtles-mask och med ett svärd i ena handen i attackposition och mitt framför dörren stod en låda med jättestora Duploklossar, sådana man kan bygga höga torn av. Det var en present till lille H, för den lille killen var nu så stor att han inte längre lekte med det. Och när han av sin mamma fick frågan om de skulle skänka det till förskolan där han går, kom svaret snabbt att det skulle minsann lille H ha istället. Det skulle lille H säkert tycka var roligt att leka med. Och därför stod det nu på plattorna utanför vår ytterdörr.

Och lille H blev glad för presenten, men gladast blev han över att han fick stå där i dörrposten och fäktas en sväng med sin stora idol, sin stora kompis som är hela fyra år gammal och säkerligen kommer att lära honom alla bus han kan.

Jag tycker att det är så fint, tanken med att återbruka och att ge bort de saker man inte längre leker med.  Att leksakerna i barnrummet har en historia. Det är nog bra i detta konsumtionssamhälle, där allt annars slits - ja inte ens slits särskilt mycket, innan det slängs. Att gammalt är något bra, något tufft ... för nästa gång vi ska bygga torn av Duploklossar kan jag säga: "Detta har du fått av M," Och då kommer hela lille H:s ansikte kommer säkerligen svämma över av världens största leende, precis som det gör när jag ställer frågan om vi ska se om M är hemma. För M är nämligen den coolaste personen lille H vet.

Det är inte för inte att M:s namn är ett av de ord lille H har i sin vokabulär. Lika viktigt som mamma, pappa, bil, boll och katt.

Lille H lägger mitt gamla djurpussel med mycket koncentrerad min.

Vabberier

Det hänger stora lappar nere på lille H:s förskola just nu - Vi har löss och magsjuka, med utropstecken.

Lyckligtvis har vi bara råkat ut för nummer två *ta i trä* och jag har därför vabbat måndag och tisdag denna vecka. Eller vabba förresten, som egenföretagare betalar man själv och jobbar sedan kvällstid. 

Men när liten inte är särskilt sjuk för övrigt och har myror i brallan ska liten aktiveras för att inte riva husets fyra väggar.

Igår tröttnade mamma på att titta på grävskopan på granntomten, på att för femtielfte gången cykla med trehjulingen runt huset och på att peka på lastbilarna som fullastade med blommor från plantskolan längre ner på vägen åkte förbi och på att bygga sandslott, som omedelbart skulle slås sönder med spaden med ett "bang", i sandlådan. 

Det skulle ske något nytt om jag inte skulle bli tokig, så därför packade vi in oss i bilen och drog mot stan så snart klockan närmade sig tio. 

Jag har medlemskort på stadens konstmuseum och hela byggnaden är som Willy Wonkas chokladfabrik för en liten 1,5-åring, ja, utan allt godis såklart - stora ytor, konstiga videoinstallationer och en massa färger och så stora genomskinliga hissar såklart, med stora knappar man kan trycka på. Vi åkte hiss upp och ned och vinkade till "Boy".

Vi sprang runt, runt uppe i regnbågen och hälsade glatt på både skolklasser och pälsklädda socitetspensionärer som korsade vår väg och ropade "bil" och "båt" när utsikten visade myllertrafiken nedanför eller färjan som var på väg in i hamn, där ute i horisonten.

Sedan åkte vi ned till kaféet och fikade, för att springa så fort benen bär kräver en massa energi.

Vi myste som bara vi två kan och somliga av oss flörtade med servitriser och gäster mellan tuggorna. Vi hade båda nästan glömt att det var vardag och enda anledningen till att vi var här var magsjuka i light-form.

Efter en banansmoothie och en tredjedels ostmacka kom vi tillbaka till verkligheten från resan i Willy Wonka-land. Tur att mamma alltid har rena kläder i skötväskan och tur att konstmuseet har stora specialdesignade tvättställ på toaletterna. Tvättställ som någon känd designer säkerligen stolt har gett namn åt. 

Efter så mycket äventyr sover man gott i vagnen till tonerna av musikanter och till blinkande julgranar och musik från tomtens mekaniska verkstad - mätt, nybadad och fullproppad med upplevelser.

Titta till vänster, där är en svensk!

Det är grovöversättningen på en dansk film från början av 2000-talet. Jag kom att tänka på just ordet svensk på danska häromdagen. Det finns väldigt många ord och slanguttryck där svensk faktiskt ingår.

Till exempel heter det inte korvstroganoff här i Danmark, utan "svensk pölseret", alltså svensk korvgryta. Jag har under alla mina år blankt avvisat att vi har något överhuvudtaget som heter svensk korvgryta, och det är många av de danskar jag mött under åren som har nämnt denna rätt som Sveriges nationalrätt, näst efter IKEA:s köttbullar förstås. Det var faktiskt först för ett halvår sedan, när jag serverade korvstroganoff för maken att jag kopplade att det var just det som var "svensk pölseret". Bättre sent än aldrig!

En skiftnyckel heter "svensknögle" på danska, antagligen eftersom det ju var en svensk som uppfann den och logiskt sett blir det ju en svensk nyckel, eller? Jag hoppas verkligen att det är en svensk uppfinning, annars ger namnet ingen som helst mening.

Danskarna kallar även hockeyfrilla för "svenskerhår". Jag har googlat och googlat för att få ett svar på varför, men den exakta anledningen är fortfarande oviss. Jag trodde att jag hittat en tillförlitlig källa,  men jag upptäckte snabbt att det var en parodi på Wikipedia för de skrev bland annat att hockeyfrilla aka svenskerhår var förknippat med makt och berömmelse och att man var välutrustad i Sverige och överallt annars i världen förknippat med loser-stämpel, hmm ... det närmsta man eventuellt skulle komma i närheten av att få det till en sanning är väl Stureplans blonderade manliga slickfrisyrer. :-)


För skojs skulle googlade jag ordet svensk med bindstreg på danska google och hittade även fler uttryck jag aldrig hört, danskarna kallar visst ett väderfenomen för "svensksol", och det är inget vidare positivt uttryck ... det är solsken som ej varar särskilt länge. Det skulle ju eventuellt passa på den svenska sommaren, det är ju inte för inte att Tomas Ledin sjöng "Sommaren är kort, det mesta regnar bort. " Men uttrycket kan ju ha en djupare betydelse, på samma sätt som Dan Browns konspirationsteori om dolda budskap i Da Vincis målningar ... kan uttrycket ha ett dolt budskap, att danskarna anser sig överlägsna och att de i slutändan kommer nå längre än vi svenskar? Ligger planerna för att åter göra Skåne danskt som ett hemligt budskap i ett väderuttryck? :-)

Hockeyfrilla, korvstroganoff och sol som ej varar länge, är det så danskarna ser oss? Och ska vi lägga något mer i dessa epitet och fack de placerar oss i?

Men å andra sidan är vi nog inte bättre själva ... en "dansk skalle" kanske inte heller är så smickrande gentemot våra bröder i söder?

Vintertid är av ondo

Jag har aldrig fattat varför man i ett modernt samhälle till envishet propsar på att vi ska ställa om klockan två gånger om året. Och efter att jag fick barn förstår jag det ännu mindre. Det gamla bondesamhället är ju sedan länge ett minne blott och det hade varit spännande att se vilka konsekvenser det faktiskt har för arbetsmarknaden med folk som blir sjuka och lider av sömnbrist.

Hur sent eller tidigt vi än lägger lille H har han envisats med att vakna mellan kl fyra och fem varje morgon, sedan vi gick över till vintertid för en vecka sedan.

Tiden tills det blir ljust är därför mycket lång och att förklara för en klarvaken liten kille att han ska sova en timme eller två till, är ingen idé. Hans inre kroppsklocka säger att det är dags att vakna för klockan är ju sex (läs: fem).

Därför gäller det att aktivera och varje dag hitta på nya lekar för inte ens barnprogrammen på teve börjar ju innan kl sex.

En morgon slog vi i spikar  ...

En annan körde vi med bilar i parkeringshuset ...

och lagade mat ...

Och när klockan slår åtta och det är dags att åka till förskolan, känns det som det är långt fram på förmiddagen. Det är nog därför jag i morse kom på mig själv bli mycket irriterad över att återvinningsstationen inte öppnade förrän kl 10 - det är ju nästan middagstid, när jag vid åtta stod med en fullastad bil utanför den låsta grinden och förgäves fick åka hem igen. :-)

Vi får väl se om det först blir om ett halvår vi kommer att få sovmorgon till klockan sex ... den som väntar på något gott ...