Euforiska känslor och lättnadens suckar.

Bildkälla: http://dk.pinterest.com/pin/280419514273819341/

En månads slit är över! En euforisk känsla sprider sig i kroppen och nu känner jag på allvar hur trött jag är. För tio minuter sedan skickade jag iväg ett mejl med de sista bilagorna till kunden. Jag klarade det inom tidsramen, trots en alldeles för kort deadline, trots att den fyra år gamla datorn kraschade mitt i allt, trots att 8000 översatta ord på mystiskt vis försvann vid överflyttandet till den nya datorn och att jag var tvungen att göra om den delen igen, trots en veckas VAB och sömnlösa nätter, trots andra jobb som bara var tvungna att lösas parallellt och dessutom själv hålla förkylningen i schack (ska vi slå vad om att den bryter ut med full kraft ikväll, bara för att.)

Nu kan jag vila, dricka en kopp kaffe och klia katten bakom örat, om jag nu kommer ihåg hur man gör när man vilar ... i alla fall till i morgon när nästa projekt ska påbörjas. Det är egenföretagarens lott här i livet, att jobba när det finns jobb. Men jag klagar inte, det är ganska gött att vara sin egen chef, trots allt.

En egen liten värld

Bara ett stenkast från Århus domkyrka och de myllrande shoppinggatorna, börjar en ny stadsdel ta form i den gamla industrihamnen som tidigare bara bestått av lagerbyggnader, båtkranar och pirar. Den mest kända byggnaden i området, och en byggnad politikerna gärna ser att Århus blir känt för, är Lighthouse som ligger längst ut på spetsen och som verkligen kan säga har havsutsikt.

I området finns det även urban-odlingar i högbäddar, hönsgård, lekplatser, kafé och restaurang, konstverk och skateboardramper om vart annat - mitt bland kranar, cementblandare och armeringsjärn.

Någon har tappat sina tre meter stora solglasögon mitt på hamnpromenaden.

En skön promenad med vind i håret. till fiskmåsarnas skriande och de små fiskebåtarnas puttrande ljud och fantastisk spännande arkitektur att titta på. Och när man går där, fylld av gnagande avundsjuka över den vackra utsikten och läget och tänker den som ändå fick bo här, då är det rätt bra att det blåser. För då inser man hur kallt det säkert är ute på ön en frostigt kall vinterdag, eller när novemberstormarna ruskar om i höghusen och regnet slår som spön i backen. Ja, när man har det i åtanke, då känns det rätt skönt att bo i sitt eget lilla hus omgivet av stora hus som skyddar i vinden.

Efter en blåsig men uppiggande promenad avslutade vi med lappskojs på Fröken Koch, en av de bättre hamnrestaurangerna i staden. Kan inte låta bli att tänka på lägereldar, scoutläger och kåsor när jag tänker på lappskojs. Det har nog aldrig slagit mig att det skulle kunna serveras som gourmetmat på en trendig hamnrestaurang med en massa societetstanter. Det känns galet fel att beställa en sådan rätt på en fin restaurang där man snarare förväntar små rätter med franska namn. Men åh så god den var och pimpad med tillbehör som syltade rödbetor med anis blev den en härlig söndagslunch. Ibland är det enkla alldeles för underskattat!

Den stora arbetsdagen

Varje höst och varje vår tar vi med oss röjsågar, skottkärror och krattor och tillsammans gör vi grannar området redo inför vintern respektive sommaren.

Idag är det strålande höstväder, 15 grader varmt i morse och 19 grader på eftermiddagen och solsken - hela dagen. Stora som små hjälper till med det praktiska. Krattar, röjer och släpar vass och slaget gräs.

Även om redskapen inte alltid är i ens egen storlek ...

Nu är den gamla vassen ett minne blott.

Nu kan det bli vinter. ;-)

Att vara "finare" än alla andra

Jag och maken var tillsammans med våra goda grannar på femstjärnigt spa-hotell i Tyskland söndag till måndag. Helt utan barn eller tider att passa. Det vankades avkoppling i spa-avdelningen och god mat och dryck på hotellets tvåstjärniga Michelin-restaurang på kvällen.

Maken hade överraskat mig och grannfrun med en professionell sminkning i hotellets spa-avdelning innan middagen. Så uppklädda till tänderna och nysminkade gick vi i samlad trupp till restaurangen. Där upptäckte vi till vår fasa att restaurangen inte alls hade öppet och trots att vi hade beställt bord, var Michelinrestaurangen helt stängd på söndagar. Det var inte mycket att göra åt situationen och servitörerna i Brasseriet bredvid erbjöd oss därför att slå oss ned där istället och de lovade att mixa ihop en meny som åtminstone påminde om tvåstjärnig Michelinmat.

Så vi satte oss ned, bland pensionärer i polotröjor och folk i avslappnad söndagsklädsel, uppklädda till max för att inta en meny vi varken hade sett eller visste vad den skulle kosta oss.

Servitörerna var så nervösa och de glömde både bestick och serverade korkdefekt vin, för att däremellan ge en service värdig en Michelinrestaurang. Jag kände mig nästan som en kändis där vi satt på ett podium upphöjt över alla andra i aftonsminkning och finklänning omgiven av nervösa servitörer som knappt vågade komma fram till vårt bord.

Menyn var fin och maten var god, men besvikelsen över att det inte var tvåstjärnig Michelinmat kunde inte undgås. Alla fyra suckade lite uppgivet mellan tuggorna och skickade längtansfulla blickar mot dubbeldörrarna längre bort i lokalen. Vi hade hoppats på sjunde himlen, men nu satt vi bara på toppen av Eiffeltornet och åt fransk anka, foie gras och ljummen getost - mat värdig en kung.

Det var en fantastisk middag, även om det var vissa saker på vägen som skulle kunna gjorts annorlunda. Men när man är inställd på det helt magiska och fantastiska är allt annat en besvikelse.

Lagom till petit four och kaffe i salongen, hade vi ändå förlikat oss med tanken om att vi inte skulle få det ouppnåeliga, i alla fall inte ikväll, och summan av kardemumman så hade vi haft en fantastiskt trevlig kväll i goda vänners lag med goda viner och god mat.

Bara det att få äta varm mat, utan att få gröt i håret eller kladdiga fingrar på kläder och armar - det är värt mycket mer än tusen Michelin-stjärnor, om man tänker efter.

Sol, glass och bus i Ry

Det är ett helt fantastiskt väder idag. Man kan inte annat än att bli glad. Efter att ha röjt i trädgården hela dagen, rensat ut i trädgårdsskjulet och planterat ljung i alla utekrukor är man värd en glass. I Ry, cirka femton minuters bilresa från Århus, finns en kiosk i en liten hamn som har världens godaste mjukglass. Glassen är nog vanlig standard men utsikten i kvällssolen gör att den smakar gudomligt.

Men till vår besvikelse var kiosken stängd för säsongen. Ja, vem kan klandra kioskägaren, inte hade han ju kunnat förutspå att det skulle bli strålande sol och 22 grader varmt i slutet av september.

Men nog fick vi glass alltid, tre-pack Magnum mandel-wannabe från matbutiken bredvid hamnen. Inte det vi suktat efter men det gick ändå, tur för Ry att solen sken och visade det lilla samhället från sin bästa sida.

Svensk husmanskost

Jag vet inte om det beror på att jag börjar bli gammal och nostalgisk, eller att jag påverkas av trender. För det att hitta tillbaka till råvaror och gamla tiders hantverk verkar ju vara på tapeten nästan överallt. Och de improviserade thai-rätterna och maki-rullandet har därför fått ge vika för svenska gamla klassiker.

Idag blir det kalops med potatis och inlagda rödbetor. Jag tror aldrig att jag någonsin själv har lagat kalops. Jag vet faktiskt inte varför. Men nu gör jag ett försök, med Vår kokbok i högst hand för att få rätt mängd av allt och så såklart krydda lite extra. Och ja, nu luktar det faktiskt likadant som jag minns det från barnsben. Tänk att det i lite lagerblad, morötter och lök kan gömma sig en liten tidskapsel med nostalgiska barndomsminnen.

Såhär i kristider  - eller vad man nu ska kalla det svenska läget - och när man har svårt att förstå sig på världen och landet man vuxit upp i. Och när allt verkar vara en rödgrön röra utan proportioner, ja då känns det skönt att ty till det säkra och till en gryta med kalops och hoppas på bättre tider ...

Det glamourösa mammalivet.

Anders Glenmark sjöng om en tjej med blommor i sitt hår någon gång på nittiotalet. Det jag hade i håret igår var allt annat än blommor. Känsliga läsare ombedes göra som lille förkylde H och sätta på kameralocket.

Igår kväll hade jag för första gången på flera dagar tagit en lång dusch, gjort inpackning i håret och smörjt in hela kroppen med en antagligen alldeles för dyr och parfymerad duschkräm, säkert smockfull av en massa parabener ... men den luktar gudomligt gott. Tänk vilken energi man kan få av strilande varmt vatten. Jag stod nog minst tjugo minuter och bara njöt. Egentid när det är som bäst. Bara jag och vattnet.

Efter att ha smörjt in kroppen i Lancome-lotion, baddat ansiktet med ansiktsvatten och lagt på en anti-rynkkräm med lika dyrt kilopris som guld ... hoppade jag i pyjamasen och satte mig och såg en engelsk deckare på teven. Medan jag satt där och nästan hade klurat ut vem som var mördaren, vaknade stackars lille H av sina hostattacker och jag lyfte såklart upp honom ur sängen så att andningen skulle bli lättare. I samma stund kom en kaskadspya med förvånande hög fart rakt över ansiktet och mitt nytvättade håret. Och det kom mer ... och mer  ... och mer. Det är som när man tappar ett glas mjölk på golvet och varje gång förvånas över hur mycket ett glas kan innehålla. Precis den tanken flög genom mitt huvud när jag bokstavligen duschade i kyckling, ris och välling. Imponerande hur mycket som får plats i en sådan liten människokropp. Stackars lille H och stackars mamma ... men mest synd tyckte nog maken om sig själv som fick torka spyorna från golvet. Även om det inte var han som hade fått bada i kräks.

Tänkte på att det är lite av ödets ironi ... hade jag inte varit nyduschad hade säkert spyan bara kommit på golvet. Jag brydde mig inte ens om att smörja in mig med ny antirynkkräm den kvällen ... jag blir nog rynkig och gammal ändå med tiden.

Mammor är nog de starkaste i världen

Mina nya idoler är världens mammor, som kanske har två till tre barn, jobbar heltid och dessutom sköter markservicen där hemma. Det är de som borde vinna all världens priser. Vinna Nobelpris i överskottsenergi och jävlar anamma. För deras envishet och för att de alltid sätter alla andra före sig själv.

Vi är inne på vecka nummer två med sjukdom och jag är trött. Jag är så trött att det enda som kan hålla mig vaken är litervis av kaffe och att hela tiden hålla mig i gång. Vaknätter med febervarm liten H som hostar och hostar, hämta kudde och nässpray till hostande maken, ligga vaken till förkylningssnarkningar, köra igång kl 5, laga mat, röja upp, tvätta förkylningskladdiga lakan och däremellan försöka hinna med en stor deadline på 60 000 ord, som absolut senast ska vara färdig nästa vecka och gärna i går. Jag är så trött.

Men vänder man på det och ser det positiva, så är jag ju också tvungen att ta en paus, åtminstone när liten är vaken för det är hans tid. Och vi plockar därför säsongens sista tomater och dricker äppeljuice på bänken i solskenet. Och som grädde på moset så har preliminärbeskedet om årets översättar- och författarpenning förgyllt dagen ännu mer, det ser ut som om jag inte behöver jobba på hela november, om jag inte vill. Dags att vila, det är jag banne mig värd, hur egotrippat det än kan låta.

På sjörövarjakt

En av våra grannar skulle ha grabbkväll igår och hade frågat om han inte kunde få låna vår bastu och badtunna, för att sätta en liten exotisk touch på festen. Och visst fick han det. Det är ju bara roligt att den används.

Men inte anade vi när vi sa ja, att badtunnan skulle invaderas av tvättäkta sjörövare. Glada danskar i badbyxor och sjörövarhattar som skålade glatt. Det var allt en sällan syn att skåda. 

Men vad är nu detta? Jag fick gnugga mig ordentligt i ögonen ... den svenska flaggan, som så prydligt brukar hänga på gaveln, hade bytts ut mot en dödskalleflagga. Jag vet inte vilka signaler de ville skicka, så där dagen före det svenska valet, men jag tror allt att mitt lilla svenska paradis, längst bort i trädgården, har invaderats av farliga danska pirater ...

Små glädjeämnen

Jag satt precis och såg lokalnyheterna från Östjylland, den region Århus tillhör. Där var det ett inslag om ett äldreboende i Randers som erbjöd sina brukare en tur i en cykeltaxi. I inslaget knökade den runda gråhåriga tanten nr 1 sig ned bredvid den ännu gråhåriga tanten nr 2 på cykelsätet och med de största leendena "cyklade" de iväg för första gången på 20 år, i en cykeltaxi som dagen till ära var klädd med danska flaggor. Den unga killen trampade och trampade och de båda damerna skrattade, pekade och kunde njuta naturen från cykeln utan att själva behöva trampa.

Jag kan inte låta bli att bli rörd, det är så enkelt och så fint. Det behövs inte så mycket och kostar inte all världen. Jag gillar danskarnas filosofi om att lösa allt med skratt och goda upplevelser. Jag älskar att de på nyheterna inte bara tar upp krig, härvärk och gängkonflikter utan att de också kan se vikten av den lilla människan .... på ett äldreboende i Randers.

Såhär i valtider föredrar jag att se solskenshistorier, och egentligen ganska ospännande historier, på dansk lokalteve än att följa den politiska smutskastningen på svensk teve. Jag lever i min lilla bubbla och gläds med tanterna som i dag fick sin första cykeltur på 15-20 år. Vilken lycka!

Gummistövlar och valsedlar

"Ska du verkligen se ut så där?" frågade maken när jag var på väg ut genom dörren i ribbstickade strumpbyxor, ylletröja och Tretornsgummistövlar samtidigt som han skickade ledande blickar mot de högklackade skorna som stod bredvid.
"Ja, sa jag. Jag kan inte komma på någon bättre jag-ska-rösta-till-svenska-riksdagsvalet-outfit."

För jag röstar nämligen för landsbygden, där jag själv har vuxit upp, för dem som kollektivtrafiken inte når och som får klara sig på egen hand och har egen brunn. Jag röstar för egenföretagarna som jobbar och sliter, men å andra sidan har friheten att själva kunna välja hur deras liv ska se ut. Och jag röstar för de svenska skogarna, för miljön och för närodlat ... så nog passar ylletröja och gummistövlar alldeles utmärkt till dagens högtidliga händelse.

Så in klev jag, på det fashionabla advokatkontoret - tillika Århus svenska konsulat - på en kanske ännu mer fashionabel adress ett stenkast från Århus Å och shoppinggatan, iförd gummistövlar och ylletröja och visades in i ett rum med valsedlar högt och lågt. jag hittade det parti jag tänkt röst på, dubbelkollade att jag inte tog fel och klistrade sedan stolt igen valkuvertet.

Länge leve Sverige och länge leve demokratin. För en stund kände jag mig nästan svensk igen, alltså på riktigt, där man är en del av samhället och inte bara en utlandssvensk vars enda kontakt med svenska staten är när man ska ha nytt pass eller ska förlänga röstlängden.

Jag hoppas att mina lyckoamuletter, tretornsgummistövlarna, bär frukt på söndag!

Svenskt guld

Det finns något som för en utlandssvensk är mer värd är 24 karats guld. Något som är så unikt att även om det finns i det land du bor, aldrig får helt samma smak eller ger samma euforiska lyckokänslor. Jag talar om de svenska skogarnas största skatter, som inte går att mätas i guld - det gula guldet och de röda rubinerna.

I helgen har vi haft besök om mina kära "gamla" föräldrar och förutom deras härliga sällskap som väger mer än guld, hade de också med en påse svenska kantareller, plockade i Närkes mörka skogar och 1 liter av de finaste lingon. I fredags kväll åt vi därför ljuvliga smör-och gräddstekta kantareller på rostat bröd och för en stund kunde jag höra vinden som får grantopparna till att vaja och känna doften av mossa som satt jag på en sten i en svensk skog.

Nu är de på väg hemåt till kalla Sverige igen, mina föräldrar alltså, och det enda av Sverige som dröjer sig kvar är doften av det nybryggda zoegakaffet. Snart ska jag koka lingonsylt. Undrar om vi ska ha köttbullar, gräddsås och lingonsylt ikväll ...

Istället för blommor

Jag är bjuden på smyckes- och designparty med upcoming danska designers inne hos grannen ikväll. Det är väl nästan som ett tupperware- eller partyliteparty, kan jag tänka mig. En skock medelklasstanter, ja jag tillåter mig att kalla dem tanter, då det är minst 10 år äldre än jag själv, om än knappt, som smuttar vin, äter chilinötter och ropar åh, ah till allt som visas. :-)

Istället för blommor har jag plockat chili inne i växthuset. Blev en rätt söt liten bukett. Vi får väl hoppas att personen i fråga gillar het mat, annars är den ju fin som den är.

Ge blod och få godis, chips och gratis öl ...

Ja, så lät det från den danska blodgivarföreningen på de sociala medierna i dag. Som svensk kan jag inte låta bli att skaka på huvudet, danskarna lockar alltid med öl. Alltid! Vad det än gäller. Ger man gratis öl och pölser kan man få danskarna att ställa upp på det mesta, med ursäkten att man tackar inte nej till pölser och öl. Det vore dåraktigt.

"Ge blod innan jobbet och då behöver du inte ha dåligt samvete för att du stoppar i dig chips och dricker en stor stark innan lunch. Det är ju för en god gärnings skull. Skål!"

Vad erbjuds man i Sverige om man ställer upp och ger blod? Ett mariekex, saft och en T-shirt med en stor bloddroppe på magen (eller det kanske bara var på 90-talet. Nördiga t-shirtar har nog sparats bort)?

Fatta vilket ramaskri det skulle bli i landstingskorridorerna om sjuksköterskorna satte dropp med ena handen och gav "patienten" en Carlsberg med den andra. Det hade nog inte fungerat i politiskt korrekta Sverige, eller också hade det blivit en succé och blodgivar-registret hade blivit fullt på en kvart. Antagligen hade det blivit det sistnämnda, även om man offentligt hade skällt ut och tagit avstånd mot det.

Trodde först det hela var ett aprilskämt, något ironiskt från blodgivarföreningens sida, men icke. Det var blodigt allvar, så att säga. Efter en googlesökning kan jag konstatera: på blod- och plasmavdelningar landet runt erbjuds det öl till de som väljer att ge blod.

Landet Danmark upphör aldrig att förvåna mig ...

Tar på krafterna

Tänk att man kan glömma så fort, alltså hur det är att ha en liten bebis som ska matas och som vaknar var tredje timme. Och hur trött man blir av att väckas konstant, att aldrig få sin REM-sömn. Lille H är på väg att få fler tänder och vaknar sisådär varannan timme natten igenom med ett par gallskrik, innan han vänder sig om och somnar om igen. Det kanske även är nattskräck och öroninflammationen som spökar lite. Själv vaknar man med ett ryck och tittar sömndrucket på klockan, varenda gång. Är det morgon ... redan? Men nej, du kan faktiskt sova i femtio minuter till. Sov, sov, sov ... du har ju chansen att sova lite till. Varför sover du inte, människa? ropar en desperat röst inne i huvudet. Men inte går det att somna om, du väntar på att du ändå snart ska upp. Det känns inte lönt att somna om, inte för en timme, inte för en halvtimme, inte nu.

Hur i all världen gjorde man för att somna om igen?  De där första månaderna, när man var tvungen att sova när bebisen sov. Jag minns inte, även om det ju bara är lite mer än ett år sedan.

Det är segt i dag, så segt och det känns som jag gör allt i slow motion, likt en filmsekvens. Jag hade massor med saker på min jobb-kom-ihåg-lista för dagen, men jag har ännu bara kommit till andra punkten: skicka iväg fakturor. Jag liksom fastnade på punkt två och kom inte vidare. Medan jag försöker räkna ut moms och nettopriser tittar jag avundsjukt på Gucci, min lilla divakatt, som ligger hopkrupen på skrivaren bredvid och sover sött. Det är något ironiskt över hennes små kattsnarkningar och jag kan se att hon tittar på mig med små smala, knappt öppna, kattögon, lite skadeglatt sådär. Men hämnden är ljuv, snart ska fakturorna skrivas ut. :-)

Morgonselfie framför barnprogrammen mumsande på äppelbåtar, skurna av gårdagens pallade äpplen.