Konsten att packa ...

I morgon bär det av till Svea rike och därför går tvättmaskinen på högvarv. Jag och lille H ska ha lite egentid hos mormor och morfar medan pappa P och katten Gucci ska få mysa här hemma. Men det är alltid lika svårt att packa. Jag packar alltid på samma sätt, vare sig vi ska till Moçambique, Vietnam eller Sverige. Jag tror inte det finns något som helst på platsen vi ska till och i mitt packstressande fungerar inte min hjärna helt optimalt och jag är övertygad om att jag behöver ta med mig precis allt.

När jag idag var på väg att lägga ner vattenkokaren bland stövlar, skor och T-shirts i mängder, fick jag slå mig själv hårt i huvudet. Det är ju inte ett u-land jag ska till, det finns både vattenkokare och tvättmaskin hos mormor, men den där packrutinen sitter liksom i ryggmärgen, att man ska vara beredd på allt när man till exempel är på väg till den afrikanska bushen. Nog för att det finns stora myggor av malariamygg-storlek i Närke, men jag tror vi överlever utan surviving kit. :-)

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och börja om, lite mer rationellt den här gången och fråga mig själv: är det nödvändigt att ta med x och y. Skulle jag bli i tvivel har jag en skeptisk kattdam att fråga till råds.

Att härma ...

Jag tycker, precis som de flesta föräldrar nog tycker, att jag har världens mest intelligenta 14-månaders. Dagligen överraskas jag över hur snabbt han uppfattar saker och apar efter.

Det enda jag behövde säga var:

- Harald, vill du följa med och vattna växthuset?

Och ja, han vet precis vad som ska göras ...

Lille H kommer klara sig bra här i livet, så handlingskraftig som han redan är ... 

... men mamma fick hjälpa till att trycka ned handtaget på duschmunstycket så att vattnet skulle komma ut, men det är ju en bagatell i sammanhanget. ;-)

Loppissöndag

Jag och lille H har i dag varit på loppisrunda, denna gång var han fastspänd i kärran och mutad med blåbär och oststavar. :-)
Det är faktiskt bara några år sedan det i Danmark blev populärt med återbruk och vintage, det var först när finanskrisen drabbade Danmark och 00-yuppierna insåg att konsumtionsfesten var slut. Därför kan man idag faktiskt fynda på danska loppmarknader. Till exempel kan man få gjutjärnsgrytor för under 100-lappen och virkade filtar med rutor 'a la ryska influenser för 150 kr, ni vet sådana som i Sverige nästan inte kan fås för under 500-lappen.

Idag präglades dock loppisbesöket av Harald som skulle mutas och när vi kom till kassan hade vi nästan bara Harald-saker i korgen. Han fick både "Bärgaren" som för ett himlans oväsen om man kastar honom i golvet och ett par pekböcker på danska. Upptäckte efter att jag köpt dem att båda handlar om katter. :-)
Och så har Gucci, våran medelålders kattdam, fått en ny mattallrik med fiskar för en femma.

Ända till toppen ...

Solen sken, himlen var blå och det blåste härliga sommarvindar, därför bestämde vi oss för att bestiga Danmarks högsta berg. Efter en halv mjukglass ville lille H bara upp till toppen.

Snart är vi där ... lille H knatar på uppför. Nu ser vi toppen!

Pappa är så trött att han måste sätta sig på bänken och vila lite. Men inte lille H...

Ja, han klarade det! 

Att en 14 månaders klarar av en sådan prestation efter en penicillinkur, säger nog mer om "Danmarks högsta berg" än om att lille H skulle ha någon form av superkraft, även om han såklart är envis. Och så kan jag ju avslöja att det bara är 200 meter från parkeringen till bergstoppen. 

I Sverige hade vi kallat det en kulle ...

Konsten att kunna ta emot hjälp

Kylskåpet gapade tomt och därför var jag tvungen att åka och handla. Jag var ensam hemma och lille H är fortfarande hemma från dagis så det betydde att jag skulle behöva ta med lille H. Som jag tidigare skrivit är det en mardröm att handla med en liten 14-månaders som tycker att matbutiken är lika spännande och magisk som Willy Wonkas chokladfabrik och att den absolut inte kan beskådas från sätet i kundvagnen. Nej man vill ner och röra, plocka och smaka (vare sig det är i en förpackning eller ej). 

I kassan var det som det brukar kaos med en son som ville åka rullband, trycka på kortläsaren och äta apelsiner direkt ur nätet samtidigt som jag försökte packa kassarna och betala. Då plötsligt tränger sig tanten bakom mig förbi mig och jag blir lite irriterad ...

Bildkälla: http://www.pinterest.com/pin/529454499913458476/

... ända tills jag ser vad hon faktiskt tänkt göra. Hon börjar, utan att fråga om jag vill ha hjälp, att packa kassarna och sätta dem i kundvagnen bredvid Harald, som plötsligt stannar upp och avbryter sina flyktförsök från vagnen för att titta på det spännande som nu sker. När jag tryckt in pinkoden och stoppat ner kortet är vagnen färdigpackad och redo att köras ut till bilen.

Hade hon frågat om jag ville ha hjälp, hade jag självklart tackat nej. Jag vill till envishet alltid klara allt helt själv även om det betyder att jag går på knäna, så det är både en dålig och en bra egenskap. Att hon bara gjorde det, var fantastiskt! Jag behövde inte ens känna tacksamhetsskuld. 

Positiva saker ...

För ett par dagar sedan blev jag utmanad av en facebook-vän att varje dag i fem dagar göra ett inlägg och berätta om tre positiva vardagssaker. Ofta brukar jag hoppa över den typen av utmaningar, som till exempel att man bara ska skriva ett ord i sin statusuppdatering för att uppmärksamma cancer och liknande, sånt orkar jag inte. Men att skriva om positiva saker verkade vara en kul grej och därför antog jag utmaningen. Just denna vecka har det faktiskt hjälpt mig otroligt mycket med att bearbeta helgens händelser. Det kan ju verka banalt, men att fokusera på allt det positiva i sitt liv - som att solen skiner eller att lille H med kiknande skratt vaggar runt på gräsmattan med vattenkannan - har varit fantastiskt befriande, ja nästan terapeutiskt. ;-)

Dagens tre positiva saker:

1. Ett födelsedagskort (som säkert kommit på avvägar och nu äntligen hittat rätt) från min "gamle" morbror och moster på andra sidan Kattegatt.
2. Rabarberkräm som puttrar på spisen och fyller hela huset med sommardoft.
3. Rhododendronbuskarna som blommar i all sin prakt. Jag kan sitta länge och bara beundra dem. De är verkligen en lisa för själen.

Livet är hårt ...

Bildkälla: https://www.flickr.com/photos/beccabug/4803316905/in/faves-21266542@N05/?rb=1

...grymt, grymt, sa grisen. Det är väldigt mycket prat om danskt fläskkött i Sverige just nu och att de stora matvarukedjorna bojkottar den billiga danska fläskfilén. En dansk kvällstidning, Ekstrabladet, reste därför över sundet med danskt bacon och fläskkotletter, för att få svar på frågan: Är det verkligen något fel på den danska grisen? Och se, svenskarna tog glatt emot gratis danskt kött.

Jag kan inte låta bli att le. Visst, det inte bra med vare sig antibiotika eller trånga stior, men det här är en så typisk dansk reaktion på kritik. "Nu ska vi liva upp svenskarna. Kom vettja så drar vi över sundet med glatt humör och fläsk! Ta inte livet så allvarligt, kära granne, det löser sig och gör det inte det kan du här få saftig bacon, helt gratis!"


Jag anser verkligen inte att man ska använda antibiotika och att kött ska vara så billigt att det går ut över djurvälfärden, men någonstans är det ju även konsumentens ansvar när man köper den billiga danska fläskfilén. Så länge det är efterfrågan lär det ju fortsätta.

I månget och mycket ska man nog som svensk inte heller kasta sten i glashus. Svenskarna tror att de är så duktiga, men på många områden är de knappast helgon. Att rannsaka sig själv, det kan ibland vara nyttigt.

När det inte blir som man hade tänkt sig ...

I fredags var det Store Bededag, alltså den stora bönedagen, här i Danmark, en helgdag precis som Pingst eller Kristi Himmelsfärd. Vi packade därför bilen och drog söderut till Flensburg för att äta sparris, wienerschnitzlar, dricka weissbier och bo på hotell. Fly vardagen för en stund och unna oss något riktig gott.

Men det blev inte helt som vi tänkt oss och semestern som började bra med sparris med hollandaise, lite lekparkslek där lille H charmade de tyska småflickorna och tittade nyfiket på allt de företog sig ...

... slutade snart i en moders värsta mardröm. Ett feberkrampanfall och en livlös liten pojke på en fullsatt restaurang. Vi hade precis pratat om att vi kanske borde åka hem, eftersom lillens feber under eftermiddagen hade stigit markant och det kanske hade varit bäst att komma hem, nu när han under dagen hade fått feber.

Just i den stunden hände det som inte får hända. 

Han började sitt krampanfall och nu i efterhand kan jag  inte låta bli att tänka - tänk om det hade hänt på Autobahn på väg hem. Nu hände det mitt i stan, på en restaurang med massor av folk och en av de förbipasserande var sjuksköterska och tog lugnt och vant över, när modern grät och skek i panik och fadern försökte ropa på danska/tyska/engelska att de måste ringa en ambulans. Ambulansen kom sedan inom fem minuter och sjukhuset var bara ett stenkast bort. 

Vare sig man tror på högre makter eller ej, så tror jag "universum" hörde oss och tänkte, att nu måste vi ingripa. Nu fick vi precis den hjälp vi behövde. Jag får tårar i ögonen av att tänka på att vi hade kunnat varit ensamma, mitt på motorvägen utan att kunna stanna bilen och hur sent hjälpen hade kunnat komma ...

Tålamod är en dygd

Att vabba, stressa inför en stor deadline och däremellan sköta markservicen här hemma sätter simultanförmågan på prov. Tur att man är kvinna. Jag har nog aldrig varit så effektiv som efter att jag fick barn. På hedersord.

Men, jag hade helt glömt vilken svettig upplevelse det kan vara att handla mat med en ettåring som har myror i brallan. Jag var så väl förberedd och hade kittat H med majskrokar och bilnycklar - världens mest underskattade leksak, på vägen in. Men redan vid kosmetikavdelningen 15 meter bort, var majskrokarna uppätna och nycklarna nedkastade i kundvagnen.

Vid fruktavdelningen, när jag stod och klämde på avokadorna, upptäckte jag att H lyckats fiska upp en banan på motsatta sida och var halvvägs genom skalet. Givetvis var det inte en biodynamisk rättviseodlad banan, utan en riktigt besprutad fulbanan. Jag reagerade i rekordfart och lyckades bända bananen ur skalet och gav honom innehållet. Det ville han såklart inte ha, det smakade mycket bättre med besprutat skal och han kastade den sönderklämda bananen på golvet i protest. Jag försökte att med foten diskret skjuta banankletet under fruktdisken, vilket gjorde att jag halkade i moset och sträckte låret. Lille H skrattade åt mammas grimaser när jag krampaktigt höll mig fast i kundvagnskanten. Jag lade sedan skalet i kundvagnen för att vid kassan kunna betala för bananen, eller i alla fall det som var kvar av den. Jag är så sjukligt ordentligt svensk att jag inte törs smussla undan skalet och låtsas som ingenting. Jag tror alltid att hela stormarknaden har kameror som ser mig.

Vid mejeriavdelningen skötte lille H sig exemplariskt och småflörtade med tanterna som småpratade med varsin mjölkkartong i handen.

"Hvor er han sød!" sa de.

Ja, jättesöt ...

När jag sedan stod vid frysdisken för att köpa pilgrimsmusslor och tigerräkor (ja sådana där räkor som man i Sverige blir bannlyst om man äter) tog lile H sats för att hoppa ner bland räkor, havskräftor och laxfiléer. Jag lyckades fånga honom i luften. Resten av shoppingrundan slutade i åtskilliga ofrivilliga "squats" med 11-kilostyngd. Upp och ner i sätet på vagnen och frasen: "Nej Harald, sitt ner!" kändes vid det här laget otroligt uttjatad.

Vid bilen, när jag lyckats spänna fast den skrattande lille H i barnstolen, upptäckte jag att jag glömt betala för bananskalet ....

... och väl hemma började det om igen.

"Nej Harald, inte klättra i kylskåpet!".
"Nej Harald, olivburken ska inte vara i leksakslådan."
"Nej Harald, Gucci vill inte ha frysta ärtor."
"Nej Harald, inte den gurkan. Du ska få gurka. Titta här."

Jag börjar förstå varför folk handlar innan de hämtar barnen på förskolan ...

Att knyta kontakter över en öl

Det är ingen hemlighet att ölen och det att dricka öl är en social självklarhet här i Danmark, i alla samhällsklasser. Här bjuder man inte över grannen på kaffe, utan på öl. Jag förundrades mycket över denna tradition när jag flyttade hit. Som svensk kan man inte låta bli att tänka: Vad ska grannarna tro? Hade man en vanlig vardagseftermiddag i Sverige frågat om grannen vill ha en öl medan han klipper häcken, kan man lita på att ryktet snart börjar gå om att han i nummer två, han har nog lite problem med spriten.

Men inte i Danmark. Här ses det nästan som en självklarhet att skåla med varsin burköl medan man står och diskuterar mördarsniglar och Roundup på var sin sida ligusterhäcken. Nej, här är du istället konstig eller anklagas för att vara gravid om du nu skulle tacka nej till en öl.

Tänk att det, med bara lite vatten emellan, kan vara så stor skillnad i sociala vanor och synen på en liten burköl, grannar emellan.

Den som väntar på något gott ...

Det enda som gör att jag överlever de långa våta vintrarna i Danmark är de tidiga vårarna. Och i år är det nog tidigare än vanligt. Hurra! Tänk att jag till min födelsedag, som är om bara ett par dagar, kan känna doften av syrenbuskarna, plocka midsommarblomster och hundkex och njuta av vår vackra rhododendronrabatt som nu strålar i rosa och vitt.

Men någon värmebölja är det inte i dag. Jag tror termometern visade 11 plusgrader och det är mulet. Men vad gör det, när man har ett litet Urban Green house som man kan krypa in i och njuta en kopp kaffe bland tomat-, gurk- och chiliplantor, medan liten sover sin middagslur i barnvagnen.

Miljömedveten?

Danskarna anser sig nog själva vara världens mest miljövänliga människor. Men vad man anser sig vara och hur man faktiskt lever livet är något helt annat. Det har dock blivit bättre under de år jag har bott i Danmark, men de är hästlängder från Sverige i sitt miljötänk.
Att som svensk besöka en dansk återvinningsstation är som att förflytta sig 10-15 år tillbaka i tiden. Här finns nämligen stora containrar för stort brännbart och smått brännbart, och det är bara något år sedan man inte längre fick slänga saker i svarta plastsäckar, nu ska de vara genomskinliga, så att man ser vad det är.

De har dock pappersinsamling, papp, metall och glas ... men nästan allt annat åker i smått och brännbart. Och ingen dansk skulle komma på tanken att källsortera konservburkar som metall, nej vi talar om stolsben och byggavfall.

Som svensk får jag så dåligt samvete över att jag varken har kompost eller storskalig källsortering i skåpet under diskhon. Jag skäms nästan ögonen ur mig.

Jag har nu börjat källsortera i det lilla, och maken suckar högt över att jag sköljer ur mjölkkartonger och syltburkar och staplar dem i lådor i hallen och att han nu inte längre får lov att bara slänga dem i soporna, utan att få ett förmanande pekfinger upptryckt i ansiktet. Det har dock resulterat i att han nu ställer dem i diskhon istället, men å andra sidan är mitt miljösamvete rent när jag vet att de inte hamnar i soporna.

Ps ... Tänk att det ska vara nödvändigt med en stor skylt om att man inte får slänga plast i pappersinsamlingen. Har aldrig sett på maken till skylt i Sverige.

Mors dag

Idag är det mors dag i Danmark och igår fick jag därför så fina blommor av lille H (inköpta av maken). De står nu fint på matsalsbordet.

Idag har jag dock redan fått erfara vad mors dag egentligen går ut på.

05:55 Blir väckt av lille H.
06:00 Jag försöker få upp H:s ögon som är igenklistrade av gult var och alldeles rödsprängda. Jag byter blöja och sätter på kläder.
06:10 Lagar havregrynsgröt och sätter liten i stolen, liten bajsar ner den nya blöjan och de rena kläderna. Mamma byter. Återupptar frukosten. Jag får ofrivilligt gröt i håret och ansiktet när liten skjuter gröt med skeden. Skurar gröt från golv och vägglister.
06:30 Ringer jourhavande läkare angående lille H:s eventuella ögonfluss. Blir irriterad över att läkaren envisas med att tala dålig svenska istället för att prata danska. Jag fattar hälften av vad han säger. Får dock, efter mycket om och men, recept på ögondroppar via telefonen.
06:40 Liten bajsar återigen ner blöjan. Jag byter.
06:45 Väcker maken för att kunna åka in till stan och det jouröppna apoteket på Store Torv.
06:50 Slänger på mig kläderna, men glömmer att borsta håret och torka av gårdagens makeup som nu sitter som mörka ringar under ögonen. Liknar plupp som gothrockare.
07:10 Ringer på klockan in till apoteket. Blir synad från topp till tå via en kamera innan de beslutar att jag inte är farlig och öppnar dörren. Borde ha kammat håret för att undvika missförstånd.
07:15 Krockar med en pundare i porten på vägen ut.
07:17 Får av en full grönländare, som sitter utanför 7-Eleven, höra att jag är "smuk og dejlig".
07:20 En full 19-20-åring som är på väg hem från krogen och som hänger över en papperskorg och tuggar på en pizza-slice, busvisslar efter mig. Eller han försöker i alla fall busvissla, det låter mer som ett pip.
07:40 Hos bagaren trängs jag med otaliga män och barn som ska köpa frallor och wienerbröd till morsdagsfrukosten. Köar i tio minuter. Glömmer köpa ost.
07:55 Hemma igen. Ger H ögondroppar. Han blundar så hårt att det knappt går att få upp ögonen. Hälften av dropparna hamnar på skötbordet. Resten torkar han av med handen.

08:00 Sätter lille H i barnstolen. Sätter fram pålägg. Brer H:s fralla. Skivar gurka.
08:05 Häller upp kaffet som maken kokat, brer fralla till mig själv.
08:07 Lille H vill inte sitta i barnstolen längre, frallan ligger på golvet. Sätter liten i knät. Liten tar mammas fralla. Mamma dricker kallt kaffe och försöker läsa tidningen medan liten vill se vad som finns under tidningen, tar tag i mammas kaffekopp och leker med smörkniven. Liten river ner allt som finns på bordet.
08:09 Sätter ner liten på golvet. Jag mikrar det kalla kaffet.

08:20 Jag plockar in i diskmaskinen. Upptäcker att kaffet fortfarande står i mikron.
08:20-9:20 Plockar, röjer, dammsuger, hänger tvätt.
9:20 Maken går ut med liten i barnvagnen.
9:30 Liten sover, maken duschar och jag, jag ska dricka kaffe ...


och läsa tidningen i lugn och ro.

I varje liten by ...

Ända sedan vi flyttade in för tre år sedan har vi hört talas om en man som varje morgon går ut och går med sin stora mastiff-hund och sin gröna papegoja på axeln. Mannen med papegojan är något av en legend här i byn. Eftersom jag varje morgon är ute och går med barnvagnen och aldrig har sett vare sig man, hund eller papegoja har jag länge trott att det är en skröna. Men i morse såg jag honom! Jag blev nästan lika exalterad som om han vore en känd rockstjärna. Han finns verkligen! Och i nästa sekund ångrade jag bittert att jag inte hade mobilen med mig för att kunna få ett bildbevis.

Bildkälla: http://www.istockphoto.com/stock-photo-4244716-green-parrot-sitting-on-the-nose-of-a-neopolitan-mastiff.php?st=dde25bf

Det är just de där originalen, legenderna, som gör bygden levande. De gör att folk har något att prata om. Att samlas kring. Och de är så mycket intressantare att prata om än mördarsniglar, snöröjning och väder.
De bidrar till fantastiska små historier som likt fiskehistorier blir större och mer otroliga med tiden. Men det gör liksom inte så mycket.

När vi bodde i Stavtrup, ett litet samhälle söder om Århus, tog en av grannarna, en polack, ofta med sig hästen till pizzerian. Första gången jag såg hästen stå utanför pizzerians fönster och smaska i sig en margerita för glatta livet,  kunde jag knappt tro mina ögon. Var det dolda kameran? Drömde jag? Men icke, det var en helt vanlig ljuv sommarkväll i det lilla samhället. Inga konstigheter alls.

Samma typ av annorlunda saker

Rubriken är titeln på en Wille Craaford-visa, skriven någon gång på 90-talet. Den handlar om folks strävan efter att vara annorlunda, vilket ofta resulterar i att alla vill ha samma annorlunda saker och att man egentligen inte är så annorlunda som man inbillar sig. Så är det verkligen med danskarna. Alla danska hem liknar varandra till förväxling. De har kritvita väggar, minimalistisk inredning och danska designklassiker som "Ægget" ...

http://media-cache-ec0.pinimg.com/736x/20/b5/3a/20b53a25d408efd780a577226fdca725.jpg

Wegnerstolar ....

http://media-cache-ec0.pinimg.com/736x/90/ec/18/90ec18060357f2fde359f07f43b7614f.jpg

och PH-lampor ...

http://media-cache-ak0.pinimg.com/736x/e3/b9/d0/e3b9d00615378d0886793a2ab58dcba3.jpg


Så himla TRÅKIGT!

Jag har sedan länge sagt att jag absolut inte vill ha dessa i mitt hem, dels för att inbrottsrisken är så stor, dels för att jag inte tycker de är särskilt snygga och dels för att jag inte vill vara som alla andra medelklassdanskar. Jag vill ha något unikt, något som jag gillar och inte för att det är en statussymbol, eller något alla ska och vill ha.

Därför suckade jag djupt när maken kom hem med en begagnad tripptrapp-barnstol han köpt på nätet. Visserligen bara för ett par hundra.

Så nu är den billiga plaststolen från IKEA utbytt mot en dansk klassisker och här sitter lille H och äter sitt rågbröd, precis som alla andra danska barn.

En doft av sommar ...

Jag blir nästan rörd till tårar när jag stoppar årets första danska jordgubbe i munnen. Sommar, sol och ljusa kvällar fyller min mun och jag vill bara ha mer och mer ...

Att frossa sägs ju vara en dödssynd ... men jag kan inte låta bli att ta en till ... och en till. Sedan kommer jag till förnuft, för självklart ska liten få smaka sin allra första danska jordgubbe när han kommer hem från förskolan. Allt annat vore egoistiskt av mig. Jag ställer in skålen i kylskåpet och stänger dörren. Jag upprepar mantrat: Jag kan stå emot, jag kan stå emot, och likt en jedi-krigare känner jag att jag har kraften. Jag kan stå emot frestelsen och jag känner mig extra stolt och glad när jag sedan ser lille H som förnöjt smaskar i sig de röda små bären med ett mmm! och hans ögon strålar av lycka.

Tänk att ett så litet, litet bär kan rymma så stora, stora känslor.

Att vara ung i sinnet ...

Igår när jag var inne i stan gick jag förbi juice- och kaffebaren Joe & The Juice, ett hak för de unga och coola. Jag kan, som 30 plus, tyvärr inte titulera mig som ung och cool längre och någonstans på vägen har jag blivit lite gammal och grå. Jag går ofta en omväg för att slippa gå förbi juicebaren eftersom musiken, som ofta är en blandning av hiphop och dödsmetall, är så hög att man får ett migränanfall på kuppen. Ja, jag vet att jag låter som en sur gammal tant. Jag måste rannsaka mig själv lite på det området, tror jag. :-)

Denna gång kunde jag dock inte undvika att passera på min väg till matbutiken i Bruuns Galleri. När jag med raska steg gick förbi juice-baren såg jag i ögonvrån ett par grå kalufser i en vrå vid bardisken. Jag gnuggade ögonen och backade tillbaka. Såg jag verkligen rätt?

Ja, det gjorde jag. Mitt bland de moderiktiga unga som smuttade på juicedrinkar till tonerna av dansk hiphop satt två äldre damer och drack sitt förmiddagskaffe som om det vore det mest självklara i världen.

De danska tanterna går inte av för hackor ... 

Auktoritära frisörer är inte att leka med

Tänk vilken lyx att bara få tänka på sig själv ibland. I dag har jag haft en ego-dag. Jag har köpt en bikini till sommarens alla semestrar, intagit latte och bagel och varit hos frisören. Jag har skjutit på det länge nu, alltså att klippa mig. Jag borde ha klippt mig redan för några månader sedan och jag vet att min frisör, en dansk-iransk kvinna med skinn på näsan, skäller ut mig efter noter eftersom jag inte varit hos henne på länge.

Jag tycker jättemycket om min frisör, men jag är också lite rädd för henne ... trots att hon är en kortväxt kvinna. Det är något rockmormoraktigt á la Sanne Salomonsen över henne, med de tajta skinnbyxorna, det långa yviga håret och den hesa rösten. Hon säger också precis vad hon tycker utan någon som helst finkänslighet. Precis som de flesta danskar gör ... men det kanske även gäller för den iranska kulturen?
Efter att ha bott så många år i ett land där man alltid öppet vräker ur sig vad man tycker och tänker, reagerar jag inte längre på det. Faktiskt så uppskattar jag det ... oftast.

När jag var sex månader in i graviditeten påpekade hon med pekfingret i luften att hon hoppades att jag var gravid, för annars borde jag verkligen tänka på vad jag stoppade i mig.

Samma frisör suckar högt och ljudligt och gestikulerar för kung och fosterland, varje gång hon försöker torka mitt tjocka, "halkiga" hår som aldrig vill bli torrt. Och varje gång är jag orolig för att jag ska få betala straffavgift för att det tar så lång tid. :-)

En gång skrämde hon upp en medelålders dam som inte varit där på ett tag och som klippt sig hos en annan frisör ett par gånger emellan. Min frisör tog tag i damens axlar, stirrade henne rakt i ögonen och utbrast förfärat: "Har du varit mig otrogen?"

Damen blev alldeles tyst och blek medan hon stammade fram ett ja.

Då log min frisör och klappade henne i ryggen och på bruten danska sa hon bestämt: "Okej. Du är förlåten. Sitt ner."

Vad kan man lära av detta?

Man gör bäst i att inte bli ovänner med sin frisör. Du kan riskera att komma hem och likna en pudel.

Ett riktigt jobb

Jag har nog aldrig, när jag tänker efter, haft ett "riktigt" jobb. Ni vet ett sådant där åtta till fyra-jobb. Sedan jag flyttade till Danmark har jag alltid frilansat och haft hundra bollar i luften samtidigt. Kanske för många bollar ibland, men jag älskar att jag aldrig vet hur dagen kommer att se ut.

Jag är lyckligt lottad att bo i Danmark och därför få möjligheten att prova på saker jag kanske inte haft samma möjlighet att prova/vara en del av om jag fortfarande bodde i Sverige.

Att ena dagen hålla ett föredrag om svensk affärskultur, att nästa översätta en webbshop till att den tredje dagen sitta med en mikrofon under ett täcke i en bil, långt ute på hamnen, för att spela in ett svenskt speak till en instruktionsvideo för industriugnar. Det är ett "riktigt" jobb för mig.

Det var en gång ...

Danmark är, precis som Sverige, allra vackrast mellan hägg och syren. Pingstliljor, vajande gula rapsfält, körsbärsblom och prunkande trädgårdar ...

... men bokskogen är vackrast av de alla. 

Här i Danmark finns inga milsvida, urgamla gran- och furuskogar, där mossan är djupgrön och där träden viskar berättelser om svunna tider. Men vad gör det, när de stora danska bokskogarna är så fantastiskt vackra. Det är något sagolikt över de kala trädstammarna och de limegröna kronorna. De har en dragningskraft av nästan magiska proportioner.

Jag blir nostalgisk och lycklig så snart jag kommer in i en bokskog. Kanske för att träden påminner om barndomens somrar, om att springa så fort benen bär, att äta smultron, gå balansgång på mossklädda stenmurar och klappa får i hagen. 

Kanske är det just därför som bokarna lockar. "Kom, kom", viskar de varje morgon. "Ta stigen genom skogen. Vi vet att du vill". Och jag lyder, utan att tveka, och svänger av från den asfalterade vägen som leder ner till förskolan och beger mig in i en limegrön sagovärld.

Att sticka ut ...

För några år sedan flyttade jag och maken till ett nybyggt kvarter lite utanför Århus. Vi byggde ett klassiskt danskt tegelhus med stora fönsterpartier. Jag älskar vårt hus, men jag kunde ändå inte släppa tanken om ett sött litet svenskt rött torp med vita knutar. Så när vi satte oss ner med trädgårdsarkitekten vi anlitat till att planera tomten, var det första jag sa att jag ville ha en liten svensk idyll som kontrast till det danska tegelhuset.

Arkitekten gick hem och spånade idéer. Några veckor senare kom han med en ritning och resultatet blev ett rött litet förråd/bastu med vita knutar, en badtunna, lingontuvor, smultronplantor, dvärgtallar och små granar.

Som svensk vill man ju helst vara som folk är mest och inte sticka ut allt för mycket från mängden. Att vara lite "beige", så att säga.

Men handen på hjärtat så har jag nog aldrig varit en typisk svensk, för visst sticker det lilla röda huset, med importerad Falu rödfärg, ut bland de arkitektritade, minimalistiska danska funkisvillorna.

Lite kaxig är den nog trots allt, min alldeles egna svenska oas ...

Att vara en riktig man

För lite mer än ett år sedan, när Harald låg i magen och jag var höggravid, undervisade jag ett glatt gäng danskar i svenska. Arbetsplatsen var en av de större i Danmark och jargongen personalen emellan påminde ganska mycket om hantverkarjargongen på byggarbetsplatser. Det munhöggs konstant.

Ofta när jag träder in i en lokal med nya elever vet jag på förhand hur lektionerna kommer att bli. De där medelålders männen, som när de gick i grundskolan antagligen satt längst bak i klassrummet, sköt suddgummin och vickade på stolen. De vickar fortfarande på stolen, sitter längst bort från tavlan och kan inte sluta småprata och skvallra med den som sitter bredvid.

På första lektionen, innan jag knappt hunnit öppna munnen, lutade sig en av eleverna bakåt på stolen, lade armarna i kors över bröstet och tittade på min kulmage och sa:
"De där svenska männen, det är väl inte så mycket män över dem egentligen. Föräldraledighet, baka surdegsbröd och sticka halsdukar. Det är väl kvinnogöra?"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag blev ganska paff. Det visade sig dock att han läst någon artikel om den jämställda svenska familjen och höll inte riktigt med om att en man borde baka surdegsbröd och sticka halsdukar.  Män ska vara macho. Män ska vara män.

Jag kunde därför inte låta bli att le lite när han senare, under pausen, stod och åt en kanelbulle och drack Mathilde Kakaomælk (danskarnas svar på Pucko) med sugrör och med en annan man diskuterade om min mage var en flickmage eller en pojkmage, precis lika begeistrat som två medelålders damer.

Det är viktigt att vara en riktig machoman ...

Bildkälla: http://andypingo.tumblr.com/post/5767006484

Det vackraste ordet

Mitt absoluta favoritord på danska är "skat", alltså "skatt" på svenska. Med "skat" syftar jag inte på det danska skatteverket, SKAT eller att betala skatt, om någon nu skulle tro det.

Nej, jag talar om skatt, en skatt - alltså något dyrbart. Här i Danmark används ordet ofta när vi svenskar säger "älskling". Att visa att man tycker om någon.

När maken kallar mig för "skat" blir jag ofta varm i hjärtat, även om ordet ofta kommer per automatik.

Tänk att få vara någons skatt! Visst är det ett underbart uttryck för "älskling"?

Rosa, blått och vikten av att ha ett eget rum

Redan när lille H låg i magen frågade många av våra vänner och bekanta om vi hade tagit reda på vilket kön det skulle bli. Det var ju praktiskt att veta, menade de. Om barnrummet skulle målas blått eller rosa och vilken typ av barnkläder man skulle köpa. Att inte veta vore mycket opraktiskt och på gränsen till idioti.

Här i Danmark florerar inte samma hysteri kring hen och könsneutralitet och man är nog ganska konservativ när det gäller traditioner. Alltså hur det är och hur det alltid har varit ... i alla fall hos den breda massan.
Bebispojkar har blått och bebisflickor har rosa, basta! Hur ska man annars kunna skilja på dem? Som svensk borde jag kanske vara könsneutralitetens försvarare och bli förolämpad över deras trångsynthet, istället skakar jag bara lite på huvudet med ett leende på läppen. Tycka vad man vill om att sätta stämpel på kön, men visst har de lite rätt? I alla fall när man talar om riktigt små barn. Bevare mig väl vad föräldrar kan bli förolämpade om man råkar ta fel på en bebisflicka eller en bebispojke. Då är det kanske mest praktiskt med blått och rosa, som en slags vägledning. Och visst blir det ofta så, att man klär sin bebis i färger som gör att man inte ska kunna ta fel.

Ärligt talat är frågan viktigare när det gäller äldre barn, att de lär sig att flickor och pojkar kan leka med vad de vill och att det inte finns några särskilda pojk- eller flickfärger.

Bebispojke i blått, på blått underlag. Så klichéartat det kan bli. :-)

En annan sak jag här i Danmark förundras över, är att det i de småborgerliga hemmen är så viktigt att barnen har ett eget rum, ofta redan som embryon. Redan när H var nyfödd frågade folk om vi inrett barnrummet än. Det verkade vara det viktigaste av allt att ha söta barntavlor på väggarna, orörda leksaker strategiskt placerade och mjukisdjur fint uppstaplade på hyllor - precis som i ett trendigt inredningsmagasin. Ett fint barnrum att kunna visa upp och gärna ett så unikt rum som möjligt.

Det ligger säkert lite i tidsandan, alltså att visa vem man är genom hur man bor och just den trenden ska in redan med modersmjölken.

Harald fick - hör och häpna - först sitt personligt inredda rum vid nio månaders ålder, enligt danska mått mätt väldigt sent. Och det är först i dag, när han snart är 14 månader, som han faktiskt uppskattar sitt egna lilla krypin.

Nu sitter han i minutvis, timvis är för länge för vetgiriga och nyfikna småttingar, och leker med de små uppställda och strategiskt placerade leksakerna i den egendesignade bokhyllan. :-)

En liten del av Sverige ...

Det är konstigt egentligen, att en tripp till IKEA - Sveriges kanske mest överskattade exportvara - kan minska den där Sverigelängtan som alltid finns inom dig ... i alla fall för en stund.

I utkanten av Århus, på andra sidan Kattegatt, bland skruva-ihop-möbler, ta-själv-hyllor och nästan skamligt billiga korvar, finns faktiskt en liten del av Sverige.

En svensk fristad bland billiga doftljus, plastmått, spånskivebord och bokhyllor som aldrig blir tillräckligt stabila, hur mycket du än skruvar.

Och tänk att en liten tetrapak med lingondricka till åtta danska kronor, kan smaka svensk sommar, granskog och myggbett - i en enda munfull.